Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Iserit (Iserin) Werner, miner. Se Titanjärn - Iserlohn, kretsstad i Preussen - Iserina, stad i Italien - Iseum, lat., ett åt gudinnan Isis helgadt tempel - Isevi. Se Isawi - Isfahan, stad. Se Ispahan - Isfall, geol. - Isfjorden, fjord i Norge - Isfågel, zool. Se Kungsfiskare - Isfärger, tekn. Se Färgning - Isförhyding, skpsb. Se Förhyda - Is. Geoffr., (zoologen Isidore Geoffroy Saint-Hilaire) - Isglas. Se Glasfabrikation - Isgrind l. Vrakgrind - Isgrotta, (se Glaciärer) - Ishaf (Polarhaf). Se Norra ishafvet och Södra ishafvet - Ishafslera, geol. Se Glaciallera - Ishafssand, geol. Se Glaciallera - Ishpeming, stad i staten Michigan - Ishud, skpsb. Se Förhyda - Ishus. Se Iskällare - Isidorbröder. Se Nasarener - Isidoros af Pelusium, presbyter och abbot i Egypten - Isidoros från Miletos, bysantinsk byggmästare - Isidorus af Sevilla (I. Hispalensis), spansk biskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
909
Iserit-Isidorus af Sevilla
910
Iserit (I s e r i n) Werner, miner. Se T i t a
n-j är n.
Iserlohn [-lån], kretsstad i preussiska
reg.-omr. Arnsberg (Westfalen), vid Euhrs biflod
Baar. 29,590 inv. (1905). I. har realskola med
realgymnasium, fackskola för metallindustri
och är en af de viktigaste industristäderna i
Westfalen. Såväl i själfva staden som på den
omgifvande landsbygden finnes en mängd fabriker
för tillverkning af järn-, stål-, mässings- och
bronsvaror, af synålar, paraplyställ-aingar,
möbelbeslag och vagnsmide, lås, kätting,
elektriska kablar, britannia-artiklar,
kemikalier, möbler, reseffekter m. m.,
sysselsättande 5,000 arbetare och med ett årligt
produktionsvärde af 50 mill. mk. Under en del
af staden ligga galmeja-grufvor. I. utvecklade
sig tidigt till en industriort; redan 1443
kallas pansararbetarnas skrå därstädes gammalt.
(J. F. N.)
Ise^rnia, stad i italienska prov. Campobasso
{Abruzzerna), n. om Matese-berget vid en biflod
till Volturno. 8,047 inv. (1901; som kommun 9,322
inv.). Biskopssäte. I. är den forna samnitstaden
/Esernia, som eröfrades och koloniserades af
romarna efter det första puniska kriget (264-241
f. Kr.) och hvars murar utgöra grundstommen
till I:s nuv. stadsmur. Äfven I:s öfver 1,600
m. långa vattenledning härstammar från romarnas
tid. Jordbäf-ningar ha flera gånger hemsökt
staden. (J. F. N.)
l se U m, lat., ett åt gudinnan Isis helgadt
tempel.
1’sevi’. Se Isawi.
Isfahän, stad. Se I sp a h an.
Isfall, geol., den del af en glaciär, som
skrider eller nedstörtar utför en hög brant
bergvägg. E. E.
Isfjorden (fno. 7s/;orÖr), den sydöstra
armen af Moldefjorden i Romsdals amt i
Norge, ett af de vackraste fjordpartierna
i Västlandet. I. upptager den 60 km. långa
Raumaälf. O. A. ö.
Isfågel, zool. Se Kungsfiskare.
Isfärger, tekn. Se F är g n i n g, sp. 296.
Isförhydning, skpsb. Se F ö r h y d a.
Is. Geoffr., vid djurnamn förkortning för franske
zoologen Isidore Geoffroy Saint-Hi-i a i r e.
Isglas. Se G l a s f a b r i k a t i o n,
sp. 1286.
Isgrind 1. Vrakgrind användes vid intag
till vattenkraftanläggningar för att
utestänga is och andra flytande föremål, som
därefter för hand eller medelst mekaniska
anordningar bortrensas från grindarna.
S. L-k.
Isgrotta, grotta eller håla, utbildad i somliga
glaciärers nedre del, där glaciärporten (se G
l a-c i ä r e r, sp. 1245) utmynnar.
Ishaf (P öl årh a f) kallas de delar
af världs-hafvet, som omgifva de båda
jordpolerna. Se N o r r a i s h a f v e t och
Södra ishafvet.
Ishafslera, geol. Se Glaciallera.
Ishafssand, geol. Se Glaciallera, sp. 1243.
Ishpeming [YjpeminJ, stad i nordamerikanska
staten Michigan, på halfön mellan öfre sjön och
sjön Michigan. 14,353 inv. (1905), hvaraf en
tredjedel svenskar. Staden har fyra svenska
församlingar, och sedan 1888 utkommer där
en svensk veckotidning, "Superiorposten",
I. är hufvudort i Marquette-bergslagen,
med en årlig brytning af mer än 2 mill. ton
järnmalm. I trakten omkring I. ligger ett dussin
järngrufvor. Äfven något guld och silfver har
funnits. Utskeppningen af malmen sker från det
24 km. österut belägna
Marquette vid Lake Su-perior.
O. A. L-r.
Ishud, skpsb. Se För hy d a.
Ishus. Se Iskällare.
Isidorobröder. Se N, as a r e n e r.
Isidoros af Pelusium, presbyter och abbot i ett
kloster vid Pelusium, i nedre Egypten, f. senast
370 i Alexandria, d. omkr. 440. Man eger i behåll
efter honom omkr. 2,000 bref (utg. af Migne,
i "Pa-trol. grecque", 78:o bandet), hvilka
äro af ej ringa vikt för hans tids historia. I
dessa framstår I. som en af de ädlaste och mest
bildade representanterna för det österländska
munkväsendet, hvilket han bidrog att lyfta från
dess första råhet. Hans anseende och inflytande
räckte också vida. I striden angående Kristi
naturers förhållande till hvarandra tog han parti
för Kyrillos mot Nestorius, men manade ifrigt
till försonlighet och måttfullhet. Som exeget
höjer han sig öfver alexandrinernas godtyckliga
allegorise-rande och går ofta tillbaka
till bibelns enkla gramma-tiskt historiska
tolkning. Se E. L. A. Bouvy, "De S. Isidoro
Pelusiota" (1885) och Bardenhewers patmlogi.
P F. (Hj.H-t.)-
Isidöros från Miletos, bysantinsk byggmästare och
mekaniker, som hjälpte Anthemios från Tralles
att uppföra Sofiakyrkan i Konstantinopel (532-
537). Jämte sin kamrat njuter han äran’af den
uppfinning, hvilken i arkitekturens utveckling
är förbunden med denna märkvärdiga byggnad,
nämligen förbindelsen mellan kupolens cirkelrunda
basis och ett kvadratiskt bottenplan medelst de
trehörniga, af cirkelbågar begränsade, sfäriska
hvalfytor, som kallas svicklar (pendentiver).
C. R. N.*
Isidorus af Sevilla (I. Hispalensis),
spansk biskop, det västgotiska rikets yppersta
lärde, f. omkr. 560, d. 636, härstammade från en
ansedd romersk familj och blef efter sin äldre
broder Leander (betydande kyrkofurste,
d. 600) biskop af Sevilla (Hispalis). I. var mest
betydande som skriftställare; han var en flitig
kompilator och har därigenom bevarat åt oss många
eljest obekanta underrättelser och fragment af
förlorade skrifter; men framför allt låg hans
betydelse däri, att han förmedlade klassisk och
patristisk lärdom åt sin tids germanska värld,
en motsvarighet i södern till iro-skottarna. Hans
mest omfattande och ansedda verk är Etymologiæ
sive origines i 20 böcker, en encyklopedisk
sammanfattning af tidens vetande. Dessutom
skref han arbeten af historiskt, geografiskt
(jfr Geografi, sp. 966), arkeologiskt och
språkligt innehåll, talrika kompilationer
med mystisk-allegorisk bibelutläggning samt
de mera betydande Sententiarum libri III, en
väldisponerad framställning af hela tros- och
sedeläran i Gregorius I:s anda, och De officiis
ecclesiasticis libri II, båda högt skattade
i medeltiden som läroböcker. – I. medverkade
ock till utbildandet af den från den romerska
afvikande nationella spanska liturgien, den
s. k. "mozarabiska", som länge höll sig; likaså
skref I. en munkregel. Däremot äro hvarken
den spanska lagsamlingen "Hispana" eller de
"pseudo-isidoriska dekretalen" gjorda af I. – En
utmärkt edition af I:s skrifter utgaf F. Arevalo
i 7 bd 1797–1803 (de äro utg. äfven af Migne, i
"Patrol, lat.", bd 81–86). Se G. von Dzialowski,
"Isidor als literaturhistoriker" (1898), och
H. Leclercq, "l’Espagne chrétienne" (1906).
Hj. H-t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
