Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vanliga rofdjur. Bland hofdjuren förtjäna nämnas
bantengoxen (Bos sondaicus l. B. banteng),
buffeln och flera hjortarter, bland hvaldjuren
Gangesdelfinen (Platanista gangeticus). I. är
vidare utomordentligt rikt på insekter och
giftiga ormar, bland hvilka den mest fruktade
är glasögonormen. 1907 anmäldes, att 21,419
personer dödats af ormar. Litt.: Reclus,
"L’Inde et l’Indochine" (i "Nouvelle géographie
universelle", bd 8, 1883), G. Smith, "Geography
of British India" (1893), och R. D. Oldham,
"Manual of the geology of India" (s. å.).
J. F. N. L-e.
Befolkning. Inom I:s befolkning, som f. n. med
inräknande af Burma och Ceylon uppskattas till
nära 298 mill., den mest blandade och mångartade
något land har att uppvisa, kan man urskilja
tre stora hufvudgrupper. 1. Den förnämsta
och talrikaste (öfver 150 mill.) utgöres af
de ariske inderna, hvilka bilda
hufvudmassan af befolkningen i landets hela
norra hälft och i nära 1/3 af Deccan. Deras
allmänna namn är hinduer, ehuru detta ord numera
nästan uteslutande begagnas i religiös mening
och därför äfven omfattar de inom nästa grupp
särdeles talrika anhängarna af bramanismen. Från
språklig synpunkt delas de ariske hinduerna
i flera större och mindre grenar, om hvilkas
namn och särskilda områden se Indiens språk och
litteratur, sp. 547. 2. En särskild ras bildar
hufvudmassan af Deccans befolkning, de dravidiske
inderna (omkr. 56,5 mill.), hvilka delas i fem
större folk: telinga l. telugu, tamil, malayalam
l. malabarerna, kanaru l. kanareser (till
hvilka äfven höra kodaga- l. coorgstammarna)
samt gond (se vidare Dravida och
Gond). 3. Den tredje hufvudgruppen utgöres af
I:s uräldsta, ännu halfvilda stammar,
kolh- l. mundafolken (omkr. 3,18 mill., se
Kolh). Utom dessa tre grupper finnes i de norra och
östra gränsländerna en stor mängd mindre stammar,
tillhörande folkslag, hvilkas hufvudmassa ligger
utom I:s gränser. Af tibetanskt ursprung äro
stammarna på östra Himalayas mellersta och
nedersta sluttningar, de s. k.
himalayafolken (se d o.). Till burmanerna och
lohita-folken ansluter sig en stor mängd
nästan fullkomligt vilda hedniska stammar ö. om
himalayafolken och i de östra gränsländerna
ända ned till Irawadis mynning. Jämte alla nu
nämnda uti I. sedan urminnes tider inhemska folk
finnas äfven flera andra, hvilkas invandring
faller inom den historiska tiden. Dessa bilda
fem i religiöst hänseende skilda grupper. 1)
Muhammedaner. Till dem höra de i de nordvästra
landskapen Punjab och Sind bosatte afganerna och
belutsjerna (hvardera öfver 300,000) af iranskt
ursprung, stolta och obändiga, men på intet vis
ociviliserade; de tala sina egna språk, pašto
och baluči, men nyttja persiskan som skriftspråk;
mongolerna, såsom de ursprungligen turkiske eller
persiske afkomlingarna af I:s muhammedanska
eröfrare kallas; deras språk är antingen
persiska eller vanligare hindustanska (urdu);
samt de på västra kusten talrike araberna, hvilka
redan tidigt slogo sig ned i sjöstäderna och i
allt bibehållit eget språk och egna seder. Vid
de talrika blandade äktenskapen mellan den
muhammedanska och den hinduiska befolkningen
har islam nästan alltid segrat öfver bramanismen
och kunnat på detta sätt utsträcka
sig öfver ungefär 1/6 af hela
befolkningen. Afkomlingar af blandad arabisk och
hinduisk börd kallas mapla (l. mopilla). 2)
Parserna (omkr. 94,000), i synnerhet talrika
i Bombay, Surat och angränsande handelsorter
samt i Baroda, Central-Indien och Haidarabad,
ha invandrat från Persien och troget bevarat
sina uråldriga zoroastriska läror. I öfrigt
äro de fullkomligt naturaliserade, oftast
rika köpmän, intelligenta och driftiga, samt
trogna anhängare af det engelska väldet. De
tala landets språk (gujarati och marathi)
och nyttja sitt urgamla parsi blott för
religiöst bruk. 3) Judarna (omkr. 18,000)
äro dels hvita afkomlingar – enligt egen tro,
af flyktingar efter babyloniska fångenskapen,
sannolikare af först efter Jerusalems förstöring
invandrade judar – bosatta hufvudsakligen på
Malabarkusten, där de en gång skola ha bildat
en egen stat af 80,000 familjer, dels svarta,
till judendomen omvända dravider, spridda öfver
hela halfön. 4) Kristna (omkr. 2,9 mill.) af
europeisk härkomst utgöra en jämförelsevis
ytterst ringa del af befolkningen och äro till
allra största delen engelsmän. Största antalet
kristna finnes i prov. Madras, nära 2 mill.,
l. 4,5 proc. af befolkningen. Af portugiser, en
gång de härskande på västkusten, finnas nu blott
rester i städerna på Malabarkusten, särskildt
Goa och Diu; fransmän finnas blott i de franska
kolonierna, och på Ceylon träffar man ännu
åtskilliga holländska familjer. Afkomlingar af
engelsmän och hindukvinnor kallas halfblod eller
eurasier, af portugiser och hindukvinnor
topassi. Till européerna ansluta sig närmast
de kristne armenierna, hvilka på alla större
platser intaga ett stort rum inom handels- och
finansvärlden. 5) Sist inkomna äro kineserna,
hvilkas antal i alla kuststäder är i ständigt
stigande.
 |
| Braman från Bengalen. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
