Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häxeriprocesser - Häxhammaren - Häxkvast - Häxmästare - Häxring - Häxört - Hö, landtbr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
197
Häxhammaren-Hö
198
sträfvige hedningarna, till spridande af
vidskepelsen. Äfvenså torde vrängda berättelser
om vissa kättar-sekters (albigensers, valdensers)
hemliga möten ha gjort sitt till. Säkert är,
att villfarelsen, en gång rotad, med lätthet
fann tusentals anhängare. Anmärkas bör,
att häxprocesserna rasat värst på orter,
där folket varit minst sysselsatt. Å starkt
industriella eller handelsidkande orter
(t. ex. republiken Ve-nezia, Basel, Holland,
England m. fl.) ha jämförelsevis få häxbål
uppförts. I Sverige hemsökte trolldomsfebern i
synnerhet aflägsna bergs- och skogsbygder, där
folklynnet visat sig vara mera tillgängligt för
hemska inbillningar. Jfr Walter Scott, "Letters
ön demonology and witchcraft" (nya uppl. 1872 och
1884), F. Soldan, "Geschichte der hexenpro-zesse,
bearb. von H. Heppe" (2 bd, 1880), L. Mejer, "Die
periode der hexenprocesse" (1882), J. Baissac,
"Les grands jours de la sorcellerie" (1890),
C. G. Kröningssvärd, "Handlingar rörande
trolldomsväsendet i Dalarne 1668-73" (1821),
E. Bil-lengren, "Om trolldomsväsendet i Dalarna
under Karl XI:s regering" (i "Läsning för
folket", 1875), H. Malmqvist, "Om hexprocessen i
Dalarne 1757- 63" (1877), A. Nyström, "Häxeriet
och häxeripro-cesserna" (1896; 2:a uppl. 1907),
samt B. Gadelius, "Psykiatriska sjukdomsformer
i historisk belysning" (i "Hygiea", 1908) och
"Urban Hjärne och häxprocesserna i Stockholm"
(ibid. 1909). För den äldre litteraturen
seGrässe, "Bibliothecamagica" (1843), s. 24-42.
B. G.
Häxhammaren. Se Häxeriprocesser, sp. 195.
Häxkvast, bot., busk- eller fågelboliknande
bildning i trädkronorna, vanligen förorsakad af
parasitsvampar, hörande till Exoascaccw. Svampen
angriper knopparna, som utväxa till skott med
riklig för-
Aflöfvad häxkvast på körsbärsträd. (Den nästan
vågräta, smala grenen är modergrenen.)
grening. Den på detta sätt uppkomna häxkvastens
nedersta del är tjockare än modergrenen. Den
rika skolbildningen beror därpå, att knoppar,
som normalt äro hvilande, genom svampens inverkan
tvingas till utveckling; grenarna intaga en mer
eller mindre
vertikal ställning. Häxkvastarnas blad äro
äfven deformerade, skrynkliga eller buckliga,
af blek färg och affalla tidigt. Häxkvastar
af detta slag finnas på björk (allmänt i
norra Sverige), al, körsbärs- (se fig.),
krikon- och plommonträd, lönn m. fl. träd och
buskar. När de förekomma i större mängd, göra
de ganska stor skada och kunna å ofvannämnda
fruktträd förhindra fruktbildningen. De böra
därför bortskäras, så snart de visa sig, äldre
häxkvastar, innan de utvecklat blad, hvilka
äro platsen för svampens fruktifikation. På
berberisbuskar förekomma stundom häxkvastar
förorsakade af en rostsvamp. De häxkvastar,
som ej sällan förekomma på vanlig gran,
äro ej förorsakade af parasitsvamp,
utan bero på knopp-variation (se d. o.).
G. L-m.
Häxmästare, Trollkarl, Svartkonstnär, manlig
motsvarighet till häxa (se d. o.), förekom
mindre ofta än denna och troddes vara stark i
besvärjelser samt förskrifva sig kontraktsenligt
till djäfvulen för att under vissa år vara
tillförsäkrad förmåner af ett eller annat
slag. Jfr äfven Faust och Magi.
Häxring, bot. Se Marasmius och Musseron.
Häxört, bot., namn på örtsläktet Circæa (se
d. o.).
Hö, landtbr., till kreatursfoder skördade och
torkade gröna växter (gräs, klöfver och andra
baljväxter), vuxna på vallar, ängar och andra
slåttermarker, under det att till foder torkade
sädesväxter pläga kallas grönfoder. Hö är,
i synnerhet vid det lägre stående jordbruket,
det viktigaste stråfodret, hvarför ock andra
fodermedels värde plägar uppskattas i förhållande
till höets (se Fodermedel). Höets smaklighet
och näringsvärde bero väsentligen af de växter,
hvaraf det beredts, af dessas växtplats och af
väderleken under växttiden samt af bärgningens
förlopp. Smakligast för djuren är i allmänhet
hö af gräs, under det att klöfver och andra
baljväxter gifva hö större värde genom sin
högre halt af protein. Fruktbar jord med lagom
fuktighet lämnar mycket godt hårdvallshö, under
det att fuktig eller sank mark alstrar ett
groft och smaklöst sidvallshö och jord i torrt
läge ett smått och fint, ofta af på dylik mark
i mängd förekommande starkt doftande växter,
aromatiskt backhö l. fjällhö. Stark torka
gör fodret fattigt på oorganiska salter, hvarför
af brist på sådana framkallade bensjukdomar (se
Benmjukhet) pläga förekomma, särskildt
efter torra somrar. Späda växter lämna ett
mycket mjukt och näringsrikt, öfverblommade
däremot ett groft, smaklöst och hårdsmält
foder, hvarför höskörden bör ske, när växterna
stå i blomning. Fördelaktigt är, om höet under
bärgningen så litet som möjligt utsättes för väta
och starkt solsken. Väta utlakar näringsämnen och
gör fodret smaklöst eller, om det blir mögligt
och skämdt, rent af skadligt för djuren, solsken
bleker höet och minskar dess smaklighet. Bäst
vinnes detta i allmänhet därigenom, att
man genast efter slåttern upphänger höet på
hässja. På hässjan eller hoplagdt i volmar
undergår höet en jäsning, svettning, som
gifver det en kraftigare hölukt och gör det
hälsosammare för djur med svag matsmältning,
särskildt hästar. Under lång förvaring förlorar
hö i smaklighet och lättsmälthet. Hö, beredt
på vanligt sätt, kallas grönhö; utomlands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
