Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indiens språk och litteratur - Indiens språk och litteratur, 2=II. Medelindiska perioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i trakten af Peshawar i nordvästra Indien, en
vid Girnar i Gujarat och två i Orissa. Hvar och
en af dessa versioner är affattad i en olika
dialekt, och man har all grund att antaga,
att detta är den dialekt, som på Açokas tid i
nämnda trakter talades af folket. Med språket i
Dhauli- och Jaugadainska versionerna i Orissa
öfverensstämma väsentligen en redaktion
af edikten vid Khalsi vid öfre Jumna och
åtskilliga andra inskrifter från samma tid,
speciellt de s. k. pelarinskrifterna från
Delhi, Allahabad o s. v., hvarför man antager,
att det representerar Açokas officiella språk,
den dåv. dialekten (māgadhī) i Magadha (omkring
mellersta Ganges). – Närmast i ålderdomlighet
står pāli, de ceylonske buddisternas heliga
kyrkospråk, sådant det förefinnes i den
redaktion af buddismens kanoniska skrifter, som
omkr. midten af 3:e årh. f. Kr. öfverfördes
till Ceylon af Açokas son Mahendra och som
därifrån öfverflyttats till Burma och Siam. Den
sydbuddistiska kanon kallas Tipiṭaka (eg. "de
tre korgarna") och består af tre delar: 1)
Vinayapiṭaka, etik, 2) Suttapiṭaka, den icke
systematiserade delen, innehållande framställning
af läran i predikningar, berättelser o. s. v.,
bl. a. de s. k. Jātaka, berättelser om Buddhas
föregående existenser, vidare samlingar af
yttranden och lärosatser (sutta, sanskrit,
sūtra) af Buddha jämte legender, Dhammapada, en
versifierad lärodikt m. m., samt 3) Abhidhamma,
den filosofiska och spekulativa delen. Till
Tipitaka höra mycket omfångsrika kommentarer. Af
den öfriga litteraturen må nämnas Rasavāhinī,
en legendsamling, Mahāvaṁsa, en ceylonsk
historia, Dīpavaṁsa, också ett historiskt verk,
samt Dāthādhātuvaṁsa, "den heliga tandens
historia". Af inhemska grammatiker öfver
palispråket märkas Kaccāyanas och Bālāvatāras,
af lexika Moggalānas Abhidānappadīpikā. Pali
nyttjas ännu i våra dagar som ett lärdt
litteraturspråk, i synnerhet i religiösa
arbeten. Ordet "pāli" betyder eg. "rad",
"ordning", sedan regel, text, och slutligen
speciellt den heliga textens språk i motsats till
de ursprungligen på fornsinghalesiska författade
kommentarerna. Det benämnes äfven stundom tanti,
hvilket ord har samma betydelse som pali. De
ceylonske buddisterna själfva anse nämligen,
att pali är magadhadialekt. Men att så icke
är förhållandet, synes framgå af en jämförelse
mellan detsamma och språket i den ofvan nämnda
Dhauli-inskriften. Pali står i de flesta punkter
närmast Girnarinskriftens språk och synes kunna
karakteriseras som en västlig mellandialekt
mellan de båda nämnda klippinskrifternas. Det
är afgjordt icke en dotter af det klassiska
sanskrit, utan har naturligt utvecklat sig ur en
äldre, med vedaspråket samordnad folkdialekt samt
har bevarat åtskilliga ord och former, hvilka
äro ålderdomligare än det klassiska sanskrit,
ja till och med än själfva vedaspråket. –
De nordlige buddisternas, i Nepal, heliga
skrifter, såsom Lalitavistara, visa i de metriska
delarna, de s. k. Gāthās (eg. "sånger"), ett
egendomligt språk. Lalitavistaras prosaiska
delar äro författade på ren sanskrit; de
inströdda poetiska styckena åter förete, i sin
nuv. gestalt, en egen blandning af sanskritformer
och yngre dialektformer, som utge sig för att
vara sanskrit. Förhållandet är, att grundvalen,
särskildt för verserna, varit affattad på någon
prakritdialekt. De i sanskrit mindre kunnige
öfverflyttarna, resp. författarna, ha, så godt sig
göra låtit, sökt skrifva sanskrit. Försöket
kunde utfalla olika; särskildt visade det sig
svårt att öfverflytta de formellt mera fasta
verserna, som kommo att behålla mycket af
sina prakritformer och därför förete en brokig
blandning af sanskrit och prakrit. I tidigare
nordbuddistiska skrifter som Mahāvastu är äfven
prosan på denna blandade språkform, i det senare
Lalitavistara är prosan på ren sanskrit. Gatha’s
språk benämnes gāthā-dialekten. – Jāina-dialekten
kallas språket i den s. k. Jaina-sektens
heliga skrifter, de 45 āgamās. Det är i
själfva verket en gammal Magadha-dialekt,
s. k. ārdhamāgadhī, och nära besläktadt med
den ofvan nämnda Dhauli-inskriftens språk,
fastän agamas’ nuv. redaktion icke är äldre än
6:e årh. e. Kr. Jaina-sekten har förut ansetts
vara en utgrening af buddismen, men denna åsikt
har nu befunnits vara oriktig. Dess uppkomst är
samtidig med buddismens, om ej t. o. m. äldre. –
Med prakrit i egentlig eller inskränkt mening
förstår man de prakritdialekter, som begagnas
i de indiska dramerna. De förnämsta äro
māhārāṣṭrī, çāurasenī, māgadhī och pāiçācī. Af
dessa fyra äro de allmännaste den första
(i verserna) och den andra (i den prosaiska
dialogen). De öfriga träffas mera sällan. I
Çakuntala förekomma blott de två första, utom
i sjätte akten, där en fiskare talar magadhi. I
Mricchakatika finner man en ovanlig omväxling
af olika prakritdialekter. Förhållandet mellan
de fyra nyss nämnda dialekterna är enligt nyaste
forskningar följande: maharashṭri och çauraseni
representera ursprungliga landsdialekter,
den senare från trakten af Mathurā, den förra
från nuv. maratternas land. Emellertid stå
de hvarandra rätt nära; çauraseni dock med
ålderdomligare ljudprägel. Mera afvikande
är magadhi. Dessa tre kunna betraktas som det
egentliga litterära prakrit eller högprakrit. Att
deras karaktär är delvis artificiell, är
ofvan visadt. Särskildt gäller detta om
maharashṭri. I motsats till högprakrit står
paiçaci som låg- eller vulgärprakrit. Detta
var nog också en ursprunglig lokaldialekt, som
liksom de öfriga fick traditionell karaktär som
vulgärt språk (det sades vara demonernas eller
piçaca’ernas språk). Ännu lägre på konstskalan
stå apabhraṁça-prakrit. En inhemsk grammatik
är Vararucis Prākṛita-prakāça. Den
allmänna karaktären af den medelindiska
periodens språk, jämfördt med sanskrit, är en
större vekhet i ljudsystemet och en betydlig
minskning i deklinationens och konjugationens
formrikedom. Sanskritska diftonger sammandragas
(āi till e, āu till o); långa vokaler förkortas
framför dubbelkonsonant; ṛ-vokalen saknas,
i det den har öfvergått till andra ljud. Det
palatala hväsljudet ç och det lingvala ṣ ha
sammanfallit med det dentala s. Konsonantgrupper
assimileras, t. ex. ky, rk m. fl. till kk; rs,
sy, çr, çy m. fl. till ss
o. s. v. I yngre prakrit bortfaller enkel
konsonant mellan vokaler inuti ord (i synnerhet i
maharashṭri). Annars öfvergår i allmänhet tenuis
till media, nämligen t, p till d, b o. s. v.
I paiçaci är den motsatta förändringen, nämligen
af media till tenuis, regel. Lingvalt ḍ blir
i prakrit ofta lingvalt ḷ liksom
i veda. Blott n, m, l, h, s kvarstå alltid
oförändrade. Genom konsonantutfall komma
naturligtvis ofta vokaler att sammanstöta;
men det yngre prakrit medgifver hiatus
i hög grad. Icke heller för pali är hiatus
främmande, liksom icke heller för veda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
