Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Imperativt mandat, jur. - Imperativus, språkv. - Imperator, lat. - Imperatrisk. Se Imperator - Imperfektiv. Se Perfektiv - Imperfektum, språkv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grund af offentlig myndighets bestämmelse,
är härvid icke af någon egentlig
betydelse. Hufvudsaken är, att en person -
individuell eller juridisk - företrädes af
en annan person. (Se Fullmäktig, Mandat,
Representant, Syssloman.) Något olika
gestaltar sig förhållandet, då en korporation
eller representativ församling - särskildt
en folkrepresentation - bildas af enskilda
förtroendemän, som erhållit sitt uppdrag att vara
bisittare i korporationen eller representationen
genom andras val eller till följd af därmed
jämförligt utseende. Den rättsställning i
förhållande till de väljande eller utseende,
som uppkommer för den sålunda valde eller
utsedde, är svårare att bestämma. Å ena sidan
har man yrkat, att de väljande eller utseende
böra anses berättigade att gifva bindande
föreskrifter rörande de utsedde förtroendemännens
- representanternas - verksamhet och afgöranden
vid förtroende-värfvets utöfvande och att i
alla händelser representanten måste anses ha
rättsliga förpliktelser gentemot de väljande
eller utseende; man har sålunda velat göra
representantens uppdrag till ett imperativt
mandat, hvars innehåll är beroende af de
väljandes eller utseendes vilja. Å andra sidan
har man gjort gällande, att representanten endast
är ledamot af en beslutande församling, som måste
själf besluta och handla efter pröfvande af skäl
och grunder, som inom densamma förebragts och
som i de flesta fall måste vara för väljarna
mer eller mindre främmande, och att sålunda
representanten såväl som den representiva
myndigheten själf måste erkännas vara oberoende
af väljarnas eller de utseendes föreskrifter. -
I äldre tider, då det närmast var fråga om
företrädande af vissa samhällsgruppers intressen
och mindre om en enhetlig folkrepresentation,
kunde den utseende folkgruppen anses behörig
att meddela föreskrifter med afseende på sina
förtroendemäns verksamhet och beslutanderätt,
hvilka föreskrifter då lämpligen angåfvos i
fullmakterna. Men så snart folkrepresentationen
utvecklat sig till en enhetlig myndighet
med rättigheter såsom sådan, måste äfven
representanten efter hand erkännas som
berättigad att själfständigt besluta och
handla oberoende af väljarnas bestämmelser och
föreskrifter. - I Sverige blef denna uppfattning
af representantuppdraget uttryckligen erkänd
och fastslagen redan under frihetstiden såväl
af konungen (1744) som af riksdagen (1747),
då under den s. k. principalatsstriden (se
d. o.) försök gjorts att få representanterna
förklarade ansvariga inför väljarna såsom deras
principaler. Samma uppfattning har sedermera
upprätthållits genom bestämda stadganden i
1810 års R. O. § l och i 1866 års R. O. §
l, enligt hvilka riksdagsmännen icke kunna i
utöfningen af sin befattning bindas af andra
föreskrifter än rikets grundlagar. De formulär
till riksdagsmannafullmakter, som meddelas
i R. 0. §§ 10 och 20 och numera i V. L. §§
15, 66 och 68, utesluta jämväl i sin mån hvarje
möjlighet för väljarna att i fullmakterna insmyga
några föreskrifter eller villkor. Äfven med
afseende på Sveriges kommunala representationer
och deras medlemmar gälla otvifvelaktigt i
allmänhet likartade regler, men de finnas endast
med hänsyn till landstingsmännen formulerade:
"i utöfningen af sitt uppdrag icke bundna af
valmäns föreskrifter" (Landstingsförordn. §
1). - Jämväl andra länders nutida stats-
författningar intaga i allmänhet sammaståndpunkt
som den svenska och fastställa,
att folkrepresentanten, äfven om han väljes
af mindre folkgrupper eller korporationer,
företräder hela folket och icke valkretsen
eller korporationer och att han därför endast
har att lyda författningen och följa sin egen
öfver-tygelse samt skall anses obunden och
oberoende af ålägganden eller föreskrifter
från väljarnas sida liksom af af tal med
dem (danska grundlagen § 56, nederländska
grundlagen § 82, tyska rikets författning
art. 29, schweiziska författningen art. 91);
i vissa länder, t. ex. Frankrike (lag af 30
nov. 1875, § 14), förklaras hvarje af väljaren
gifven föreskrift ("mandat impératif") ogiltig
och kraftlös, i andra, t. ex. i Österrike och
i Italien, äro föreskrifter och ålägganden
från väljarnas sida rent af förbjudna.
K. H. B.
Imperativus, språkv. Se Imperativ 2.
Imperator, lat., var ursprungligen en
hederstitel, som romerska hären medelst
tillrop efter en seger af betydelse gaf en
fältherre. Benämningen blef därefter ofta
formligen bekräftad af senaten. I senare tider
skedde dock missbruk med titelns antagande. Ordet
begagnas f. ö. ofta om öfverbefälhafvaren
i ett krig, utan afseende på formligt
tillerkännande af denna titel. Sedan Caesar
erhållit titeln imperator för beständigt, så
att den ingick i hans namn, blef den en stående,
eg. militärmakten betecknande, benämning. för
kejsarna och satt främst. Dessa läto dock
ofta det oaktadt efter särskilda bedrifter
tillerkänna sig titeln. I flera moderna språk,
t. ex. it imperadore, fr. empereur, eng. emperor,
ry. imperator, har ordet öfvergått att
beteckna innehafvaren af den högsta världsliga
makten, kejsare. - Imperatorisk, befallande.
R. Tdh.
Imperatoria, Imperatorin, bot. Se Mästerrot.
Imperatorisk. Se Imperator.
Imperfektiv. Se Perfektiv.
Imperfektum (lat. imperfectum, näml. tempus,
"ofulländad tid"), språkv., kallas i de
indoeuropeiska språken ett historiskt eller
berättande tempus (mots. perfektum i egentlig
mening), hvars hufvudsakliga användning är
att skildra en den förflutna tiden tillhörande
tilldragelse i dess pågående förlopp (i motsats
till aoristus och "historiskt" perfektum, som
skildra inträdande eller punktuell handling),
fortvarande eller upprepade handlingar och
tillstånd, de ett hufvudfaktum (utsagdt i
en aorist eller ett historiskt perfektum)
åtföljande och betingande omständigheterna
o. s. v. Imperfektet bildades urspr. af
presensstammen, enligt regeln så, att "augmentet"
e sattes framför densamma, t. ex. grek. e-feron,
jag bar (presensstam fero-). I de slaviska och
latinska språken har denna form gått förlorad
och blifvit ersatt genom andra bildningar,
enligt det vanliga antagandet sammansättningar
med hjälpverb, t. ex. lat. mone-bam, jag påminde
(infinitivus presens mone-re), hvars senare
beståndsdel skulle vara ett preteritum af
verbalroten fu, blifva, vara. De germanska
språken sakna särskild form för imperfektum;
vårt starka preteritum (bar) och möjligtvis
äfven det svaga (kalla-de) höra formellt samman
med det indoeuropeiska perfektum. Jfr Brugmann,
"Grundriss der vergleichenden grammatik der
indo-germanischen sprachen", II, s. 859 ff.
O. A. D. (K. F. J.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
