Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Islam, det arabiska namnet på muhammedanismen - Islamabad, hufvudstad i Chittagong - Islamitisk (se Islam), muhammedansk - Island, ö i Atlantiska hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och djurgestalter, har islam ej att uppvisa
någon bildhuggarkonst, utan är hänvisad
uteslutande till arkitekturen. Om den islamitiska
arkitekturen se Arabisk konst och Byggnadskonst,
sp. 728–730 med illustrationer å pl. IX och
X. Om islams musik se Arabisk konst.
Litt.: v. Kremer, "Geschichte der herrschenden
ideen des Islams" (1868), Aug. Müller, "Der
islam" (2 bd, 1885–87, i Onckens historieverk),
Goldziher, "Muhammedanische studien" (2 bd,
1889-90) och "Die religion des islam" (i
"Kultur der gegenwart", I, 3, 1; 1906), Nöldeke,
"Orientalische skizzen" (1892), Hughes, "A
dictionary of islam" (1895), Wellhausen, "Reste
arabischen heidentums" (2:a uppl. 1897), Pautz,
"Muhammeds lehre von der offenbarung" (1898),
Houdas, "L’islamisme" (1904), Caetani, "Annali
dell’ islam" (1905 ff.), Houtsma och Schaade,
"Enzyklopädie des islam" (äfven på franska och
engelska, 1908 ff.), Carra de Vaux, "La doctrine
de l’islam" (1909).
K. V. Z.
Islamabad, hufvudstad i Chittagong.
Islamitisk (se Islam), muhammedansk.
Island, ö i nordvästra Atlantiska hafvet,
näst Storbritannien Europas största, utgör ett
själfstyrande land, förenadt med Danmark i en
statsrättslig förbindelse af omtvistad art. –
Läge och storlek (jfr den till art. hörande
kartan). I. ligger mellan 63° 24’ (Dyrhólaey) och
66° 33’ (Rifstangi) n. br. samt mellan 13° 22’
och 24° 35’ v. lgd fr. Greenw. Från östligaste
punkten, Gerpir, till Stat i Norge är 965 km. och
från sydspetsen Dyrhólaey till Skottlands
nordvästra kust ungefär lika långt, hvaremot
västra spetsen Bjargtangar ligger endast 260
km. från Grönlands östkust. Största längden, från
ö. till v., är omkr. 490 km., största bredden,
i n. och s. (mellan Dalatá och Dyrhólaey),
357 km. Arealen utgör (de I. omgifvande öarna
medtagna) enligt nyaste beräkningar 104,785 kvkm.
Naturbeskaffenhet. Kustbildning. Den södra delen
af kusten, från sydöstra spetsen Horn eystra till
Ölfusás utlopp, bildar en tämligen reguljär båge
med få mera framspringande uddar och utan andra
inskärningar än de ofta vid flodmynningarna
bildade strandsjöarna ("lón"), hvilka skiljas
från hafvet af smala sand- och grusref. På västra
kusten är fjordbildningen däremot stor. Mellan
de tre halföarna Reykjanes, Snæfellsnes och
den stora triangelformiga halfö i n. v., hvars
västpunkt är Bjargtangar, ligga de två stora
bukterna Faxaflói och Breiðifjörður (med många
vikar). Den sistnämnda halfön sönderskäres
i synnerhet på sin nordvästra sida, mellan
Bjargtangar och Horn (66° 30’ n. br.), af en
mängd vikar, bland hvilka de största äro Ísa-
och Jökulsfjörður. Norra kusten har den långt
inträngande Húnaflói, Skagafjörður, Eyjafjörður
samt de öppna vikarna Skjálfandi, Axarfjörður
och Thistilfjörður, mellan hvilka framskjuter
halfön Melrakkaslétta med I:s nordligaste
udde Rifstangi; Thistilfjörður begränsas mot
ö. af den smala halfön Langanes, som bildar I:s
nordöstliga, långt utlöpande näs. Östra kustens
fjordar äro många, men små. Med undantag af
sydkusten, som till största delen är jämn och
sandig, äro I:s stränder i allmänhet branta,
med en mängd höga brådstupande uddar och långa,
vågräta, i terrasser ("hamrar") uppstigande
fjällmurar. Flera jämförelsevis små öar samt en
mängd holmar
och skär omgifva kusterna. Bland öarna må
nämnas Västmannaöarna (isl. Vestmannaeyjar, af
hvilka endast en, Heimaey, är bebodd) på södra
kusten, Viðey i Faxaflói, de "oräkneliga" öarna i
Breiðifjörður (bland dem Flatey), vidare Drangey
och Málmey i Skagafjörður, Hrisey i Eyjafjörður
samt, utanför Skjálfandi, n. om polcirkeln,
Grimsey. – Hafvet omkring I. är jämförelsevis ej
kallt, emedan en gren af Golfströmmen, Irmingers
ström, från s. v. uppvärmer vattnet. Den
längs Grönland löpande polarströmmen tillför
ön däremot stundom stora ismassor, som på
norra kusten kunna ligga kvar långt fram på
sommaren, och östkusten beröres af en annan,
från n. ö. kommande polarström. Dessa olika
strömmar i förening med ebb och flod åstadkomma
utanför de mera framspringande uddarna våldsamma
strömhvirflar ("rastir", plur. af "röst"), hvilka
jämte isdriften och fruktansvärda stormar göra
seglatsen omkring I. farlig.
Geologi och ytbildning. Den fasta berggrunden
är nästan uteslutande af plutoniskt ursprung;
neptuniska bildningar (såsom sandsten och kalk)
förekomma endast på spridda ställen. Fjällens
hufvudmassa består i det inre landet samt
på sydkusten företrädesvis af vulkanisk aska
(tuff), i synnerhet palagonit, som här och där
innesluter brunkol ("surtarbrandur"), samt på
väst-, nord- och östkusten mestadels af basalt
(fig. 1). Mera sällan förekommer liparit (se
t. ex. Baula); på ett enda ställe, berget
Grákollur vid Helgustaðir på östlandet, finnes
dubbelspat (se d. o.; isl. silfurberg). Från
dessa bergarter härrör största delen af den
sand och det grus, som täcka dalbottnar och
slätter. Där marken ej tillräckligt släpper
nederbörden igenom, har årtusendens moss-
och gräsväxt ombildat den oftast rödaktiga
sanden till myrjord och på många ställen
afsatt torf, i hvilken anträffas myrmalm. Järn
förekommer äfven som magnetjärn i basalten,
tuffen och lavan; ställvis i sådan myckenhet,
att kompassen påverkas däraf. På några ställen
(t. ex. berget Esja vid Reykjavík, 820 m.) finns
äfven något koppar. T. o. m. guld har hittats
på I, tätt intill Reykjavík, och lagren sägas
vara synnerligen rika; ännu bearbetas de dock
icke. Myrar upptaga en stor del af I:s yta. Stora
sträckor täckas af vulkaniska bildningar från
den nuvarande geologiska perioden, i synnerhet
lava ("hraun"), pimsten ("vikur") och aska,
samt, mera sällsynt, obsidian ("hrafntinna")
och svafvel ("brennisteinn"). Hufvudsakligen
de äldre bildningarna ha varit bestämmande för
landets form och höjdförhållanden. Ungefär midt
igenom landet från s. ö. till n. v. stryker det
af snö- och isfjäll ("jöklar") uppfyllda inre
höglandet, som bildar vattenskillnaden samt
delar ön i två nästan lika stora delar: syd-
och västlandet samt nord- och östlandet. Äfven
vid öns utkanter finnas många jöklar. I allt äro
13,415 kvkm. (omkr. 1/7 af öns areal) täckta af
evig snö; dennas gräns ligger vid omkr. 1,000
m. höjd. Det inre höglandet är högst och bredast
i s. ö. Där ligger den 8,500 kvkm. stora Vatna-
l. Klofajökull, Europas största glaciär,
från hvars rand höjer sig en mängd enstaka
fjälltoppar, bl. a. Breiðamerkurjökull i s. ö.,
Öræfajökull i s., I:s högsta fjäll (2,159 m.),
Skaptárfell i v., Kistufell och Kverkfell i
n. samt Snæfell i n. ö. Nordväst om Vatnajökull
blir det inre höglandet smalare. Där, midt på ön,
ligga nära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
