Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan / 329-330 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Icosandria, bot. - Icosium, lat. Se Alger - Icteridae, zool. - Icterus, gulsot - Icticyon, zool. Se Hunddjuren - ICtus, lat. jurisconsultus - Ictus. Se Iktus - Id. l. i d. lat. Idus - Id l. Ort, zool. mörtfisk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

system, utmärkes genom samkönade blommor och
flera än tolf fria ståndare, fästa på en utbredd,
platt eller skållik blombotten. Klassen
Icosandria motsvarar hufvudsakligen
fam. Rosaceæ. O. T. S. (G. L-m.)

Icosium, lat. Se Alger, sp. 575.

Icteridæ, zool., bilda en fågelfamilj inom
tättingarnas ordning, Passeriformes. I sitt
hemland ersätta de Gamla världens starar, men
likna äfven sparfvarna. De äro sällskapliga
och lifliga, vistas i skogs-och buskmark samt
lefva af smådjur, frukter och frön. De bygga
synnerligen konstmässiga bon, som de upphänga
i träd; ett släkte låter dock liksom göken
sina ägg utkläckas af andra fåglar. - Hit
höra bland andra nordamerikanska risfågeln,
Dolichonyx oryzivorus, hvilken är brokig i
svart och gult och når en längd af 18 cm. I
Nord-Amerika häckar risfågeln i mängd och
går under flyttningarna till Syd-Amerikas
nordligaste delar. Under häcktiden sjunger
hannen ganska vackert. Sedan ungarna blifvit
flygvuxna, stryker denna art i oerhörd mängd
flockvis omkring på åkerfälten och anställer
stor förödelse. Den skjutes då i högst betydande
antal, men det är likväl omöjligt att skydda
grödan mot denna skadliga fågel. - Kofågeln,
Molobrus pecoris, är rostbrun på hufvud och
hals, f. ö. brunsvart, med blå och grön glans;
näbben och benen äro brunsvarta. Kroppslängden
stiger till 19 cm. Kofågeln är spridd öfver
största delen af Nord-Amerika och finnes på
vissa ställen särdeles talrikt. Den lefver
förnämligast i sumpiga trakter, men gärna äfven
på betesmarker bland nötkreatur och hästar. Dess
näring är hufvudsakligen af samma slag som dess
samsläktingars; dock plägar den äfven sätta sig
på hornboskapen och bortplocka de snyltgäster,
af hvilka denna hemsökes. Det är denna och några
andra arter af samma släkte, som låta sina ägg
utkläckas af andra fåglar. - Baltimorefågeln
(se d. o.). - Japun, Ostinops crislata, är
glänsande svart, med kastanjebruna öfre och
undre stjärttäckare, bruna fjäderkanter på
ryggen samt skuldrorna och yttre stjärtpennorna
citrongula. Längden stiger till 45 cm. Fågeln
är mycket sällskaplig och häckar koloni vis;
boet är pungformigt, 1-1,5 m. i längd och 15
cm. eller mera i genomskärning, hopfiltadt af
lafvar och så starkt, att det med möda kan
sönderslitas. Det upphänges på en fin gren;
ingångshålet är of vantill, och i bottnen finnes
ett mjukt underlag för äggen och ungarna. Fågelns
sång är vacker, och den kan härma andra djurs
läten. Arten är hemma i hela sydöstra Amerika och
anställer skada å plantagerna. - Båtstjärten,
Quiscalus versicolor (Calcophanes quiscalus),
är svart med blå, kopparbrun och grön glans;
längden omkr. 30 cm. Namnet båtstjärt har den
erhållit efter den egendomligt "urholkade"
formen på stjärten. Arten är spridd öfver
Förenta staternas östra delar, förekommer
uteslutande på sumpiga ställen, lefver alltid
i sällskap och när sig hufvudsakligen af
små krabbor och maskar, men anställer äfven
skada på risfälten. Liksom åtskilliga af våra
kråkfåglar förföljer den med ifver roffåglar.
C. R. S. (G. G.)

Icterus (af grek. i’kteros), gulsot (se d. o.).

Icticyon, zool. Se Hunddjuren, sp. 1307.

Ictis ermineus, zool. Se Hermelinen.

ICtus, i inskrifter förkortning för
lat. juris-consultus (se d. o.).

Ictus. Se Iktus.

Id. l. i d., förkortning för lat. Idus (se
d. o.), idem (densamme), i’dem (detsamma).

Id l. Ort, Leuciscus idus L., zool., en
till mörtsläktet af karpfiskarnas familj
(Cyprinoidei) hörande fiskart, hvilken af de
författare, som efter svalgtändernas antal
sönderdela denna familjs arter uti


Iden (Leuciscus idus).

en mängd släkten, anses som typ för ett
eget släkte, Idus, och då får artnamnet
melanotus. Iden, eller, såsom den i södra Sverige
kallas, orten, tillhör våra största mörtfiskar
och når en längd af öfver 60 cm. samt en vikt af
2-2,5 kg. Till kroppsformen liknar den mörten,
men har mera kullrig rygg. Sidolinjen har 55-60
fjäll; svalgtänderna sitta i två rader (3 i den
ena, 5 i den andra raden) samt äro i spetsen
haklikt omböjda. Analfenan är i nedre kanten
tvär eller något inskuren. Färgen är enformig,
sidorna silfverglänsande, med mörkare grågrön
anstrykning på ryggen, fenorna gråaktiga,
med svag rödaktig skiftning. På våren, vid
lektiden, får fisken en mässingsgul anstrykning
till följd af ett grönaktigt pigment, hvarmed
fjällen då öfverdragas. Hannen har under
denna tid på fjällen vårtlika knölar, som efter
leken försvinna. Iden förekommer i norra och
mellersta Europas flesta länder; i Sverige
lefver den ända upp i Lappmarken, men är där
mindre allmän. Den tillhör egentligen de stora
sjöarna och i synnerhet Östersjöns skärgårdar,
där den förekommer i ej obetydligt antal ända ned
i sydliga delen af Öresund. Vårtiden, i slutet
af april eller början af maj, uppstiger iden
stim vis uti åar och bäckar, t. o. m. i diken,
för att söka sina lekplatser på gräsbotten
med sakta rinnande vatten. Under denna tid
fångas den i stor mängd; men många dylika
idfisken ha numera, dels genom oförståndigt
drifvet fiske, dels äfven till följd af genom
utdikningar förändrade lokala förhållanden,
blifvit förstörda. Ynglet håller sig i de
vatten, där det blifvit kläckt, tills fram uti
aug., då det vandrar ut till sjön. Iden samlas
äfven på sommaren under lugna och varma dagar
invid stränderna i vikar och bukter. Fiskaren
säger då, att fisken "badar", och kallar den
"bad-id". Den fångas med nät, not samt åtskilliga
slags "uppgångfisken", då den är på väg till
lekplatserna. Den tager äfven på mete. Dess
kött är sundt och välsmakande. I Tyskland har
genom odling i dammar (urspr, vid Dinkelsbiihl,
Bajern) utbildat sig en rödfärgad varietet
af iden, liknande vanliga guldfisken. Denna
s. k. guldorf l. guldid är lysande rödaktig,
på rygg och sidor högröd med dragning i orange,
på buken rödaktigt silfverglänsande; den är
mycket omtyckt som prydnads* fisk i dammar,
bassänger för vattenkonster o. s. v.;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>