Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Idioti - Idiotikon - Idiotisk Se Idioti - Idiotism - Idiotism 1. Med. Se Idioti - Idiotism 2. Språkv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofullkomliga kunskap om människohjärnans finare
(mikroskopiska) anatomi och om de sjukdomar,
som under olika förhållanden hindra hjärnbarkens
tillväxt och utveckling, gör det förklarligt, att
vi sakna exakta indelningsgrunder för de många
olika formerna af andesvaghet. Det motsvarar
sålunda blott vissa praktiska syften, när vi
med hänsyn till graden dela andesvagheten
i idioti och imbecillitet. Den
utvecklingsnivå, på hvilken ett 7- à 8-årigt
normalt barn befinner sig, kan anses utgöra
den ungefärliga gränsen. De, som icke nå denna
gräns, kallas idioter, de, som utvecklas vidare,
men aldrig uppnå den normala mogenheten, kallas
imbecilla. Det ges sålunda blott en godtycklig
skillnad mellan andesvaghet af lägre och högre
grad, mellan imbecillitet och idioti, och
inom dessa grupper finnes en oändlig variation
af lägre och högre utvecklingsformer. På det
lägsta trappsteget står idioten t. o. m. under
djuret, i det han saknar äfven de mest primitiva
yttringar af själfbevarelsedrift och skulle
t. ex. hjälplöst duka under af svält, om icke
andra förde maten till hans mun. I de lägsta
graderna saknas äfven känslor, föreställningar,
begär, vilja, begrepp och talförmåga. En idiot
af denna kategori sitter som en apatisk, slö,
viljelös massa och låter sig med fullkomlig
passivitet behandla hur som helst. Något högre
står redan den, som visar spår till affekter,
såsom glädje, sorg, vrede, ehuru dessa helt
och hållet äro beroende på tillfälliga intryck
och icke på något ledande förstånd och därför
ofta slå öfver till sjukliga utbrott, som icke
stå i något förhållande till de framkallande
orsakerna. Finnes förmåga af iakttagelse,
inskränker den sig till de enklaste konkreta
företeelser; känslor och föreställningar röra sig
endast kring det egna jaget och i den krassaste
form. Moraliska känslor och begrepp saknas
vanligen alldeles; någon riktig uppfattning
af rättsförhållanden finnes ej. När oaktadt en
något så när normalt utvecklad intelligens de
moraliska och etiska känslorna och begreppen
förbli outvecklade, talar man om en moralisk
idioti. Ofta är det blott genom en yttre dressyr
och genom fruktan för straff, som idioten kan
inläras att skicka sig anständigt i sällskap
med andra. Endast hos de högst stående kunna
mänskligt sedliga instinkter genom en förståndig
uppfostran framkallas. Talförmågan, som vanligen
troget afspeglar det inre själslifvet, saknas
alldeles hos de lägst stående, inskränker
sig till enstaka ord eller korta satser
hos högre stående och kan endast hos de mest
utvecklade uppöfvas till en hjälplig förmåga att
nödtorftigt bruka språket. Den allmänna slöheten
hos själsförmögenheterna hindrar dock ej, att
hos många idioter enstaka anlag och fallenheter
(såsom för teckning, musik, räknekonst, mekanik
o. d.) kunna vara särdeles utvecklade. Utom de
psykiska bristerna träffas hos idioter ofta rent
kroppsliga lyten och svagheter, såsom felande
syn och hörsel, outbildadt lukt- och smaksinne,
stundom felande känslighet i huden, skelande
ögon, stammande tunga, kramp eller lamhet i
musklerna. Könsorgan och könsdrift äro hos de
lägst stående idioterna föga utvecklade, men hos
de högre stående framträder stundom en djurisk
drift. Idiotien har olika förlopp efter olika
orsaker. I lindrigare fall kan tillståndet
under förståndig, ej öfveransträngande
ledning småningom alltmer förbättras. Ofta
står andesvagheten
i åratal eller hela lifvet på samma ståndpunkt,
om också ett psykiskt skenlif kan framkallas
genom dressyr. Sammanhänger idiotien med
fallandesot eller hjärnvattsot, brukar den
tilltaga med åren och medför vanligen snart
ohjälplig slöhet eller döden. I allmänhet blifva
idioter ej gamla. Sällan är man i tillfälle att
förekomma eller af hjälpa orsaken till idioti,
och behandlingen måste vanligen inskränka sig
till en lämplig vård, bäst på idiotanstalter
(se d. o.), samt en pedagogisk dressyr, som
utvecklar de kvarvarande själsförmögenheterna
till högsta möjliga grad eller åtminstone hindrar
dem att alldeles förfalla. Idioter förekomma
i ganska stort antal öfver hela Europa. I
vissa bergstrakter finnes en endemisk form af
idioti, kallad kretinism (se d. o.). Kretinismen
sammanhänger oftast med en sjuklig förändring af
sköldkörteln (glandula thyroidea), och kretinerna
förete en karakteristisk vanskaplighet och
dvärgartad växt. Denna form af idioti förekommer
äfven enstaka, och man talar då om sporadisk
kretinism. I dessa senare fall är ofta en
behandling med extrakt på sköldkörtel af vissa
djur (vanligen af får) synnerligen välgörande,
och under gynsamma förhållanden, och när denna
behandling tidigt inledes, kunna de kretinösa
symtomen försvinna och en normal utveckling af
intelligensen vidtaga.
I Sverige uppgår antalet sinnesslöa enligt en
af G. Schuldheis 1902 uppgjord approximativ
beräkning till omkr. 13,180, hvilket
motsvarar 0,25 proc. af folkmängden. Från
den på bristande förståndsutveckling beroende
idiotien bör skiljas dementia, sådan form
af blödsinthet, som är en följd af genomgångna
sjukdomar hos förut fullt utvecklade hjärnor.
F. B. G-s.
Idiotikon (grek. idiotiko’s, egen, enskild),
samling af för ett eller flera folkmål egna,
för motsvarande litteraturspråk främmande ord
och uttryckssätt, således en dialektordbok. Till
de tidigaste samlingar af detta slag höra John
Rays Collection of english words not generally
used (1674) och Richeys Idioticon hamburgense
(1755). I Sverige anlades en dialektordsamling
af E. Benzelius d. y., men denna blef aldrig
utgifven, utan ingick längre fram i J. Ihres
dialektordbok (1766). I senare tid har en
mängd dylika samlingar uppstått, dels för
hela landet, dels för särskilda landskap eller
mindre områden. Nu anses det vara ett olämpligt
förfaringssätt att blott upptaga för målet
egna ord. I öfverensstämmelse med en riktigare
uppfattning af folkmålens betydelse böra alla
inom det område, för hvilket samlingen göres,
förekommande ord upptagas; huruvida de därjämte
förekomma i andra mål eller i litteraturspråket,
är likgiltigt. Med en sådan uppfattning är
benämningen idiotikon egentligen föråldrad, men
användes dock ännu, t. ex. för det stora arbetet
Schweizerisches idiotikon (1881 ff.) af Staub och
Tobler. - Om inrättningen af dialektordböcker
se J. A. Lundell, "Om dialektstudier" (i
"Sv. landsm.", III, 1). Lll.
Idiotisk. Se Idioti.
Idioti’sm (grek. idiotismo’s, egenhet). 1. Med. Se
Idioti. - 2. Språkv., ett för ett visst språk
egendomligt sätt att uttrycka en viss tanke eller
ett visst föreställningssammanhang, således en
vändning, som icke kan ordagrant öfversättas
till ett annat språk, utan måste fritt återgifvas
(jfr Idio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
