Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ingerslev, Hans Peter - Ingersoll, stad i Canada - Ingersoll, Robert - Ingevald Estridsson. Se Hammarstadsätten - Ingevoner. Se Germaner - Inghirami, en toskansk släkt - Inghirami 1. Curzio I. - Inghirami 2. Francesco I. - Inghirami 3. Giovanni I. - Ingier, Fredrik - Ingifvelse, Inspiration, teol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
645
Ingersoll-Ingifvelse
646
mönstergård. 1873-76 och 1879-84 var han medlem
af folketinget, där han var en af ledarna för
högern, invaldes 1884 i landstinget och blef
i aug, 1885 inrikesminister. Ehuru han haft
väsentlig del i den politik, som föranledde
de provisoriska finanslagarna, stod han dock i
ett godt personligt förhållande till vänsterns
ledare. Därigenom och genom sin hänsynsfullhet
emot folketinget kunde han midt under den
politiska striden genomdrifva antagandet af en
mängd viktiga lagar samt en ansenlig utvidgning
af järnvägsnätet, anläggandet af frihamn vid
Köpenhamn m. m. Det var ock han, som förnämligast
förberedde och utverkade det s. k. "forliget"
1894, hvarefter han gick öfver till den
nya ministären Keedtz-Thott. Sedan jan. 1894
förestod han endast kommunikationsväsendet och
de offentliga arbetena, då inrikesministeriet
i öfrigt hade egen minister.
-E- Ebg.
Ingersoll [i^gesol], stad i Canada,
prov. Ontario, i en fruktbar trakt
vid Thames och Great Westernbanan. 4,573
inv. (1901). Maskinverkstad, handel med spannmål,
trävaror och mejerialster. J. F. N.
Ingersoll [i^gesel], Ko b er t, nordamerikansk
skriftställare, f. 1833, d. 1899, advokat,
politiker, öfverste i inbördeskriget, är mest
bekant för sina mera retoriskt talangfulla än
logiskt starka angrepp på biblisk kristendom,
gjorda från en vulgärliberal ståndpunkt. Två
samlingar af hans föredrag och af handlingar
utgaf vos i sv. öfv. under titeln "Fria tankar"
1884 och 1885. (G-
A-n.)
Ingevald Estridsson. Se Hammarstads-ätten.
Ingeyöner. Se Germaner, sp. 1038.
Inghirami [ingirämi], en toskansk patricisk släkt
från Volterra, hvilken genom flera medlemmar
gjort sig ett namn på den vetenskapliga
forskningens område. - 1. Curzio L, arkeolog,
f. 1614, d. 1655, lyckades genom sin skrift
Etruscarum antiquitatum jragmenta, quibus
urbis Romce alia-rumque gentium primordia,
mores et res gestce indicantur (1637) väcka
stort uppseende i den lärda världen, tills
skriften efter en liflig polemik uppvisades vara
endast ett djärft falsarium. - 2. Francesco
L, likaledes arkeolog, f. 1772, d. 1846, var
bibliotekarie först i Volterra och sedan i
Florens. Han grundade i Fiesole en litterärt
artistisk anstalt, från hvilken han utgaf en
mängd arkeologiska arbeten, hvilka befunnits
lida brist på kritik och tillbörlig noggrannhet,
men innehålla ett rikligt, med utomordentlig
flit samladt material, belyst af ett särdeles
stort antal kopparstick. Hans förnämsta verk
är Manumenti etruschi (1820-27). - 3. Giovanni
L, f. 1779, d. 1851, den föregåendes broder,
professor och föreståndare för observatoriet
vid Ximenez-institutet i Florens och professor i
astronomi vid collegio San Giovannino därstädes,
vann europeisk ryktbarhet genom sina Effemeridi
delV occultazione delle piccole stelle sotto la
luna (1809-30) och Effemeridi di. Venere et Giove
all’ uso de} naviganti, pel meridiano di Parigi
(1821-24) samt utarbetade en förträfflig Carta
geometrica della Toscana (1830). 3. (B-d.)
Ingier, Fredrik, norsk präst, teologisk
författare, f. 1805 i Ullensaker, d. 1882
i Skedsmo, teol. kandidat 1825, blef 1831
kyrkoherde i Yinje, senare i Eamnes och 1849 i
Skedsmo. Ifrig anhängare af Grundtvigs kyrkliga
åskådning, upp-
trädde I. på 1850-talet i litteraturen
mot prästen G. A. Lammers och den af honom
framkallade rörelsen. På 1860-talet opponerade
han både skriftligen och muntligen mot
teologiska fakulteten vid universitetet och den
i norska kyrkan rådande pietistiska riktningen.
O. A. ö. Ingifvelse, Inspiration, teol., det
gudomligas omedelbara inverkan på den mänskliga
anden, hvarigenom sådant uppenbaras, till hvars
kännedom denna ande icke kan komma genom sina
naturliga krafter. Den tidiga och allmänna
föreställningen om kultsångers och heliga
formlers och all skaldekonsts öfvermänskliga
ursprung har, inom vissa af skriftreligionerna,
utbildats till utförliga teorier och
diskussioner om sättet för de kanoniska böckernas
tillkomst. Utom judendom och kristendom gäller
detta i synnerhet bramanismen och islam. Inom
den sistnämnda betyder boken principiellt mer
än inom någon annan religion. Bland bramanismens
teorier må nämnas de två viktigaste: Veda är en
skapelse af den ene eller andre skaparen. Eller:
Veda är en utandning, exspiration, af det
eviga väsendet. Koranen uppfattades redan af
Muhammed som en kopia af den himmelska boken,
dikterad för profeten af ängeln Gabriel. Inom
kristendomen kommer uttrycket inspiration från
den latinska öfv. af grek. theofpneustos, 2
Tim. 3: 16. I gamla kyrkan utbildades åskådningen
om den helige Andens inverkan på bibelböckernas
författare i anslutning till judendomens läror
om dess heliga skrifters uppkomst och till
den grekiska, af den hellenistiska judendomen
och Filon upptagna, åskådningen af extasen. I
striden mot montanismens extatiska våldsamheter
öfvergafs dock denna senare teori, att de
helige författarna befunnit sig i extas, utom
medvetandet. Efter reformationens nyväckta
värdering af bibeln, som hos Luther icke
förhindrade hans kända frihet i bedömandet
af de särskilda skrifterna, följde, hos dess
dogmatiker, i synnerhet från Calovius, de stränga
formuleringarna af inspirationens art. Den
helige Ande fattades som upphof till såväl form
som innehåll, och författarna blefvo mekaniska
skrifvare efter hans diktamen. Längst gingo
de reformerte. Bokstäfverna voro inspirerade
(bokstafs-inspiration). Hvarje ord ansågs
ingifvet af anden (verbalinspiratiori),
hvars verksamhet fattades på ett mekaniskt
sätt. "Formula consensus helvetici", den
schweiziska bekännelseskriften af 1675,
upptog Buxtorf d. ä:s och d. y:s åsikt,
att äfven vokaltecknen i G. T. äro af
gudomligt ursprung. Gisbert Voetius påstod
detsamma om skiljetecknen. Alltifrån den
-hellenistiska judendomen användes den
allegoriska tolkningsmetoden, som godt reder
sig med den strängaste inspirationslära, enär
den inlägger i texten en "andlig mening". Så
bekänna svedenborgarna, som hylla en allegorisk
bibelutläggning, att Skriften "är helig och
gudomlig till bokstaf och ande". Det nyare
krafvet på att hålla sig till urkundernas
verkliga, historiska mening har genombrutit
inspirationsläran. Schleiermacher fattar
inspirationen som ett fortvarande inflytande
af den för den kristna kyrkan karakteristiska,
från Kristus utgående och historiskt betingade
anden. - I inspirationslärorna kan man
igenkänna dels en värdering af innehållet i de
heliga skrifterna, dels en beskrifning på det
psykologiska förloppet vid det geniala skapandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
