Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höfeber - Höfeberserum - Höfen, von. Se Dantiscus - Höffding, Harald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
s. k. pollentoxin. Detta har isolerats, och efter
insprutning af detsamma hos djur har man i dessas
blod framkallat ett ämne, pollatin, eller ett
s. k. lytiskt serum, hvilken substans åter i
sin ordning kan isoleras och användas både som
reagens på, att en katarr är verklig hösnufva,
och som botemedel för denna. Det har emellertid
visat sig, att flera dylika giftiga ämnen i
olika slag af pollen förefinnas. Den på hösten
uppträdande snufvan (catarrhus autumnalis)
framkallas t. ex. af pollen från Solidagoarter
och från Ambrosia artemisifolia. Den vanliga
hösnufvan uppträder emellertid på högsommaren,
hos oss mellan 15 juni och 15 juli, men
saknas nästan i klippiga kusttrakter samt
på högfjällen. Den börjar vanligen alldeles
plötsligt vid nämnda årstid med känslor af klåda,
stickning och bränning i näsan, hvilka framkalla
nysning och stark afsöndring af slem. Katarren
sprider sig vanligen till ögonens, svalgets och
strupens slemhinnor, framkallar hostretning,
ja, verkliga astmaanfall och är förenad med
stark sjukdomskänsla och nedsättning af den
sjukes arbetsförmåga. Den varar omkr. 14 dagar
och försvinner oftast lika plötsligt, som den
kommit, för att lämna den sjuke i fred till nästa
gräsblomningsperiod. Sjukdomen förekommes endast
därigenom, att man undviker sådana ställen, där
frömjöl sväfvar i luften. På sjön är man mest
säker, och ombyte af vistelseort är vanligen
nödvändigt. Behandlingen har blifvit något
tacksammare efter införandet af medlen pollatin,
graminol etc. Kraftigare operativ behandling
under anfallet afrådes.
I. H.
Höfeberserum,
med. Se H ö f e b e r. Höfen, von. SeDantiscus. H
of er, tyska och fransk-tyska skriftställare. Se
H o e f e r.
Höffding, Harald, dansk filosof, f. 11 mars
1843 i Köpenhamn i en förmögen och ansedd
köp-mansfamilj, blef 1861 student och egnade
sig åt teologiska studier. Emellertid gjorde
studiet af Kierke-gaards skrifter ett djupt
intryck på H. Den mystiska förbannelsen öfver
den jylländske bondsonen och hela hans släkt
slog honom med förfäran, och H., som samtidigt
vid universitetet åhörde de filosofiska
föreläsningarna, ställdes på allvar inför
det kräfvande "enten-eller", - antingen följa
sitt sanningssökandes längtan efter klarhet
och förstående, eller ock våga språnget öfver
till det af Kierkegaard som kristendomens
kärna framställda "paradoxet". Utgången af
den andliga kris, som detta val framkallade
hos H., blef en seger för hans filosofiska
intressen och en brytning för alltid med den
officiella kristendomen. Visserligen aflade
H. 1865 teol. kandidatexamen, men de prästerliga
framtidsplanerna öfvergaf han för alltid. För
en tid rönte han inflytande af Easmus Nielsens
hegelska spekulationer, och han försökte ock slå
sig till ro vid Nielsens bekväma gränsreglering
mellan tro och vetande, hvarvid striderna mellan
dem skulle undvikas genom deras
inbördes absoluta ojämförlighet. Denna
uppfattning utvecklade H. i sin förstlingsskrift,
Philosophie og theologie, en historisk-kritisk
afhandling (1866). Men han kunde ej i längden
stanna vid denna om medeltidens förfallsperiod
och dess "duse veritates" erinrande skenlösning
af problemet. Ett varaktigare inflytande än
af Nielsen rönte H. af gamle Sibbern, hvars
värde och betydelse han dock först längre
fram fullt insåg och hvars verk han gjorde
till sin uppgift att från en väsentlig sida
söka fortsätta, och af Bröchner. Denne var
lika väl som Nielsen hegelian, men han hade
öfversatt Strauss och intog i problemet om tro
och vetande en mera kritisk ståndpunkt gentemot
de positiva religionerna. 1868-69 företog H. en
studieresa till Paris, som för hans utveckling
blef af af görande betydelse. Förut hade hans
bildning fått sitt hufvudinnehåll från luthersk
teologi, pla-tonsk idealism och tysk spekulativ
filosofi. Nu först fördes han med ens in i den
moderna empirismen, som trädde honom till mötes i
Gömtes positivism, Stuart Mills utilitarism och
Spencers evolutionslära. Hemkommen, förvärfvade
H. filosofisk doktorsgrad med afh. Den antike
opfatlelse af menneskets villie (1870) och höll
därpå som privatdocent vid Köpenhamns universitet
föreläsningar, hvilka han sedan utarbetade och
utgaf under titlarna Philosophien i Tydskland
efter Hegel (1872) och Den engelske philosophi i
vor tid (1874). Frukterna för H:s eget tänkande
af dessa omsorgsfulla studier i den nyaste
tidens utländska filosofi framträdde först i den
lilla afh. Om grundlaget for den humane ethik
(1876), hvari redan grundtankarna till hela
hans följande själfständiga filosoferande ligga
"in nuce". Hans uppgift i denna skrift är att i
människans egen natur, sådan den i erfarenheten
kan konstateras, finna en grundval för en
vetenskaplig etik, som kan stå för sig själf,
sedan för H. den positiva religionens stöd för
den blifvit obrukbart. Innan han närmare kunde
utföra det program, som han därmed uppställt
för sin forskning, måste han emellertid först
på allvar studera denna nya etiks grundval,
det mänskliga själslifvet. Teologen, som ville
blifva human etiker, måste sålunda först blifva
empirisk psykolog, och så utgaf han Psykologien
i omrids paa grundlag af er-färing (1882; 5:e
uppl. 1905; öfv. till flera främmande språk), som
numer allmänt erkännes vara ett af den moderna
psykologiens klassiska arbeten. Året därefter
blef H., som sedan 1880 varit officiellt anställd
som docent vid Köpenhamns universitet, Nielsens
efterträdare som professor i filosofi. 1886
utgaf han Den filosofisk? etiks principer (i
"Overs, över Vid. selsk:s Förhand!."), och
redan 1887 var han färdig med sitt andra stora
vetenskapliga verk, Etik. De eliske principer og
deres anvendelse paa de vigtigste lifsforhold
(3:e uppl. 1905; tysk öfv.). Sedan följde ett
årtionde, under hvilket H. förnämligast egnade
sig åt studier inom filosofiens historia, innan
han ville säga sitt ord i de djupaste filosofiska
frågorna. Frukterna af dessa studier blef det
monumentala arbetet Den nyere filosofis historie
(2 bd, 1894-95). Så förberedd, gick han slutligen
tillbaka till sin ungdoms problem, det problemet,
som han på sitt sätt löser i Religionsfilosofi
(1901; 2:a uppl. 1906). För att tydligt visa
den planmässiga gången i H:s tänkararbete, ha vi
här nämnt endast hans hufvud-arbeten. Men hans
ovanliga arbetskraft och beundransvärda flit ha
skänkt litteraturen äfven en hel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
