Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Idaho, stat i Nordamerika - Idaiska daktyler. Se Daktyl - Idala, socken i Hallands län - Idas, namn på grekiska hjältar - Idatius. Se Hydatius - Idavallen, nord. myt. - Iddevjorden, Se Idefjorden - Iddesleigh, lord. Se Northcote, S. S. H. - Iddo, judiskt namn - Iddo 1. En profet på Salomos tid - Iddo 2. Farfader till profeten Sakarja - Ide, zool. lägerställe - Idé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beräknades 1904 till 342,87 mill. doll. Regeringens
säte är Boisé city (omkr. 20,000 inv. 1907). –
I. organiserades som territorium 1863 af delar
af Montana och Wyoming och blef stat 3 juli 1890.
J. F. N.
Idaiska daktyler. Se Daktyl, grek. myt.
Idala, socken i Hallands län, Fjäre härad. 2,570
har. 365 inv. (1908). Annex till Frillesås,
Göteborgs stift, Fjäre och Viske kontrakt.
Idas (grek. Ἴδας), namn på flera bland den
grekiska fornsagans hjältar. Mest bekant är I.,
Afareus’ son, från Arene i Messenien, förmäld
med konung Euenos’ dotter Marpessa, om hvilken
han kämpat med själfve Apollon. Tillika med sin
broder Lynkeus, berömd för sin skarpa syn,
likasom I. själf var det för sin utomordentliga
styrka, deltog han i den kalydoniska jakten
och Argonauttåget. I. och Lynkeus bilda den
messeniska sagans motstycke till Lakoniens
hjältepar Kastor och Polydeukes (Pollux),
med hvilka de slutligen råkade i strid,
hvarvid Kastor dödades af Idas och Lynkeus
af Polydeukes. I. dödades sedermera af Zeus’
ljungeld. A. M. A.
Idatius. Se Hydatius.
Idavallen (isl. Iðavǫllr, af vǫllr, slätt,
fält), nord. myt., kallas i Voluspa ett fält,
där gudarna möttes i tidens början. Där anlade
de ässjor, skaffade sig allehanda redskap,
förfärdigade dyrbara ting, lekte med guldtafvel
och fröjdade sig; det var åsarnas gyllene
ålder. På denna lyckliga tid gjordes ett slut
genom ankomsten af nornorna, ödets gudinnor. På
den nya jord, som efter Ragnarök stiger upp ur
hafvet, mötas gudarna åter på I. och samtala
om de timade stora världshändelserna. Där
skola de i gräset återfinna sina underbara
guldtaflor, och sällhetslifvet skall fortfara
utan återvändo. S. Bugge härleder i "Stud. over
de nord. gude- og heltesagns oprindelse"
(s. 417) namnet från det bibliska Eden.
Th. w.*
Iddefjorden. Se Idefjorden.
Iddesleigh [i’dṡli], lord. Se Northcote, S. S. H.
Iddo, ett vanligt judiskt namn. 1. En
profet på Salomos, Rehabeams och Abias
tid (2 Kr. 9: 29; 12: 15; 13: 22). -
2. Farfader till profeten Sakarja (Sak. 1: l,
7). Enl. Neh. 12: 4, 16 återkom denne I. tills,
med Josua och Serubabel till Jerusalem.
E. S-e.
Ide, zool., kallas det lägerställe, där
åtskilliga däggdjur, t. ex. björnen och
gräflingen, tillbringa den kalla årstiden. I
regel uppsöka de därför någon håla, bergskrefva
eller annat väl skyddadt ställe, som de mer
eller mindre ombona och förse med mjuk bädd
för att där kunna motstå köldens inverkan. Så
tillreder landtbjörnen sig en dylik vinterbostad
i en bergklyfta, under en utstående berghäll
eller under rötterna af ett kullfallet träd,
i en jordhåla, en urgräfd myrstack e. d. Någon
gång lär han lägga sitt ide i ett stort träd
mellan grofva grenar, dock aldrig högre än ett
par m. öfver marken. Själfva bädden i björnens
ide utgöres af mossa, ljung eller granris. Medan
djuret ligger i sitt ide, förtär det icke
någon föda, utan tillbringar tiden under hvila
och sömn. Det goda hull, som djuret haft vid
inträdet uti idet, förminskas därför småningom
och är, då djuret lämnar sitt ide, försvunnet.
C. R. S.*
Idé (grek. ide’a, af idein, se), eg.
den yttre gestalten af något, utseende; en genom andlig
åskådning vunnen kunskap om de öfversinnliga
tingen, urbild; föreställning om någonting
fullkomligt, mot hvilket intet föremål i
erfarenheten svarar; begrepp, föreställning,
infall, mening, tanke (i synnerhet en sådan,
som höjer sig öfver det alldagliga); falsk
föreställning, inbillning (fix idé, se Fix 2);
plan, utkast.
Filos. Inom filosofien har uttrycket idé fått
en särskild betydelse först genom Platons
användning däraf, och än i dag användes det
ofta i denna historiskt häfdvunna betydelse;
men därjämte har denna term i sina växlande
betydelser efter Platons tid som ingen annan rönt
inflytande af olika tiders och skilda tänkares
behof af att i de gamla orden gjuta sitt nya
tankeinnehåll. Nästan hvarje mera djupgående
förändring af de allmänna filosofiska åsikterna
har medfört en skiftning i termens innebörd,
så att man i dess olika användningar liksom kan
afläsa perioderna i filosofiens historia. Platon
kallade, hvad han ansåg vara den sanna, eviga
verkligheten, idéer och förstod därmed osinnliga
tanketing, hvilka bilda en högre värld än den med
sinnena fattade, en själfständig och fullkomlig
idévärld, hvilken på en gång är grunden till allt
af sann verklighet, som finnes i sinnevärlden,
och det högsta ändamålet för all verksamhet
och all utveckling. Vi namngifva de sinnliga
tingen efter de idéer, i hvilka de "ha del",
men intet jordiskt ting är mer än delvis, hvad
det kallas; intet ting är fullkomligt skönt
eller alltigenom fult, ingen människa är fullt
och helt människa, utan allt här i världen
är behäftadt med sin motsats. Blott idéerna,
som vi fatta med vår tankes klara begrepp,
äro fullt sig själfva och förblifva sig alltid
lika. Inbördes bilda idéerna ett system af högre
och lägre idéer; högst står "det godas idé",
som i sig innefattar alla andra idéer. Af denna
sanna verklighet är sinnevärlden blott en svag
afbild, en "skugga", hvilken skiljer sig från
urbilden genom den brist, det icke-vara, hvarmed
den är behäftad. Platon fattar sålunda släkt-
och artbegreppen, typerna för verkligheten,
hvilka han kallar "former" (på grek. ide’ai),
ej blott som själf verksamma krafter, som dana
verkligheten, utan som själf-ständiga väsenden,
som bilda en idealvärld, som är den enda sanna
verkligheten. Sinnevärlden skiljer sig från
denna blott genom de brister, med hvilka den
är behäftad i följd af en negativ faktor, ett
icke-vara, hvars ursprung Platon ej kan för-,
klara, men nödgas konstatera. Aristoteles utgår
från denna platonska idélära, men reformerar
den både med afseende på dess positiva och dess
negativa verklighetsfaktor genom införande af
det nya begreppet utveckling, som slår bryggan
öfver mellan dem. Å ena sidan förnekar han släkt-
och artbegreppens själfständiga verklighet; dessa
äro verkliga endast i de individer eller ting,
hvilkas typer de äro. Han bibehåller för dem ett
af de namn, som Platon använde för sina idéer,
nämligen eidos, ehuru det sedan blifvit brukligt
att hos honom öfversätta det med. "form", för att
skilja hans uppfattning från den platonska. Å
andra sidan ändrade han ock uppfattningen af
verklighetens lägre faktor. Denna kunde ej vara
något rent negativt, ty, såsom redan eleaterna
lärt: "icke-varat är icke", det negativa saknar
all själfständig verklighet. Den nämnda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
