Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indre-et-Loire, Departement i Frankrike - Indre Flekkerö. Se Flekkerö - Indrifva en fordran - Indrisläktet, Lichanotus, zool. (halfapa) - In dubio, lat., i tvifvelsmål - Inducera, införa, inleda - Induktion - Induktion 1. Log. slutande från enskildt till allmänt - Induktion 2. Fys. a) Magnetisk induktion - Induktion 2. Fys. b) Elektrostatisk induktion - Induktion 2. Fys. c) Elektromagnetisk induktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
n. om Loire. Den bördiga trakten mellan
Loire och Cher kallas Varenne, en rad
vinranksklädda höjder mellan Cher och Indre
Champeigne, området mellan Loire och Vienne, den
bördigaste trakten i dep., Véron. Sainte Maures’
platåer bilda den ofruktbaraste delen af landet;
ö. om Creuse sträcker sig Brenne. Loiredalen
i detta dep. har för sin skönhet och fruktbarhet
fått namnet "Frankrikes trädgård". Något öfver
hälften af arealen är uppodladt; jordbruket har
gjort få framsteg, och spannmålsafkastningen
fyller knappt behofvet. Boskapsskötseln är
obetydlig, mineraltillgångarna få. Dep. är
indeladt i 3 arrondissemang: Tours, Loches och
Chinon. Hufvudstad är Tours. (J. F. N.)
Indre Flekkerö. Se Fl ek k e ro.
Indrifva en fordran, i exekutiv
ordning uttaga fordringsbeloppet.
E. K.
Indrisläktet, Lichanotus, zool, ett släkte,
hörande till den på Madagaskar förekommande
gruppen af halfapor. Släktet har jämförelsevis
litet, långdraget hufvud. Främre extremiteterna
äro kortare än de bakre; tumme och stortå äro väl
utvecklade och fria, hvaremot de öfriga fingrarna
äro till halfva sin längd förenade. Svansen är
mycket kort. B a b a k u t e n, L. indri, blir
70 till 85 cm. lång, svansen inberäknad. Färgen
är öfvervägande svart; kring svansroten står
en trekantig, hvit fläck, som skjuter upp i en
spets på bakryggen; dessutom äro lemmarna delvis
hvita, händer och fötter svarta. T. o. m. inom en
och samma flock af dessa djur kan man finna en
mängd färgförändringar, bestående i synnerhet i
en större utbredning af den hvita färgen. En af
artens många färgförändringar har beskrifvits som
kronindrin. Arten förekommer på östra sluttningen
af den långs Madagaskars östkust f ramstrykande
bergskedjan (i den mellersta tredjedelen). Den
lefver endast af vegetabilier och uppehåller
sig nästan uteslutande i träden; den rör sig
där i upprätt ställning. Infödingarna hålla
baba-kuten i stor vördnad, emedan de tro sina
aflidna anförvanters själar bo i dessa djur.
C. R. S.*
In dl^bio, lat., i tvifvelsmål, i tvifvelaktigt
fall. In du’biis non est agendum, lat., i
(moraliskt) tvifvelaktiga fall bör man afhålla
sig från handling.
Inducera (af lat. inducere, leda, föra in),
införa, inleda; draga en slutsats från det
enskilda till det allmänna. Se Induktion 1. -
Inducerad elektricitet, fys. Se Induktion 2. -
I n-duceradt drag, tekn. Se Drag, sp. 801.
Induktion (af lat. inducere, leda, föra
in). 1. Log., slutande från enskildt till
allmänt. För att vara strängt logiskt bindande
måste induktionen utgå från kännedom om allt
det enskilda, som har det allmänna till sin
bestämning. (Quidquid de omnibus valet, valet
etiam de genere.) Man eger t. ex. ej logisk
rätt att påstå, att en viss egenskap är för
däggdjuren i det hela väsentlig, såframt man ej
funnit den hos alla däggdjur. Som i allmänhet
en så omfattande analys är förenad med betydande
svårigheter, har induktion, fattad på detta sätt,
mindre användbarhet. Man brukar därför nöja sig
med, att man funnit en viss bestämning gälla i
många eller de flesta fall (induktions-bevis
1. induktivt bevis). På den vägen kommer man
dock ej längre än till sannolikhet, och man bör
noga vakta sig för att tro sig ha funnit
mer (ex.: Jag har under min lefnad sett
hundratusen människor. Alla ha de haft kroppar,
som varit skilda från andra föremål. Detta är
således för människan väsentligt. Undantag:
de siamesiska tvillingarna). Ju större
induktionsfältet (antalet undersökta fall) är,
dess större är sannolikheten. Induktionen har
emellertid sin betydelse dels för den sannolikhet
den gifver, dels emedan den fäster forskarens
uppmärksamhet på en ofta förekommande bestämning,
som sedan möjligen på annan (deduktiv) väg
kan visas vara väsentlig, dels är själfva den
omständigheten, att något ofta förekommer,
en sak, som tarfvar förklaring. Besinnar man,
att den kan få en sådan därigenom, att den,
såsom för det hela väsentlig, förekommer i
alla, så kan därur förklaras människors stora
benägenhet att använda induktiva slutledningar
såsom ett omedelbart uttryck för deras behof att
finna enhet och sammanhang i sin värld. Till alla
erfarenhetsomdömen, följaktligen till de allra
flesta af de åsikter människor faktiskt hysa, ha
de kommit på denna väg. Inom det vetenskapliga
forskningsarbetet har den induktiva metoden
på senare tider kommit till heder och verkat
mycket lifgifvande på detsamma. På induktionen
äro ej blott den moderna naturforskningen,
utan äfven den jämförande språkforskningen
grundade. På det etiska området nyttjas
induktionen ofta. Den är emellertid där mycket
vådlig, enär den leder till orättvist bedömande
af medmänniskors handlingssätt, undertrycker
individualiteten, befordrar en konventionell
moral och fördunklar skillnaden mellan det,
som man alltid och ovillkorligen bör göra, och
det, som man i ofta förekommande fall bör göra
(jfr Bevis). - Hos Sokrates och Platon hade
induktion en annan betydelse än i den moderna
tiden. Den betecknade hos dem det tillvägagåendet
att från ett eller några få exempel sluta till
den allmänna regeln genom att abstrahera från
det för dessa fall tillfälliga. - 2. Fys. a)
Magnetisk induktion. Ett järnstycke blir
i närheten af en magnet själft en magnet;
magnetens "fält" förstärkes nämligen,
där det genomgår järnet. Järnstycket
säges då ha fått inducerad magnetism. -
b) Elektrostatisk induktion, detsamma som
influens (se Elektricitet, sp. 203). - c)
Elektromagnetisk induktion, induktion i
vanligaste bemärkelse, betecknar de fenomen,
då elektrisk spänning alstras i en ledare genom
inverkan af magnetfält. Faraday-Maxwells lag
för induktionen kan uttryckas så: Om antalet af
de utaf en sluten ledning omfattade magnetiska
kraftlinjerna (se Magnetiskt fält) förändras, så
induceras i ledningen en elektromotorisk kraft,
proportionell mot den hastighet, hvarmed nämnda
antal förändras (jfr Induktionskoefficient). Den
af denna elektromotoriska kraft igångsatta
strömmens styrka erhålles på vanligt sätt ur
Ohms lag (se denna), såvida ej själf induktionen
spelar stor roll (se nedan). Riktningen af
induktionsströmmen ges af Lenz’ lag: Genom
hvilken tillståndsförändring en induktionsström
än uppstår, är den alltid så riktad, att den
söker förhindra denna tillståndsförändring. Några
exempel skola förtydliga dessa lagar. En ring
eller rulle (rullen 1) af isolerad ledningstråd
må omslutas af en annan dylik, med honom konaxial
ring eller rulle (rullen 2). Påsläp-pes ström
i rullen l, uppstår inuti densamma (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
