Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Irenaeus, biskop af Lyon - Irene, astron. en småplanet - Irene, fredens gudinna. Se Eirene - Irene, i bysantinsk tid vanligt kvinnonamn - Irene 1. I. bysantinsk kejsarinna - Irene 2. I., kejsar Alexios I Komnenos gemål - Irenik. Namnet betyder fredsvetenskap - Irer. Jfr Gaeler och Irland - I reserven kvarsående officer - Iresine L., bot., växtsläkte - Ireton, Henry
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att gentemot denna skydda bibelns rätta tolkning
betonade I. starkt episkopatet som bärare af
den äkta traditionen; han häfdade biskoparnas
”successio apostolica” och uppsatte själf en
biskopslista för Roms församling tillbaka till
Petrus. Likaledes betonade I. den apostoliska
trosbekännelsen som läronorm. Han bidrog så
på flera sätt till kyrkans katolisering, ehuru
han i påskstriden hindrade Roms sträfvan till
primatställning. I. var den förste, som gaf den
kristna tron en vetenskaplig bearbetning, eller
m. a. o. han var kyrkans förste egentlige teolog;
och i hans teologi ställdes i medelpunkten och
bevarades så för den kristna tankens och trons
hela kommande utveckling den urkristna läran
om gudamänniskan Jesus, dennes historiska
lif, död och uppståndelse till människors
frälsning. Detta framträder klart i den andra
bevarade (nyligen i armenisk öfv. upptäckta)
skriften af I.: Eis epi’deixin tou’ apostolikou’
kery’gmatos (utläggning af den apostoliska
förkunnelsen). — Slutligen må nämnas, att
I. bedref missionsverksamhet bland gallerna och
kanske ända till England. Efter 190 försvinner
han ur historien. Se A. Dufourcq, ”S:t Irenée”
(1905), samt Harnacks dogmhistoria (4:e uppl.,
1909) och Seebergs dogmhist. (2:a uppl., 1908).
hj. h–t.
Irēne, astron., en af småplaneterna.
Irēne, fredens gudinna. Se Eirene.
Irēne (grek. Eirēne, frid), i bysantinsk tid
vanligt kvinnonamn. Dess mest kända bärarinnor
äro följande: 1. I., bysantinsk kejsarinna,
f. 752 i Aten, d. 803 på Lesbos, var af ringa
härkomst, men lyckades genom skönhet och
begåfning tjusa den bysantinske tronföljaren
Leon, som 769 förmälde sig med henne och 775 vid
faderns död som Leon IV förde henne med sig upp
på kejsartronen. Efter hans död (780) öfvertog
den kloka och härsklystna I. själf regeringen för
sin omyndige son Konstantin VI. Den viktigaste
händelsen under hennes regering var bildstridens
faktiska afslutning genom synoden i Nicæa 787,
då bildernas dyrkan definitivt återinfördes. En
militärrevolt tvang henne 790 att draga sig
tillbaka och låta sonen tillträda regeringen,
men redan 792 lyckades I. förmå honom att taga
henne till medregentinna. Det blef hans olycka;
I. intrigerade ständigt mot sonen och bragte
honom till slut på fall samt lät 797 blända
honom. En sammansvärjning af-lägsnade henne redan
802. — 2. I., kejsar Alexios I Komnenos’ gemål,
känd för sin fromhet — reglerna för ett af henne
stiftadt kloster finnas ännu i behåll — och för
sitt medhjälparskap i intrigen att söka förmå
den döende maken (1118) att med förbigående af
sonen Johannes göra mågen Nikeforos Bryennios (se
denne och Anna Komnena) till tronföljare. v. lm.
Irenīk (af grek. eirēne, frid). Namnet betyder
fredsvetenskap; med irenik förstod man under
den äldre protestantismens tid den teologiska
disciplin, som hade att verka för en fredlig och
försonlig uppgörelse mellan olika kristna partier
och konfessioner, särskildt genom att rikta
blicken på det gemensamma och förbindande. Inom
den nyare protestantiska teologien har denna
teologiska disciplin dött bort som själfständig
disciplin, sedan man alltmera insett, att hvad
man med skäl kunde fordra åtgjordt i dylikt
”ireniskt” syfte, i själfva verket inginge
i dogmatikens och symbolikens rätt fattade
uppgifter. Jfr Dogmatik, Polemik och
Symbolik. g. a–n.
Irer, den angelsaxiska benämningen på
Irlands keltiska invånare. Jfr Gaeler och
Irland.
I reserven kvarstående officer m. fl. Se Reserv.
Iresine L., bot., växtsläkte af
fam. Amarantaceæ. Arterna, som förekomma
i tropiska Amerika, äro upprätta eller
klättrande örter eller buskar. I. Herbstii
Hook. (Achyranthes Verschaffeltii) från Brasilien
har intensivt röda blad och stjälkar (en varietet
har ljusgröna blad med guldgula nerver) och
odlas allmänt i trädgårdar som infattningsväxt
och i mosaikgrupper; äfven andra karminröda eller
brunröda arter odlas ofta för samma ändamål. g. l–m.
Ireton, Henry, engelsk krigare
och statsman, f. 1611 i Attenton, nära
Nottingham, d. 26 nov. 1651 i Limerick,
var vid inbördeskrigets utbrott 1642
godsegare i Nottinghamshire, inträdde då i
parlamentets armé som rytterikapten, blef
1644 generalkvartermästare i Manchesters armé
samt efter parlamentshärens omorganisation
rytteriöfverste. I slaget vid Naseby (1645)
anförde I. vänstra flygelns kavalleri. Han knöt
under kriget förtrolig vänskap med Cromwell och
äktade (15 juni 1646) dennes dotter Bridget. De
båda männen utöfvade på hvarandra en stark
ömsesidig påverkan, och I:s grundliga insikter
i samtidens politiska teorier gjorde honom
småningom till puritanernas konstitutionella
auktoritet. I., som 1645 invalts i underhuset,
spelade 1646—48 en synnerligen framträdande
roll under arméns tvister med parlamentet och
dess försök att träffa en för den politiska
friheten betryggande direkt uppgörelse med
Karl I. Märkligt är särskildt hans i arméns
namn affattade demokratiska utkast till
författningsändring i juli 1647, Heads of the
proposals, hvilket af Gardiner anses föregripa
det brittiska statslifvets nutida utveckling
i sin sträfvan att trygga den folkliga
själfstyrelsen mot öfvergrepp både från konung
och parlament. Efter Karls flykt till Wight i
nov. 1647 insåg I. omöjligheten af att sluta
aftal med den opålitlige konungen, och han
deltog därefter med ifver i det 1648 uppflammande
s. k. ”andra inbördeskriget”, var den drifvande
kraften i parlamentets ”rensning” från rojalister
(dec. s. å.) samt påyrkade energiskt konungens
domfällande och afrättning. Som medlem i rätten
undertecknade I. Karls dödsdom. I parlamentet var
han ganska illa tåld, och han angreps dessutom
häftigt af arméns längst gående republikanska
ytterlighetsmän (levellers). Parlamentet
hindrade 1649 hans inträde i det nya statsrådet,
men Cromwell tog honom med sig till Irland som
närmaste man i befälet (aug. s. å.), och efter
Cromwells afresa blef han (maj 1650) dennes
ställföreträdare som öns styresman. I. intog
bl. a. Waterford och Limerick samt förfor med
hänsynslös stränghet mot katolikerna, hvilkas
makt på ön han ville bryta genom organiserad
protestantisk kolonisation. Till följd af
öfveransträngning dukade I. hösten 1651 under
för fältsjuka. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
