Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan / 681-682 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvisition, kyrklig domstol

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(Turrecremata) som storinkvisitor (1483–99). Han
lät bränna 2,000–8,000 (olika uppgifter)
lefvande, lika många (som lyckats fly)
in effigie, samt på annat sätt bestraffa
20,000–90,000 personer. Af hans medhjälpare må
nämnas Pedro Arbuez (från 1484), hvars (kanske
af traditionen öfverdrifna) grymhet ledde till
hans mördande 1485; han kanoniserades 1867. Sin
högsta blomstring nådde inkvisitionen under den
berömde kardinal Jimenes
som storinkvisitor (1507–17). – I Portugal,
där förut sannolikt blott en sporadiskt
verksam biskoplig inkvisition funnits,
infördes den spanska 1557. 1609 lyckades
den uppnå fördrifvandet af alla morisker
(omkr. 150,000) från Pyreneiska halfön och
därmed ge denna "lyckan af full religiös enhet"
(Hefele), d. v. s. den politiska och ekonomiska
dödsstöten. I de spanska och portugisiska
kolonierna frodades den likaledes och var
otvifvelaktigt en af hufvudanledningarna till
att dessas blomstring kväfdes (Lea).


En för kätteri anklagad förhöres af inkvisitorn,
i Portugal. T. v. domstolens notarie.
(Efter Ph. van Limborchs "Historia inquisitionis", 1692).

Nyare tidens inbrott innebar äfven ett nytt skede
i den utomspanska inkvisitionens historia. Den
hade omkr. 1500 allmänt råkat i förfall. Men
behofvet att hejda reformationen kallade den
till nytt lif i ny form. Kardinal Caraffa
(som påfve Paul IV) förmådde, med stöd af
den nybildade jesuitorden, påfven Paul III att
genom bullan "Licet ab initio" 1542 reorganisera
institutionen efter spanskt föredöme, så att dess
makt ytterligare ökades och en centralmyndighet
skapades, i det att högsta ledningen för hela
Europa uppdrogs åt en kardinalkongregation,
Sacra congregatio del sancto officio. Den
"heliga tjänsten" bedrefs nu i hela Italien med
full medeltida grymhet och med sådan energi,
att före slutet af 1500-talet hvarje spår
af protestantismen där var försvunnet; äfven
valdenserna fingo lida hårdt. Bland bekanta offer
för romerska inkvisitionen må nämnas Giordano
Bruno (1600) och Galilei (1636). Venezia bevarade
dock äfven nu
trots påfvens protester statens medinflytande
genom de tre "savii’; äfven där utrotades
helt lutheranerna. – För Pyreneiska halfön
accepterades den där redan rådande formen. I
de länder, som blifvit protestantiska, var det
naturligen slut med den påfliga inkvisitionen (om
denna åtskilligt påminnande var den i katolska
arbeten s. k. "protestantiska inkvisitionen",
d. v. s. Calvins af bl. a. Melanchthon gillade
sätt att i Genève bekämpa
kätterier, samt häxprocesserna i protestantiska
länder). Ej heller var det möjligt att restituera
den i Frankrike och Tyskland. Däremot fick den
sin kanske ryktbaraste användning i Nederländerna
(äfven Luxemburg), kulminerande under hertigen
af Alba. Frihetskriget gjorde slut på den i de
norra provinserna, och äfven i de södra upphörde
den på 1600-talet. Från denna tid existerade
den sålunda blott i Medelhafsländerna och deras
kolonier. "Upplysningen" bröt dess makt äfven
där; i Portugal inskränktes den väsentligen genom
Pombal (1756–77) och upphäfdes helt 1822; i Goa,
dess hufvudsäte för Ostindien, påträffades den
i verksamhet ännu 1812. I Spanien mattades den
under 1700-talets senare hälft och upphäfdes
af Josef Bonaparte 1808; flera försök att
återupprätta den misslyckades (definitivt
afskaffades den 1834). I Venezia krossades den
först genom franska revolutionen. I det öfriga
Italien afskaffades den af Napoleon I 1809,
men återupprättades för kyrkostaten af Pius
VII 1814. Detta sista område för inkvisitionens
praktiska verksamhet försvann helt 1870. Detta
betyder dock ej dess teoretiska afvisande eller
officiella, kyrkliga afskaffande; "Congregatio
s. romanæ et universalis inquisitionis" i Rom
existerar alltjämt, nyorganiserad 1908, och har
förnämsta rangen af alla kongregationerna med
påfven själf som prefekt (sekreterare och ledande
kraft f. n. kardinal Rampolla) och med uppgift
att bekämpa alla kätterisymtom inom kyrkan;
den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>