Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Irland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Maurice Fitzgerald (se d. o.): därvid lofvade han den
förstnämnde sin dotter till äkta och arfsrätt
till riket samt de båda andra stora förläningar,
öfver hvilka han lika litet förfogade som öfver
Leinsters krona. Fitzstephen landsteg i maj
1170 i Wexford, som Dermod gaf honom i län;
då I:s siste keltiske öfverkonung, Roderic
O’Connor, samlade höfdingarnas skaror mot
Dermod och hans engelska hjälpare, ingick Dermod
på en uppgörelse, som återgaf honom Leinster,
men de engelske äfventyrarna stodo nu ej mera
att hejda. I aug. 1171 landstego Strongbow och
Fitzgerald; den förre äktade Dermods dotter och
eröfrade Dublin från dansken Hasculf, som där
ännu egde kvar ett litet nordmannarike. Henrik
II blef nu orolig för, att Strongbow skulle
grunda ett själfständigt rike på I., hvarför
han afskar all tillförsel från England till
denne och kallade honom att inställa sig vid
hofvet. Där nödgades han underkasta sig och
lämna konungen Dublin, men fick behålla sina
öfriga eröfringar som län under engelska
kronan. Själf for Henrik sedan öfver till
I. med en stor här och landsteg i Waterford
(18 okt. 1172). Han gjorde anspråk på I. såsom
en skänk af påfven; Hadrianus IV, som var af
engelsk börd, hade nämligen (i den omstridda
”bullan Laudabiliter” af 1155) räknat I. till de
öar, öfver hvilka påfvestolen med stöd af den
förfalskade s. k. ”Konstantinska donationen”
ansåg sig ha förfoganderätt, och gifvit landet
i län åt Henrik. Denne skaffade sig emellertid
en annan, af påfven oberoende rättstitel, i
det att han lät hylla sig som länsherre af de
irländske höfdingarna. Sedan äfven I:s kyrkliga
förhållanden ordnats på synoden i Cashel (s. å.),
återvände Henrik till England, nöjd med att ha
stäfjat Strongbows och hans kamraters oberoende
och vunnit en nominell underkastelse af de
irländske stamhöfdingarna. Endast ett ganska
litet område kring Dublin ställdes direkt under
den ställföreträdare han kvarlämnade på ön. Det
engelska väldet på I. förblef hela medeltiden
igenom faktiskt begränsadt till några områden
på östra kusten, hvilka pläga kallas The pale
och hvars gränser ofta förändrades. Län gåfvos
visserligen därutanför åt nya eröfrande baroner,
men dessa fingo själfva tillkämpa sig dem och
blefvo vanligen redan i andra generationen
barbariserade, stundom t. o. m. ”mer irländska
än irländarna själfva”, samt lydde endast
till namnet under engelska kronan, liksom
äfven var fallet med de irländske höfdingar
och småkonungar, som särskildt i västra och
norra trakterna af ön (Connaught och Ulster)
styrde efter sina gamla lagar under ständiga
inbördes strider och härjningståg in på det
engelska området. Ett eröfringsförsök af den
skotske konungen Robert Bruces son Edward Bruce
(1315—17) tillbakaslogs visserligen,
men försvagade ytterligare engelsmännens
ställning på ön, så att de nödgades öfvergå
till ren försvarspolitik mot de påträngande
irländarna. Så tillkom 1366 Kilkennystadgan
med dess stränga förbud mot giftermål mellan
engelsmän och kelter, mot försäljning af hästar
eller vapen till den keltiska befolkningen,
mot användning af annat språk än det engelska
o. s. v. Denna stadga förnyades flera gånger,
hvilket bevisar svårigheterna att få den
tillämpad, och den innebar sålunda intet försök
att påtvinga kelterna engelska seder, utan i
stället en sträfvan att genom förhindrande af
närmare förbindelser med den infödda keltiska
befolkningen bevara resterna af det engelska
väldet på I. Den gällde ”The pale”, där
normandisk-engelsk rätt tillämpades vid
domstolarna och kelternas gamla rätt (se
Brehonernas lag) utrotades genom stränga
förbud. Där fanns ock, sedan 1295, ett
irländskt parlament med begränsad kompetens. De
halft oberoende vasallerna af de mäktiga,
inbördes oense släkterna De Burgh, Butler,
Fitzgerald o. a. intogo en ställning, liknande
riksfurstarnas under Tyska rikets upplösningstid,
och äfven inom de rent keltiska områdena
fördes oaflåtliga strider, hvilka man endast
i undantagsfall kan tillskrifva en nationell
innebörd. Henrik VII sände till I. som styresman
(lord-deputy) den kraftfulle sir Edward Poynings;
under sin korta styrelsetid (1494—96) krossade
han York-partiets upprorsförsök och förjagade
pretendenten Perkin Warbeck från ön, men förmådde
eljest föga uträtta mot den öfverhandtagande
anarkien. Hans namn är knutet vid den ända till
1782 gällande Poynings’ lag af år 1495, hvilken
stadgade, att ingen bill fick framläggas för
irländska parlamentet, innan den förut pröfvats
och gillats af konungen och hans råd (privy
council) i England, hvarjämte samtidigt alla
i England före 1494 utfärdade lagar förklarades
giltiga äfven för I. Poynings efterträddes som
lord-deputy af hufvudmannen för den mäktiga
”Geraldineska” släkten (Fitzgerald), earlen
af Kildare, och i dess intresse styrdes sedan
med få afbrott den engelska delen af Irland,
till dess huset Kildares uppror på 1530-talet
och Henrik VIII:s nya kyrkopolitik inledde en
ny epok i I:s historia.
Lord Thomas Fitzgeralds uppror utbröt 1534,
men kufvades snart efter eröfringen af Maynooth
castle (1535), och därmed var ”Geraldinernas”
makt krossad i mellersta I. Henrik VIII
injagade öfver hela ön respekt för de engelska
vapnen och lät 1542 hylla sig som ”konung af
I.” Han förde i det hela en försonlig politik,
gående ut på att vid kronan genom titlar och
förläningar binda både de anglonormandiske
och de keltiske stormännen och med deras
hjälp upprätthålla ordningen samt bana väg
för angliserande civilisationssträfvanden. De
båda kyrkorna på ön, den engelska i ”The pale”
och den keltiska, ”reformerade” han efter
mönstret af suprematisträfvandena i England,
och de flesta klostren indrogos till kronan,
men massan af befolkningen fick på det hela
taget behålla sin katolska tro. Senare blef
den engelska kyrkan på I. under Edvard VI:s
tid utprägladt anglikansk och förvandlades —
efter en kortvarig katolsk reaktion under Maria
— till ett lydigt redskap för de hänsynslösa
angliseringssträfvanden, som fingo öfverhand hos
regeringen i Dublin. Hennes verksamhetsområde
utvidgades genom de eröfringar, som följde på de
många upprorsförsöken af irländska stormän under
Elisabets regering, och den gamla nationella
motsatsen skärptes ytterligare, när den nu kom
att sammanfalla med en kyrklig. Filip II och
påfven eggade ”Geraldinerna” i Munster (huset
Desmond) till ett uppror, som kostade dem deras
väldiga gods, hvilka utdelades till engelska
kolonister, och i norra I. höjdes upprorsfanan af
flera keltiska stormän af släkten O’Neill (se
d. o.). Farligast af dessa uppror var det, som
1596 börjades af Hugh O’Neill, earl af
Tyrone, hvilken vann flera militära framgångar
och t. o. m. erhöll understöd af en spansk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
