Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höffding, Harald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
Höffding
208
tanke, känsla och vilja. Hellre än
parallellteori kallar han därför sin ståndpunkt
för identitetshypotesen. Frågan om själens
odödlighet har knappast någonsin varit ett
problem för H., som gärna ej frågar mer,
än han kan hysa förhoppning att förr eller
senare få af erfarenheten besvaradt. Detta
realistiska lynne präglar ock alltigenom hans
etik, som nyktert bygger sig på erfarenheten
om det under relativitetens stora lag stående
mänskliga själslifvet. Ej heller det sedliga
medvetandet lämnar enligt H. någon inblick i
en öfversinnlig värld, och något samvete med
kategoriskt imperativ känner han ej. Samvetet
är enligt hans åsikt en mycket komplicerad
funktion, hvari ingå element af ursprungliga
instinkter, af invanda tankeförbindelser och
viljetendenser, af samhällssed och religiösa
stämningar m. m. Samvetet kan därför ej i den
etiska vetenskapen användas som princip, utan
hör tvärtom till det, som skall psykologiskt
förklaras och etiskt till sin giltighet
rättfärdigas. Etikens princip, besvarandet
af frågan om lifvets högsta mål, kan enligt
H. öfver hufvud ej vetenskapligt bevisas. Den är
en trossats, ett postulat. Men så är det äfven
med den teoretiska vetenskapen, hvilken som ett
obevisbart postulat måste antaga verklighetens
begriplighet, dess öfverensstämmelse med
vårt tänkandes grundfordringar. I den etiska
grunduppfattningen ingår därför alltid ett
subjektivt element, så att etiken blir sådan
som den människa, hvars etik den är. För
H. är grundvalen den af honom så kallade
"välfärdsprincipen", d. v. s. den åsikten, att
lifvets högsta mål är de lefvande varelsernas
största möjliga lycka. H. ansluter sig
sålunda till den moderna utilitarismen, som
före honom förfäktats af Bentham, Stuart Mill
m. fl., men knappast af någon utförts med sådan
moralisk idealism som af H. Som den psykologiska
grundvalen för det etiska värdesättandet antager
han sympatien, men icke som blind instinkt, utan
som en sympati, som klart ser och förstår sitt
föremåls individuella egendomlighet, liksom ock
det hela sammanhang, i hvilket det existerar, -
sålunda icke inskränkt inom en trång krets, utan
vidgad till en allmän humanitetskänsla, - icke
en passiv, smältande känsla, utan ett uttryck
för en andlig energi. I denna utvecklade form är
sympatien icke skild från rättfärdighetskänslan,
ty hon söker visserligen behandla hvarje enskildt
väsen efter dess individualitet, men dock så,
att alla andras individualitet på samma gång
respekteras. Så upptager ock H. Kants fordran,
att personligheten aldrig får behandlas som
blott medel, utan på samma gång alltid som
själf-ändamål. Handlingarna skola enligt
H. bedömas efter sina resultat, efter sin
betydelse för den allmänna välfärden. Blott
såtillvida blir viljan själf den viktigaste
faktorn i det moraliska värdet, att denna,
åtminstone hos människan med karaktär, är en
mera permanent orsak till välfärd än den enskilda
handlingen. Från dessa utgångspunkter diskuterar
H. i sin etik alla nutidens brännande lifsfrågor,
för individen lika väl som för samhällena,
med en vidsynt fördomsfrihet, en mildhet och en
måttfullhet, som göra hans framställning djupt
lärorik äfven för dem, som ej kunna öfvertygas
om själfva grundprincipens riktighet, ja, äfven
för dem, som icke ha något intresse för de
vetenskapliga principfrågorna, utan af en etik
blott begära en lifsvisdom för ledningen af sina
handlingar. I detta hänseende är "Etiken" H:s
viktigaste insats i den allmänna
bildningen. Ett långt mindre populärt, men
vetenskapligt betydelsefullare arbete är hans
religionsfilosofi, som han själf karakteriserat
med mottot: "Alte dubitat, qui altius credit"
(djupt tvifvel, på grundvalen af en ännu
djupare tro). Han definierar religionen som
öfver-tygelsen om "värdets bestånd", tron på, att
de högsta lifsvärdena äro oförgängliga. Liksom
man för att förstå naturen måste tro på "kraftens
bestånd", så måste man för att kunna lefva lifvet
tro på "värdets bestånd". Man behof ver tro på
"en värld af värden, hvars realitet ej uppgifves,
därför att mänsklig tanke och mänsklig förmåga
ha funnit sina gränser. Det måste uppstå en
aning om, att principen för denna värdenas värld
till sist är ett med principen för tillvarelsens
orsakssammanhang, att det, som gör, att vi kunna
finna värden i tillvaron, är detsamma, som gör,
att vi kunna finna den begriplig". Man kan kalla
denna princip för Gud och med en bild fatta den
såsom person, därför att den högsta verklighet,
som vi i vår erfarenhet känna, är den personliga,
men egentligen är principen öfver-personlig
och därför för vår tanke ofattbar i sin
individualitet. Men denna Gud står ej utanför
naturen och bryter ej dess orsakssammanhang,
utan är tvärtom det innersta i all verklighet,
den enhet, inom hvilken orsak och verkan kunna
råkas. Den religiösa tron står därför icke i
strid med vetenskapen, utan har till föremål
detsamma, som är vetenskapens förutsättning. Och
"evigheten står icke som tidens fortsättning
eller som en aflägsen (tid, utan som uttrycket
för det värdefullas kontinuitet genom de
skiftande tiderna. Det är härigenom det blifver
möjligt att se tidens oafslutade oändlighet i
ögonen utan att hisna och utan att få intryck af
det rastlösa och ändamålslösa". "Den, som .vill
erfara Gud, måste öfva sitt öga för att finna en
värdefull kärna inom verklighetens hårda skal och
öfva sitt sinne i tåligt hopp om, att en sådan
kärna alltid kan finnas. Den, som vill arbeta
för ’Guds rike’, måste arbeta på att finna,
frambringa och häfda det värdefulla. Du känner
honom, hvar gång ditt hjärta klappar af helig
glädje, du hör honom i dina bästa tankar som
en evig röst". H:s religion är sålunda ingen
världsföraktande pessimism, utan tvärtom en
optimism, som tror på det godas oförgängliga
makt. Och den är icke en skuggrädd mysticism,
som flyr undan förståndets kritik, utan tror på
allt i högsta mening värdefullt som evigt och
däribland äfven på den klara tankens oförgängliga
värde. Giltigheten af en sådan åsikt söker
H. i sin religionsfilosofi bevisa såväl genom
en kritisk kunskapsteori som genom en utförlig
religionspsykologi, för att slutligen pröfva
religionens etiska värde. Många skola förneka
riktigheten af enskilda påståenden i dessa H:s
utredningar. Man kan tvifla på, att han träffat
det väsentliga i kristendomen, när han söker
historiskt karakterisera denna; och det har från
sakkunnigt håll påståtts, att han förbisett
en principiell sida i buddismen. Men ingen
fördomsfri skall kunna förneka, att H. hållit
det löfte, som han i bokens inledning gifver,
att behandla det religiösa problemet "icke blott
med det intellektuella intresse, som väckes af
’ett stort och omfattande ämne, utan också i
den stämning, som uppstår vid medvetandet om
att stå inför en andlig lifsform, i hvilken
människosläktet genom årtusenden nedlagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
