Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indianer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
halfön Yucatan samt större delen af Chiapas
och Guatemala. Det framgår utan tvifvel, att
städerna Palenque och Copan, redan i ruiner
vid tiden för européernas ankomst, blifvit
byggda af dessa folk. Det fordom omfattande
mayariket hade redan före eröfringen splittrats
i ett antal småstater, hvilka tid efter annan
måste gifva vika för de hvites öfvermakt. Den
sista oberoende mayastaten blef först så
sent som 1900 efter många fejder bragt till
underkastelse af de mexikanska trupperna. När
spanjorerna först besökte de stora städerna
Mayapan, Uxmal och Chichenitza, nu i ruiner,
voro dessa, hvilka representerade Amerikas
högsta inhemska civilisation, ännu blomstrande
samhällen med talrik befolkning. Mayafolket
hade nått synnerligen högt i byggnadskonst,
uppförde palats, pyramider och städer af
huggen och slipad kalksten, täckta med bilder
och hieroglyfiska inskrifter. Jordbruket
var deras förnämsta näring. Honung och vax
erhöllos af tama bin, och liflig handel
bedrefs med folken utefter Mexikanska viken,
ja ända till Cuba. Kakaobönor användes som
mynt. Deras invecklade tidräkning med perioder
af 20, 52 och 160 år har varit föremål för
mycken spekulation och studier, likaså deras
underbara, på pergament och agavepapper
tecknade hieroglyfer, hvilka äfven finnas
inhuggna i sten och målade på väggarna af
deras byggnader. De besläktade kakchikelerna
och kicheerna hade liknande kultur, men skilja
sig rätt mycket till språket. Deras heliga bok
"Popol Wuh" innehåller märkliga prof på deras
mytologiska och religiösa föreställningar. –
Honduras, Salvador och Nicaragua voro befolkade
af andra stammar, delvis högt stående, delvis
åter helt primitiva. Xinkafolket i Guatemala
anses som en lämning af en befolkning, som
föregick mayastammen. Kariberna på Honduras’
kust voro flyktingar från Antillerna. Moskito-,
ulva- och ramafolken längre söderut efter samma
kust voro alla mycket lågt stående stammar. I
Costa Rica lefde flera folk af ganska hög
kulturgrad, de nordligaste utposterna af de
civiliserade chibchastammarna i Colombia. (Se
vidare art. Fornlämningar, sp. 869–870 och
872–874 med fig. 1–7, samt sista figurserien
Amerikanska kulturföremål, bd I, sp. 817–818). –
Hela Västindien, med undantag af 2 eller 3
sporadiska kolonier från Florida å Bahamaöarna,
var befolkadt med stammar af sydamerikanskt
ursprung, arawaker och kariber. De förre voro
sedan länge herrar på öarna, de senare relativt
nykomlingar, hvilka vid tiden för Amerikas
upptäckt hunnit utbreda sig öfver endast de
sydligaste öarna. Arawak-folken voro fredliga
jordbrukare, frambragte vackra väfnader och
träsniderier samt besutto andra färdigheter, men
förmådde ej värna sig mot de krigiske kariberna.
Härmed följer en lista på språkgrupper i Mexico,
Central-Amerika och Västindien fr. n. till
s., så långt vår ännu mycket ofullständiga
kunskap om dem hittills sträcker sig (de fem
första äro utgreningar af stammar i Förenta
staterna; kariber, chibcha- och arawak-folken
äro i hufvudsak sydamerikanska folk): yumaer
(Nedre Kalifornien etc.), pimaer, athapasker
(Chihuahua etc.), iañoer (Chihuahua),
coahuilteker (Tamaulipas etc.), maratinier
(Tamaulipas), serier (Sonora), chichimeker,
otomier, matlaltzinker (Mexico och Michoacan),
nahuatler, tarasker (Michoacan), totonaker
(Vera Cruz), zapoteker (Guerrero, Oaxaca), chinanteker (Oaxaca),
huaver (Oaxaca), zoker (Oaxaca, Chiapas),
chiapaneker (Chiapas, Nicaragua, Costa Rica),
mayaer, xinkaer (Guatemala), kariber (Honduras
och öarna), lenkaer, xikaker, payaer (Honduras).
Litt. (utom den ofvan nämnda): Clavigero,
"Geschichte von Mexico" (1789), Prescott,
"History of the conquest of Mexico"
(1844), Stephens, "Incidents of travel in
Central-America, Chiapas and Yucatan" (1846),
C. Bowallius, "Resa i Central-Amerika 1881–1883"
(1887) och "Nicaraguan antiquities" (1886),
Maudsley, "Biologia Centrali-Americana"
(1889–92), C. Lumholtz, "Symbolism of the
huichol indians" (1900) och "Unknown Mexico"
(1902; "Bland Mexikos indianer", 2 bd, 1902–04),
C. V. Hartman, "Archæological researches
in Costa Rica" (1901) och "Etnografiska
undersökningar om aztekerna i Salvador" (i
"Ymer", s. å.), Seler, "Gesammelte abhandlungen
zur amerikanischen sprach- und alterthumskunde"
(2 bd, 1902–04) samt K. T. Preuss’ många
afhandlingar i ämnet.
IV. Syd-Amerikas indianer. Vår kunskap om dem
är ännu mycket ofullständig, bl. a. därför,
att infödingarna dels redan tidigt blifvit
skoningslöst utrotade öfver oerhörda områden
eller underkufvade och då förlorat språk
och öfriga nationella egendomligheter, dels
blifvit undanträngda från sina egentliga
hemtrakter och uppgått i andra stammar. Därtill
kommer, att vissa trakter ännu blifvit endast
ytligt undersökta af forskare. Man finner
på södra kontinenten samma fenomen som i
Nord-Amerika. Kolossala områden upptagas af
folk, tillhörande ett halft dussin språkstammar,
men föga skilda till seder och bruk och stående
på ungefär samma utvecklingsgrad, andra områden
åter, hufvudsakligast otillgängliga bergstrakter,
tillhöra ett stort antal småstammar, till kultur
och språk sinsemellan vidt skilda. Tre grupper af
sydamerikanska stammar kunna urskiljas: Andernas,
Amasonflodens och Pampasregionens. Den första
omfattar bergsträckorna längs Stilla hafvets kust
från Panama till 35° s. br. i mellersta Chile,
den andra hela de inre delarna af landet öster
ut från Kordillererna ända ut till Atlantiska
kusten med undantag af Chaco-regionen och den
tredje Chacoskogarna och Pampas’ grässlätter
mellan Anderna och Paranáfloden, inneslutande
södra Chile och nående till Kap Hoorn i s. I den
andiska regionen finnas de högsta kulturerna
representerade af chibcha-, yunka-, aymara-
och framför allt af quichuafolket (fig. 14),
hvars herravälde sträckte sig nära 3,200
km. utefter kusten och gjorde sitt inflytande
kännbart äfven bland de vilda stammarna på
Andernas skogbeväxta sluttningar. Hos nästan
alla dessa nationer finnes en väl ordnad,
organiserad styrelseform, med väl markerad
skillnad mellan samhällets olika klasser och
ett högt utveckladt och framgångsrikt jordbruk
med öfvervattning. Lerkärl af en stor mångfald
former och med växlande mönster framställdes,
för väfnader begagnades bomull och lamadjurens
ull. Konstnärliga föremål i guld, silfver och
koppar tillverkades (se färgpl. Amerikanska
kulturföremål till art. Amerika), och
byggnadskonsten har lämnat sådana ståtliga
monument som de kolossala ruinerna af Chimu,
Paucartambo och Tiahuanaco (se Fornlämningar,
sp. 874–875 med fig. 8). Styrelsen i dessa riken
var i allmänhet autokratisk, ehuru dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
