Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Idvatten, sjöv. - Idyll - Idö Skans - i. e., lat. id est - Ierne, Irland - Ieronym Dobryj, pseudonym - If, klippö utanför Marseille - Ifellan, folkslag. Se Fulbe - Iferten Se Yverdon - Iffland, August Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Idvatten, sjöv., den ström, som längs
stränderna löper i motsatt riktning mot strömmen
längre ut från land. Af befolkningen kallas den
ofta ia, men torde rätteligen böra
benämnas bakström (se d. o.)
R. N.*
Idyll (af grek. eidy’llion, liten bild)
nyttjas som namn på en diktart, egentligen
skapad af sicilianen Theokritos, som
lefde i 3:e årh. f. Kr. Efter förebilden af
sicilianska herdars växelsånger framställde
han i smärre dikter, med ett slags dramatisk
anläggning, scener ur herdars och landtmäns
samt andra ringare samhällsmedlemmars enkla
naturlif. Theokritos’ idyller karakteriseras
genom natursanning och ursprunglig friskhet samt
röja en äkta poetisk uppfattning. Herdelifvet
framstår hos honom som i det hela ett idealiskt
lugnt och lyckligt naturtillstånd, under det att
personligheterna dock äro tagna ur det verkliga
lifvet. Hans efterföljare, Bion och Moschos,
slogo an en annan ton; långt skilda
från mästarens naturtrohet, gåfvo de snarare
uttryck åt veka känslor och sträfvade efter
prydlighet i formen. Hos romarna uppträdde
Vergilius som författare af herdedikter
(ekloger) efter Theokritos’ mönster, men de voro
lämpade efter tidens smak och åskådningssätt
samt till viss grad allegoriserande. – Äfven
medeltiden känner idyllen (Adam de la Halles
"Le jeu de Robin et Marion"), men det är dock
först renässansen, som åter upplifvar den,
dels i form af lärd och allegorisk eklog i
Vergilius’ stil (Petrarca m. fl.), dels som
herderoman, en genre, som antiken icke känt
(Boccaccio, Sannazaro m. fl., se Herderomanen),
och herdedrama (se d. o.) (Tassos "Aminta",
Guarinis "Il pastor fido" m. fl.), Gessners
och Florians idyller ansluta sig ännu i mycket till
denna äldre form af idyll. Under det att hos de
gamle idyllen i det närmaste var växelbegrepp åt
herdedikten, har den hos de moderne småningom
fått sina gränser utflyttade; och ehuru den
ännu hämtar sina ämnen från det enkla och
okonstlade naturlifvet, har likväl äfven inom
denna diktart det personligt karakteristiska
tagit ut sin rätt bredvid framställningen af
tillståndet. Efter Rousseaus uppträdande antog
idyllen nya former och uppträdde bl. a. ofta
som exotisk roman (Bernardin de Saint-Pierres
"Paul et Virginie"). Fru Lenngren, i "Den glada
festen", J. H. Voss, i "Luise", och Runeberg,
i "Hanna", ha hämtat sina idyller från lifvet
i en landtlig prästgård, och Jean Paul, i
"Schulmeisterlein Wutz", från skollärarlifvet,
den senare dock med ett öfvervägande intresse
fäst vid den godmodige skolmästarens person. I
åtskilliga af sina stycken, t. ex. "Fjäriln
vingad syns på Haga", "Ulla, min Ulla, säj,
får jag dig bjuda", "Liksom en herdinna,
högtidsklädd", m. fl., har Bellman, genom
blandning af idyll och burlesk, nått en stor
humoristisk verkan. Idyllen kan till sin form
vara antingen lyrisk, t. ex. fru Lenngrens "Jag
har en landtlig stuga" etc., eller episk, såsom
"Luise", eller dramatisk, såsom Tassos "Ajninta"
eller Theokritos’ herdedikter och Franzéns "Emili
eller en afton i Lappland". Några stora skalder
ha gifvit idyllen en högre poetisk betydelse
genom att framställa dess fabel mot en historisk
bakgrund, t. ex. Goethe och Runeberg i de episka
dikterna "Hermann und Dorothea" och "Julqvällen"
samt Schiller i dramat "Wilhelm Tell".
Se G. Andreen, "Studies in the idyl in german literature" (1902). –
Om idyllen inom målarkonsten se Djurmåleri.
R. Tdh.* A. F.*
Idö skans, på den 10 km. s. ö. om Västervik
och nästan ute i hafsbandet liggande Idön,
synes ha byggts under Karl X:s danska krig
samt iståndsattes sedermera 1675 och 1676,
men förföll därefter, och såsom varande byggd
hufvudsakligen af trä låg den 1697 alldeles
för fäfot.
L. W:son M.
i. e., förkortning för lat. id est, det är, det vill säga.
Ierne, grekisk namnform för Irland.
Ieronym Dobryj, pseud. för ryske skalden S. G. Frug.
If, liten kal klippö utanför Marseille, med Château d’If,
ett fordom till statsfängelse begagnadt slott, där bl. a. Mirabeau
1774 var insatt för gäld och senare hertig Philippe d’Orléans (Egalité).
(J. F. N.)
Ifellan, folkslag. Se Fulbe.
Iferten. Se Yverdon.
Iffland, August Wilhelm, tysk skådespelare och
dramatiker, f. 1759 i Hannover, d. 1814 i Berlin,
var bestämd att blifva präst, men rymde hemifrån
1777, för att få egna sig åt skådespelarkonsten,
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
