Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Irving, Edward - Irving, sir Henry (John Henry Brodribb) - Irvingia Hook., bot - Irvingianer. Se Irving, Edw.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
881
Irving-Irvingianer
882
profeter utvalde 12 apostlar som den nya
kyrkans högste ledare, hvilka så enl. Efes.
4: 4 invigde evangelister och herdar; dessa
sistnämnde blefvo föreståndare för hvar sin
lokalförsamling med 6 äldste och 6 diakoner
under sig (klerus vid hvar församling alltså 13
personer = Kristus och hans 12 lärjungar).
Äran af organisationen tillkommer främst den
förste och mest betydande af "apostlarna",
advokaten Cardale (d. 1877). Rörelsen kom
under inflytande af den engelska nyväckelsen
i katoliserande riktning (liksom den ur samma
apokalyptiska strömning framgångna Darbyismen
fördes åt motsatt håll); därför lades snart
största intresset på kultens utbildning i
högkyrklig-gammalkatolsk anda, hvaremot det
dogmatiska sköts undan. Nattvarden firas
som ett offer, ehuru transubstantiationsdogmen
förnekas. Vid gudstjänsten saknas hvarken
mäss-dräkter, altarljus, rökelse eller
vigvatten; med stränghet kräfves tiondens
utbetalning (enl. Hebr. 7: 4). Sjuka
smörjas (enl. Jak. 5: 14) med invigd olja.
En egendomlig akt var "beseglingen", som skedde
genom handpåläggning och smörjelse af en apostel
och som skulle rycka de troende undan sista
jämmern före Herrens tillkommelse. Denna står
nämligen i medelpunkten för den irvingianska
förkunnelsen, såsom nära förestående, sedan
kyrkan som apokalypsens Babel nu mognat för
domen; de då lefvande heliga (irvingianerna)
skola uppryckas till Herren i molnen,
undgå den antikristska tidens lidanden och
regera med Kristus under det 1000-åriga riket.
Från 1836 begynte irvingianerna öppet bedrifva
missionsverksamhet, hvarvid de af princip
vände sig blott till de redan troende, för
hvilkas skull de voro utsända. I England
hade de först mycken framgång, men deras tid
där synes nu vara slut (omkr. 5,000, mest
i London), sedan den siste af de 12
apostlarna, Woodhouse, 1901 gått bort, utan
att tillkommelsen skett. I Nord-Amerika ha
de fått blott ett par församlingar. Mest är
sekten spridd i Schweiz och Tyskland, där den
märkligaste proselyten var teol. professorn
i Marburg H. W. J. Thiersch (d. 1885), som i
flera skrifter förfäktat dess grundsatser.
1900 funnos i Preussen omkr. 32,000
"apostoliska" (med nyirvingianerna),
och deras antal är i tillväxt. I Sverige
finnas två, en i Stockholm och en i Norrköping,
genom k. resol. den förra 1877, den senare 1883
erkända "katolsk-apostoliska" församlingar,
hvilkas medlemsantal 1908 uppgick till 900.
Församlingen i Stockholm har egen kyrka
(vid Oden-gatan n:r 20; se fig.)
som öppnades för guds Katolsk-apostoliska
kyrkan tjtast 30 okt. 1890.
-i Stockholm. Sedan 1863 ha
i Tysk
land och Holland ny-
irvingianerna bildats och 1878 separerat från de
gamle, afskaffat en del katolska ceremonier, i
stället infört ett demokratiskt och metodistiskt
drag, in
rättat ett nytt "apostolat" och bedrifva nu en
ifrig kyrkofientlig propaganda. - Jfr E. Miller,
"The history and doctrines of irvingism"
(2 dlr, 1878), Th. Kolde, "E. Irving" (1901),
K. Handtmann, Die neu-irvingianer" (2 uppl. 1907)
och Ch. Böhm, "Vår tids tecken" (sv. öfv. 1878).
Hj. H-t.
Irving [e’vinj, sir Henry John Henry Brodribb),
engelsk skådespelare, f. 1838 i grefsk. Somerset,
d. 1905 i Bradford, debuterade 1856 i Sunderland
och var under de 15 följande åren omväxlande
anställd vid skådebanor i Edinburgh, Glasgow,
Manchester, Liverpool och London. Han utförde
därunder omkr. 600 roller och utbildade sig till
en utmärkt framställare af lustspelsroller,
i synnerhet skurkaktiga karaktärer. Från 1871
tillhörde han Lyceumteatern i London, för
hvilken han var direktör 1878-99 och där hans
praktfulla, i detalj konstnärligt genomförda
iscensättningar voro epokgörande på engelska
skådebanan. Därjämte gaf han gästspel bl. a. med
sitt eget teatersällskap i Nord-Amerika
1883-84, 1887-88 och 1894. Från 1874, då han
med sällspord framgång spelade Hamlet (200
kvällar å rad), var han Englands mest uppburne
tragiske skådespelare. Han upphöjdes 1895 i
adligt stånd, den förste engelske skådespelare,
som denna ära vederfarits, blef hedersdoktor
i Dublin, Cambridge och Glasgow samt fick sin
graf i Westminster abbey. - I:s märkligaste
prestationer utom Hamlet voro titelrollerna i
Shaksperes Richard III, Othello, Macbeth och
King Lear, Bulwers Richelieu, Wills Charles I
och "The fate of Eugene Aram", Tennysons Becket
samt i Boucicaults bearbetning af Delavignes
Louis XI äfvensom Shylock i "The merchant
of Venice". I. egde en sällspord förmåga
att fjättra publiken vid sin framställning
af lidelsefulla och demoniska karaktärer,
äfven där tolkningen framkallade gensagor som
alltför starkt individuell och afvikande från den
vedertagna. - Han utgaf tills. med Marshall en
scenupplaga af Shakspere (11 bd, 1887 ff.). Jfr
monografier öfver I. af Archer (1883), Brereton
(s. å. och 1903), Fitzgerald (1893 och 1906),
Hiatt (1899), Stoker (1906) och Pollock (1908).
E. F-t.
lrvi’ngia Hook., bot., växtsläkte af
fam. Simaru-baceae med 4 arter i tropiska
Afrika, Malakka och Kochinkina, som äro
träd med läderartade blad och små gulaktiga,
liljekonvaljdoftande blommor. Af de rostade fröna
af I. gabonensis i tropiska Väst-Afrika beredes
dikafett, som i utseende och smak påminner
om kakaosmör och användes i fabrikationen af
ljus, tvål, pomador m. m. En slags billig,
välsmakande choklad beredes af samma arts frö
och socker. De svagt rostade och sammanknådade
fröna af I. gabonensis, Fegimaura africana och
Penta-clethra macrophylla kallas dikabröd,
som utgör i vissa delar af Afrika ett
allmänt omtyckt, mycket näringsrikt födoämne.
G. L-m.
Irvingianer [§’v-]. Se Irving, Edw.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
