Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Idéassociation (se Idé och Association), psyk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klädesplagg, som tillhört en viss person,
kommer man att erinra sig personen själf, därför
att man förut haft de båda förnimmelserna i
fråga samtidiga i medvetandet. Där är det
sålunda tidssammanhanget, som ligger till
grand för associationen. Likaså, när man
ser porträttet af en person, framträder för
minnet bilden af den verkliga personen; och då
tingen enligt Platon äro af bilder af idéerna,
framkallas föreställningen om idéerna, när man
ser tingen. Här är det likheten, som förbinder
associationsleden. Aristoteles utför bestämdare
denna teori i sin af handling "Om minnet och
erinringen" och tillägger tvenne nya arter af
associationer, nämligen angränsning i rummet
och kontrast. Rums- eller lokalassociationen
kan exemplifieras med det fall, när en bild af
operabyggnaden i Stockholm framkallar minnet
af Gustaf-Adolfs-stoden, kontrastassociationen
med tillfällen, när man vid åsynen af en dvärg
kommer att erinra sig en jätte, som man för
någon tid sedan sett. Termen "association"
förekom hos skolastikerna under medeltiden;
uttrycket "idéassociation" infördes af Locke,
hvarefter den moderna associationsteorien
utbildats af Hartley och Priestley, men framför
allt af Hume, hvarefter den ingår såsom
en af grundlärorna i all modern psykologi,,
men hos olika psykologer i mycket skilda former
(se Associationspsykologier). De af Aristoteles
antagna fyra hufvudarterna af associationer kunna
anses faktiskt konstaterade; men flertalet nutida
psykologer anse rums- och kontrastassociationerna
kunna fattas såsom specialfall af någon bland de
andra associationsarterna. Angränsning i rummet
kan nämligen tjäna såsom grund för association,
endast om man någon gång uppfattat föremålen i
fråga samtidigt eller omedelbart efter hvarandra;
rumsassociationen reduceras på det sättet till
specialfall af tidsassociation. Likaledes
beror kontrastassociationen mycket ofta på
tidssammanhang, i det att de kontrasterande ’
föreställningarna mycket ofta uppträda parvis
i vårt medvetande: jätte och dvärg, stor
och liten, fattig och rik o. s. v. I andra
fall kan kontrastförbindelsen återföras
till likhetsassociation, i det att de
kontrasterande föremålen likna hvarandra
däri, att de båda beteckna ytterligheter
af samma egenskap, ehuru, så att säga, åt
motsatt håll. Dvärgen och jätten äro båda
ytterligheter af mänskliga kroppsdimensioner,
den förra betecknande gränsen nedåt, den senare
uppåt i storleksskalan. Om man begagnar dessa
eller liknande reduktionssätt, så återstå två
hufvudarter af idéassociation, association på
grund af tidssammanhang (också kallad berörings-
eller kontiguitetsassociation) samt association
på grund af likhet (likhetsassociation). Stundom
kallas dessa associationsarter också yttre och
inre association. Om man antager dessa två arter
af idéassociation, så kunna associationslagarna
så formuleras: 1. Om två eller flera förnimmelser
eller föreställningar en eller flera gånger
uppträdt tillsammans i medvetandet (öfver
eller under medvetandets tröskel), så ha de
därigenom ingått en förbindelse (association)
med hvarandra, hvarigenom de framgent ha
benägenhet att uppträda tillsammans, så att,
när en af dem sedan blir aktuell, den andra
ock får benägenhet att aktualiseras, äfven utan
eget omedelbart sinnesintryck. 2. En förnimmelse
eller föreställning har benägenhet att fram-
kalla till aktualitet de minnesdispositioner,
hvilka kvarlämnats efter föregående
sinnesförnimmelser eller föreställningar,
hvilka med den förstnämnda ega större
eller mindre likhet. - Många psykologer
gå emellertid ännu ett steg längre i
inskränkandet af idéassociationernas och
associationslagarnas antal, i det att de
söka återföra likhetsassociationen till
beröringsassociation och sålunda ej erkänna
mera än en enda associationsart, nämligen den
sistnämnda. Denna reduktion låter sig lätt
genomföras, när likheten består i partiell
identitet, d. v. s. föremålen äro lika genom
att de ha vissa egenskaper gemensamma. A och B
likna då hvarandra genom att A kan upplösas i
de enkla elementen a, b, c, d och B t. ex. i
c, d, e, f. När jag ser B, kommer jag att
erinra mig A, ty i B ingå c och d, hvilka
jag förut haft samtidiga i mitt medvetande, då
de tillsammans med a och b bildade A. Sålunda
behöfver härvid icke antagas någon omedelbar
likhetsassociation mellan A och B, utan endast
beröringsassociation mellan å ena sidan c, d
och å den andra a, b. Svårare blir reduktionen
i de fall, där likheten icke omedelbart består
i sådan partiell identitet, utan utgör en viss
kvalitetsfrändskap utan några fullt identiska
moment. En sådan likhet eger t. ex. rum mellan
färgerna orange och gult. Som sensationer äro
dessa färgförnimmelser hvar för sig enkla
och kunna icke upplösas i enklare element,
af hvilka en del vore lika och gemensamma,
andra motsatta. De, som ej vilja antaga mera än
en associationsart, beröringsassociationen,
nödgas antingen förneka, att i denna
bemärkelse hvarandra liknande förnimmelser
och föreställningar verkligen förekomma
såsom associationsled vid minnesverksamheten
(Ziehen), eller ock måste de antaga, att
äfven dessa fall af likhet innebära partiell
identitet (Herrlin), i det att väl den färdiga
förnimmelsen ter sig enhetlig, men att vid dess
uppkomst olika element samarbetat. Hufvudskälet,
hvarför många psykologer anse sig böra förneka
likhetsassociationen såsom en ursprunglig
associationsform är - förutom vetenskapens
allmänna grundregel om största möjliga förenkling
af principerna - svårigheten att föreställa
sig den fysiologiska motsvarigheten till denna
art af association, under det att däremot
beröringsassociationens fysiologiska omtydning
tyckes tämligen själfklar: den är blott ett
specialfall af vanans bekanta lag, som innebär,
att en nervprocess, som en eller flera gånger
förut försiggått, går lättare, då den upprepas,
hvarför enligt lagen om det minsta motståndet
en börjad nervprocess har en benägenhet att
fortsätta sitt lopp i de redan förut liksom
upptrampade banorna. Däremot menar man sig
icke kunna uttänka någon liknande motsvarighet
inom hjärnprocesserna till en minnesbilds
framkallande genom likhetsassociation. Detta skäl
mot erkännandet af associationsformen i fråga är
dock svagt, då vi öfver hufvud så litet veta om
de hjärnprocesser, som uppbära vårt själslif,
och t. ex. stå minst lika rådlösa, när vi skola
föreställa oss de fysiologiska motsvarigheterna
till begreppsbildningen och omdömet. Erkännas vid
dem en syntes och en spontaneitet, som svårligen
låta sig fysiologiskt omtydas med några enkla
rörelsebilder, så borde likhetsassociationen
från denna synpunkt ej innebära några afgörande
betänkligheter. För öfrigt ingå i äfven i den
vanliga beröringsassociationen element
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
