Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från konungens af Ava sida ledde till andra
Burmakriget (1852) och annekteringen af Nedre
Burma. Dalhousie utvidgade äfven inom I:s område
de direkta brittiska besittningarna genom att vid
inträffad tronledighet och frånvaro af laglig
arfvinge annektera en rad skyddsstater med
stöd af grundsatsen om brittisk rätt till ett
slags danaarf efter dynastier, som uppsatts på
tronen genom fördrag med kompaniet (doctrine
of lapse). Därvid åsidosatte han alldeles
inhemska adoptionssedvänjors rättskraft och
framkallade bland de infödde vasallfurstarna
mycket missnöje. Detta växte, när konungariket
Oudh 1856 införlifvades med det brittiska
området på grund af därvarande härskares
tyranniska styrelse och vägran att lyssna
till upprepade varningar från den brittiske
residenten. Äfven hade civilisationsarbetets
raska bedrifvande framkallat oro och jäsning
bland de infödde, särskildt bland bramanerna,
hvilka däri sågo ett hot emot I:s gamla religiösa
och sociala institutioner. Af denna vidt spridda
osäkerhetsstämning begagnade sig uppviglare,
och allehanda rykten om det brittiska väldets
snara fall i I. gingo från mun till mun, hvarvid
de inföddes tillbakasättande i förvaltningen och
svåra missförhållanden inom seapoysarmén gynnade
missnöjets tillväxt. Den närmaste anledningen
till det stora seapoysupproret gafs utaf den
panik, som våren 1857 framkallades genom
upptäckten af, att de till de bengaliska
regementena utlämnade gevärspatronerna
blifvit smorda med för både hinduer och
muhammedaner ur religiös synpunkt besmitteliga
ämnen. Upprorssignalen gafs genom ett myteri
i garnisonsorten Meerut (10 maj 1857). De
infödde soldaterna mördade alla européer de
kommo öfver och aftågade sedan till Delhi, där
"Stora Mogul", den gamle Muhammed Bahádur Schah,
utropades till Indiens härskare. De brittiska
trupperna voro ytterst fåtaliga och förmådde ej
hindra rörelsens lavinartade spridning till andra
garnisonsorter (särskildt Lucknow och Cawnpur);
hufvudmassan af den infödda befolkningen iakttog
en afvaktande neutralitet. Det brittiska väldet
i I. skakade i sina grundvalar; det räddades
genom energiskt ingripande af den militära och
civila förvaltningens ledande män. Sikherna i
Punjab förblefvo trogna, hvarigenom upprorets
begränsning möjliggjordes. Delhi belägrades och
återeröfrades (juni–sept.) af general Colin
Campbell (se d. o.), Lucknow undsattes först af
general Havelock (sept.), sedan fullständigt
af Campbell (nov.), Cawnpur, där Nana
Sahib, en adoptivson till maratternas siste
peshwa, anställt en fasansfull massaker på
där vistande européer, intogs af Havelock
(juli), och i mellersta I. kväfdes upproret
(fullständigt först våren 1859) af general
Hugh Rose. Generalguvernören lord Canning
(1856–62) ledde i försonlig anda det fredliga
arbetet på ordningens återställande, hvilket
fick sitt förnämsta uttryck i proklamationen af
1 nov. 1858. Däri förkunnades, att drottningen
omedelbart öfvertagit I:s styrelse, amnesti
gafs åt alla, som ej direkt deltagit i mord på
européer, de infödde furstarnas adoptivrätt
bekräftades, och den religiösa toleransens
princip proklamerades som en af den nya
styrelsens normer. Dessförinnan hade en
parlamentsakt ("Act for the better government
of India") öfverflyttat ostindiska kompaniets
indiska besittningar till brittiska kronan och
bestämt den nya förvaltningens grunddrag (jfr
sp. 518).
I. under brittiska kronans förvaltning (1858–
närvarande tid). I:s förste vicekonung blef
Canning, hvilken som sådan fortsatte sin
milda restaurationspolitik. Hans närmaste
efterträdare, lord Elgin (1862–63) och
lord Lawrence (1864–69), fullföljde hans
verk. Under den senares ämbetstid inträffade
svår hungersnöd (1866 och 1868–69), till
hvars lindrande han organiserade omfattande
nödhjälpsåtgärder. Arbetet på utvecklingen
af landets materiella hjälpkällor tog rask
fart under lord Mayo (1869–72), som i
stor skala främjade byggandet af landsvägar,
kanaler och järnvägar, upprättade ett särskildt
jordbruksdepartement och reformerade provinsernas
föråldrade skatteväsen. Under lord Northbrooks
ämbetstid (1872–76) stärkte prinsens af
Wales besök i I. (1875–76) lojalitetsbanden
mellan kronan och de infödde furstarna. En
åtgärd i samma syfte var drottning Viktorias
proklamering till kejsarinna af I. vid en
stor durbar i Delhi 1 jan. 1877. Lord Lytton
(1876–80) hade som vicekonung att kämpa mot en
oerhördt omfattande och förödande hungersnöd
(1877–78), hvilken trots regeringens alla
nödhjälpsåtgärder beräknas ha kostat mer än 5
mill. människor lifvet. Nya förvecklingar med
Afganistan ledde till andra afgankriget (1878–81;
se Afganistan, sp. 233–234); ryssarnas för den
indiska nordvästgränsen farliga inflytande i
Kabul motverkades visserligen genom kriget och
tronskiftet i Afganistan, men deras framträngande
till Merv och mot Herat hotade några få år senare
(1884–85) att framkalla ett engelsk-ryskt krig,
och de afganske emirernas bristande pålitlighet
samt det ryska framträngandet i Central-Asien
ha sedan föranledt energiska åtgärder till
stärkande af I:s nordvästgräns. Inre reformer
i liberal anda upptogo lord Ripons ämbetstid
(1880–84; jfr Robinson, G. F. S.); särskildt
ifrade han för folkundervisningens höjande,
hvarjämte han, starkt kritiserad från många
håll, gaf mycket utvidgad tryckfrihet åt den
hetsigt engelskfientliga pressen på de inföddes
språk och vidtog förberedelser för införande
af vidsträckt lokal själfstyrelse. Hans
efterträdare, lord Dufferin (1884–88),
genomförde annekteringen af öfre Burma,
som efter tredje Burmakriget (1886) jämte
de förut (1826 och 1852) annekterade områdena
förvandlades till en brittisk provins. Under lord
Lansdowne (1888–94) och lord Elgin (1894–99)
upptog nordvästgränsens tryggande i hög grad
regeringens omsorger (jfr Sandeman, R.) och
föranledde flera kostsamma gränsexpeditioner,
såsom undsättningen af Chitral (1895) och
Tirah-fälttåget (1897–98). Genom lagstiftning
mot tidiga barnäktenskap och änkors nödtvungna
celibat gjordes, i strid mot religiösa
fördomar, ett försök att aflägsna några svåra
missförhållanden i den hinduiska kvinnans
ställning. En långvarig finanskris på 1890-talet
och rupiens fall i värde ledde till införande
af guldmyntfot (1899), hvarefter mera stadgade
penningförhållanden inträdt. Hungersnöd och
böldpest i förening härjade svårt 1896 och
följande år samt föranledde energiska och
omfattande, men långt ifrån tillräckligt
effektiva nödhjälpsåtgärder. Lord Elgins
efterträdare som vicekonung blef den unge och
energiske lord Curzon (1899–1905). Om hans
på stärkandet af det brittiska inflytandet
i I:s grannländer inriktade nya angloindiska
utrikespolitik och hans åtgärder för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
