Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1206. Han efterträddes af sin ståthållare öfver
I. och forne favoritslaf, Kutab-ud-Din (d. 1210),
hvars dynasti, den s. k. slaf-dynastien,
den första i I. ständigt residerande
muhammedanska, från Delhi behärskade norra
I. till 1290. Muhammedanska ståthållare och
generaler sökte emellertid esomoftast grundlägga
själfständiga riken, t. ex. i Sind och nedre
Bengalen, hinduerna voro upproriska undersåtar,
och nya mongoliska invasioner hotade från
Central-Asien (bl. a. af Djingis-kan,
som dock ej nådde Delhi). Nästa härskarätt var
khilji-dynastien (1290–1320), hvars mäktigaste
härskare var Ala-ed-Din Khilji (1295–1315),
hvilken återtog Gujarat från hinduerna, eröfrade
Malwa och utsträckte sitt segertåg långt nedåt
Deccan. Efter hans död följde några år af
uppror och förvirring, till dess riket åter
för en kort tid samlades under den turkiska
tughlak-dynastien (1320–1414). Muhammed Tughlak
(1325–51) förmådde icke kufva sina upproriska
ståthållare, utan dessa bildade efter hvartannat
flera oberoende muhammedanska riken, t. ex. i
Bengalen (omkr. 1340), och rikets sönderfallande
fortfor under hans efterträdare, ytterligare
underhjälpt genom hinduuppror och Timur lenks
förhärjande invasion (1398), hvarunder Delhi blef
skådeplatsen för en ohygglig massaker. Redan
1399 återvände Timur till Central-Asien, utan
att ha försökt att grundlägga något indiskt
välde. De sista mongoliska medeltidsdynastierna
i I., sayyiderna (1414–50) och lodi-dynastien
(1450–1526), hade inga betydande härskare
att uppvisa, och deras välde inskränktes
stundom till Delhis närmaste omnejd. Under
deras tid sönderföll faktiskt I. åter i en
mängd inbördes stridiga stater, somliga
under muhammedanska sultaner, andra under
hinduiska härskare. Endast i Deccan funnos
flera oberoende muhammedanska stater i Bijapur
(sedan 1489), Golkonda (1512), Ahmadnagar
(1490), Berar (1484) och Bidar (omkr. 1492),
hvarjämte det hinduiska konungariket Vijayanagar
(grundadt 1118) där bevarade sitt oberoende,
tills det – dock först 1565 genom slaget vid
Tálikot – störtades genom en allians mellan de
muhammedanska Deccanstaterna.
Stora Moguls välde (1526–1857). Det mellan en
mängd muhammedanska och hinduiska småkonungar
söndrade I. utsattes 1525 för ett nytt stort
anlagdt eröfringsförsök, hvilket utmynnade i
grundläggandet af det s. k. Stora Moguls välde,
det starkaste och mest lysande I. skådat före
det brittiska. Bábar (se d. o.), konung först
i Fergana, sedan 1504 äfven öfver Afganistan,
drog i nov. 1525 öfver Indus, besegrade 21
apr. 1526 vid Pánipat den siste Delhisultanen
af lodi-dynastien, Ibrahim Lodi, och utvidgade
sedan sina indiska eröfringar genom nya segrar,
särskildt öfver rajput-höfdingarna, ända till
Behar i Gangesdalen. Han dog i Agra 1530 och
efterträddes i I. af sonen Humayun (1530–56),
medan dennes broder Kamran fick Kabul med västra
Punjab. Humayun kunde knappast hålla sig uppe mot
äldre afganska inflyttare, som försökte drifva
ut nykomlingen, men hans snillrike son Akbar
den store vann 1556 åt honom, kort före hans
död, en ny afgörande seger vid Pánipat och blef
under sin långa regering (1556–1605) Mogulväldets
egentlige grundläggare och organisatör (se därom
närmare art. Akbar).
Hans storhet bestod däri, att han lyckades
försona sina hinduiska undersåtar med
främlingsväldet och med deras hjälp förvandlade
flertalet förut godtyckligt styrda muhammedanska
smärre stater i norra I. till välordnade
provinser i sitt mästerligt organiserade stora
rike. Hans skattesystem består ännu i sina
grunddrag, och äfven i sin af statsklok tolerans
präglade religionspolitik blef han en förebild
för engelsmännen i I. Akbar eröfrade äfven
nedre Bengalen och Orissa i ö. liksom Kashmir
och Sind i v., så att han omsider från sitt
nya residens i Agra rådde öfver hela I. n. om
Vindhyabergen. Hans försök att underlägga sig
äfven södra I. hade däremot föga framgång och
afbrötos snart. De återupptogos med klent
resultat af hans son Jahángir (1605–27)
och af dennes son Jahán (1628–58), hvilken
sistnämnde mest är bekant för sina storartade
byggnadsföretag i Agra och Delhi. Inbördes
strider inom härskarfamiljen hotade flera gånger
rikets sammanhållning, och i mellersta I. började
de krigiske maratterna (se d. o.) under ständiga
plundringståg uppbygga en för Stora Moguls rike
med åren allt farligare hinduisk makt (jfr
Sivaji). Sin största utsträckning nådde
Mogulriket under Aurangzib (se d. o.),
hvilken 1658 störtade sin fader och sedan inlät
sig på vidtutseende krigsföretag i Deccan och mot
de sikher och maratter, som ej ville böja sig för
hans stränga muhammedanska renlärighetsnit. Då
Aurangzib 1707 afled, förföll det väldiga
riket förvånande hastigt. Hans efterträdare
blefvo osjälfständiga dockor i händerna först
på mäktiga generaler och ministrar, sedan
på maratterna, som slogo under sig hvad
som återstod af Delhimonarkernas personliga
makt. Lydfurstar och provinsståthållare gjorde
sig oberoende, så t. ex. ståthållaren öfver
Deccan (nizam-ul-mulk) i Haidarabad 1720
och ståthållaren ("navab-vaziren") i Oudh
1732. Nya invasioner från n. v. ökade den
genom maratternas plundringståg redan förut
öfverhandtagande anarkien: Delhi plundrades
1739 af Schah Nadir af Persien, och den afganske
härskaren Achmed Schah Durani företog (1747–61)
det ena förödande plundringståget efter det andra
nedåt I. Han eröfrade 1752 Punjab och plundrade
1756 Delhi. På det gamla slagfältet vid Pánipat
besegrade han 1761 maratterna, men något nytt
muhammedanskt eröfringsrike i I. förmådde
han ej grundlägga. Maratterna rådde från 1771
fullständigt öfver Mogulhärskarens person, till
dess deras makt 1806 bröts genom engelsmännens
segrar. Äfven till namnet upphörde Stora Moguls
rike, då Muhammed Bahádur Schah (1837–57), den
siste af Timurs och Akbars ätt, en som brittisk
pensionär i Delhi residerande maktlös gubbe,
för sin delaktighet i seapoysupproret formligen
afsattes och förvisades till Rangoon, där han
afled 1862.
Européernas indiska eröfringar. Från
portugisernas ankomst till befästandet af det
brittiska Ostindiska kompaniets välde i Bengalen
och Deccan (1498–1765). Sedan Vasco da Gama
1498 upptäckt sjövägen till I., utsändes dit en
ny portugisisk expedition (1500) under Pedro
Alvarez Cabral, som grundade faktorier i
Kalikut och Cochin, och på sin andra expedition
(1502) bekrigade da Gama i förbund med ett
par indiska furstar härskaren i Kalikut. De
portugisiska planerna på att slå under sig hela
den indiska handeln med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
