Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inskjuta, krigsv - Inskjutning, krigsv. Se Inskjuta - Inskrifvning - Inskrifvning 1. Krigsv. - Inskrifvning 2. Jur - Inskrifningsbok, krigsv. Se Inskrifning 1 - Inskrifningsexpedition, krigsv. Se Inskrifningsområde - Inskrifningsnummer, krigsv. Se Inskrifning 1 - Inskrifningsnämnd, krigsv. Se Inskrifning 1 - Inskrifningsområde, krigsv. - Inskrifningsområdesbefälhafvare. Se Inskrifningsområde - Inskrifningsrevision, krigsv. Se Inskrifning 1 - Inskrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
727
Inskjutning-Inskrifter
728
syfte att med stöd af de resultat, som dessa
gifva, erhålla möjlighet att bedöma, hvilka
afvikelser (korrektioner), från skjuttabellens
uppgifter skola företagas, för att sannolikhet
för att träffa målet skall erhållas. För dylika
inskjutningars utförande finnas särskilda regler
(skjutregler) reglementariskt fastställda.
E. N.
Inskjutning, krigsv. Se I n s k j u t a.
Inskrifning. 1. Krigsv., kallas enligt
värnplikts-lagen af 1885 och den förnyade af 1901
den förrättning, genom hvilken det värnpliktiga
manskapet införes i krigsmaktens rullor. Denna
förrättning verkställes af en inskrifningsnämnd
inom hvarje rullf öringsområde (inom Stockholms
stads finnas tre nämnder, mellan hvilka staden är
delad) och prof vas af en inskrifningsrevision
inom hvarje inskrifningsområde (se d. o.). Vid
eller efter inskrifningsförrättningen erhåller
den inskrifne ett inskrifningsnummer och en
inskrifningsbok, i hvilken hans tjänstgöring
m. m. antecknas. För förrättningen gälla
värnpliktslagen 14 juni 1901 och inskrifning
s-förordningen 5 dec. 1901 med senare ändringar
(ny väntas). - 2. Jur. Se Inteckning och T o m
t ra 11. 1. C. O. N.
Inskrifningsbok, krigsv. Se Inskrifning 1.
Inskrifningsexpedition, krigsv. Se
Inskrifningsområde.
Inskrifningsnummer, krigsv. Se Inskrifning 1.
Inskrifningsnämnd, krigsv. Selnskrifningl.
Inskrifningsområde, krigsv., hvart och ett af de
större områden, i hvilka Sverige delas med hänsyn
till det värnpliktiga manskapets inskrifning och
redovisning. Sådant område benämnes efter det län
eller den länsdel, hvartill dess hufvuddel hör,
och motsvarar i allmänhet ett infanteriregemente,
hvars chef är inskrifningsområde
s-befälhafvare. Dess expedition föres i
regementsexpeditionen. Inskrifningsområdet
delas i, vanligen tre, rullf öring sområden
(se d. o.). Enligt 1885 års värnpliktslag, som
gällde till utgången af 1901, delades hvarje
inskrifningsområde i, vanligen två, bataljons-
och ett växlande antal kompani-områden.
C. O. N.
Inskrifningsområdesbefälhafvare. Se I n s k r
i f-ningsområde.
Inskrifningsrevision, krigsv. Se Inskrifning 1.
Inskrifter (lat. inscriptiönes) kallas
öfver hufvud alla på något varaktigt
material (sten, metall, kruk-makargods
o. d.) inristade anteckningar. De äro dels
allenast påskrifter, ämnade att förklara
betydelsen af de föremål (byggnader, grafstenar,
segertecken, helgeskänker, husgeråd o. s. v.),
på hvilka de äro anbragta, dels ha de den mera
själfständiga uppgiften att i egenskap af
offentliga, stundom äfven privata, urkunder
åt eftervärlden bevara minnet af viktigare
historiska tilldragelser, fredsfördrag, lagar,
folkbeslut, inventariiförteckningar, affärsaftal,
testamenten m. m. Inskrifter af det senare
slaget, hvilka i synnerhet voro brukliga i
äldre tider, då man ej egde utvägen att i tryck
mångfaldiga dylika aktstycken och därigenom
skydda dem mot förstörelse, erhöllo ofta ett
ganska betydligt omfång och äro naturligtvis af
största värde för kännedomen om de ifrågavarande
tidernas och folkens historia, stats-
inrättning, religion, seder och språk,
hvarför äfven inskriftkännedomen eller e p
i g r a f i-ken (se Epigraf) bildar en af
fornforskningens och filologiens viktigaste
hjälpkällor. Redan under den grekiska forntiden,
särskildt den alexandrinska perioden, hade man
lärt sig inse betydelsen af deras samlande och
tillgodogörande. Samtidigt med de klassiska
studiernas upplifvande i Västerlandet under
det tidehvarf, som med anledning däraf blifvit
kalladt renässansens eller humanismens, började
de lärde naturligt nog rikta sin uppmärksamhet
äfven på det rika materialet af forngrekiska och
forn-romerska inskrifter. Början härtill gjordes
hufvudsakligen af den lärde köpmannen Cyriacus
från-Ancona (f. 1391), hvilken under vidlyftiga
resor i Grekland och Orienten upptecknade en
mängd såväl grekiska som latinska inskrifter. En
omfattande samling af hufvudsakligen latinska
inskrifter ("Inscriptiönes sacrosanctae
vetustatis") utgaf s 1534 af Petrus Apianus
och Bartholomaeus Amantius, två professorer
i Ingolstadt. Det genom fortgående fynd
af inskrifter ständigt växande materialet
föranledde, att tid efter annan nya samlingar
utgafvos, nämligen af Smetius ("Inscriptiönes
antiquse", 1588), Gruter ("Inscriptiönes antiquse
totius orbis romani", 1603, ny uppl. af Graevius,
1707), Muratori ("No-vus thesaurus veterum
inscriptionum", 1739-42) m. fl. Det lifliga
intresset för inskrifter och inskrift-samlingar
framkallade inom kort förfalskningsförsök,
af hvilka många länge undgått upptäckt. En
sorglig ryktbarhet på detta område har vunnits
med af-, seende på de latinska inskrifterna af
neapolitanaren Pirro Ligorio (i senare delen af
1500-talet) och med af seende på de grekiska af
den franske abbén Fourmont (förra hälften af
1700-talet). Med af seende på fullständighet,
kritiskt urval och vetenskaplig anläggning
öfverträffas alla de äldre samlingarna vida af de
på Berlinakademiens föranstaltande, under ledning
af de mest framstående vetenskapsmän (A. Böckh,
J. Franz, E. Curtius, J. W. A. Kirchhoff,
Th. Mommsen, J. H. W Henzen m. fl.) utgifna stora
verken "Corpus inscriptionum graeca-rum" (4 bd,
1828-59, indices 1877) och "Corpus inscriptionum
latinarum" (från 1863). Då det genom nya
inskriftfynd oerhördt ökade materialet gjorde en
ny upplaga af de grekiska inskrifterna omedelbart
behöflig, beslöt akademien fördela denna
efter de olika grekiska landsdelarna i flera
af hvarandra oberoende specialsamlingar. Redan
1873 utgaf Kirchhoff del I af denna nya uppl.,
omfattande Ättikas äldre inskrifter, och andra
volymer ha alltjämt följt, utarbetade af en hel
stab företrädesvis tyska, men äfven utländska
epigrafiker (W. Ditten-berger, U. Köhler,
Fr. Hiller von Gärtringen, engelsmannen Paton,
fransmannen Delamarre m. fl.). De enskilda
samlingarna, som förut utgifvits hvar för sig
under särskilda titlar ("Corpus inscriptionum
atticarum" i 3 dlr på sammanlagdt 7 bd
jämte mindre supplementband, "C. I. Grsecise
septen-trionalis" o. s. v.) sammanfattas sedan
1903 genom enhetlig benämning och räkning under
titeln "In-scriptiones graecae". Af dess afsedda
14 af delningar föreligga nu 8 i 19 bd (2 bd
väntas utkomma 1910); 6 afdelningar återstå,
bland dem VIII och XI, hvilka äro bestämda för
de inskrifter, som funnits vid franska statens
utgräfningar i Delfi och på De-los och därför
skola utgifvas af Académie des in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
