Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hästdjuren - Hästdressyr - Hästefjordstyp - Hästehemman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
Hästdressyr-Hästehemman
176
lucka. Under denna långa tidrymd ha hästens
förfäder undergått viktiga förändringar i
skelettets och tandsystemets alla delar, i det de
allt fullständigare anpassats efter den miljö,
i hvilken de lefde, eller efter de förändringar
denna miljö under tidernas lopp undergick. Om
man utgår från den Eohippus benämnda formen,
så äro omkr. 12 stadier från lika många på
hvarandra följande geologiska aflag-ringar funna,
och h vart och ett af dessa tolf stadier är
kännetecknande för sitt geologiska lager. Det
stora flertalet af dessa djur har lefvat i
nordvästra Amerika. De äldsta hästdjuren äro
svåra att skilja från samtida förfäder till
vissa andra hofdjur, hvilket beror därpå, att
alla de högre däggdjuren utvecklats divergerande
från en eller några enkla typer. Å om^ stående
bild fig 4 äro några skelettdelar och tänder af
fem utdöda hofdjur i den ordning, i hvilken de
följt på hvarandra i tiden, återgifna så, att
den nederst på bilden stående (Euprotogonia)
är den äldsta och därpå följande (Eohippus,
Pachynolophus, Meso-liippus, Protohippus)
äro de närmast yngre formerna (svalget mellan
Pachynolophus och Mesohippus ut-fylles af
Epihippus)’, den öfversta raden intages af
motsvarande skelettdelar hos den nu lefvande
hästen. Euprotogonia har lika mycket tycke af
ett rofdjur som af ett hofdjur: armbags- och
vadbenen äro fullständigt bibehållna, på såväl
fram- som bakbenen äro alla fem tårna utbildade
och tjänstgörande, bärande ett mellanting mellan
klor och hofvar, den är nästan hälgångare, har
lång svans o. s. v. Utgående från detta skede,
kunna vi följa sidotårnas tillbakabildning och
mellantåns (= den tredje tåns) småningom skeende
utbildning och förstoring hos de olika ofvan
nämnda hästformerna, tills den moderna hästtypen
är uppnådd; hos denna äro af sidotårna endast
de förkrympta, under huden dolda mellanhands-
och mellanfotsbenen af andra och fjärde
tån i behåll - gagnlösa minnen från en tid,
då äfven hästdjuren liksom det öfvervägande
flertalet andra däggdjur voro utrustade med
flera tår. öfriga, hittills kända skelettdelar
äfvensom tänderna förete hos de anförda utdöda
djurformerna en med fotskelettet parallell
utveckling. Sålunda tillbakabildas armbags-
och vadben småningom, kindtänderna, hvilkas
byggnad hos de äldsta väsentligen öfverensstämmer
med den hos flertalet andra däggdjur vanliga,
bli allt högre och mera komplicerade, å kraniet
uppkommer småningom afgräns-ningen mellan ögon-
och tinninghåla o. s. v. - Äfven kroppens
dimensioner ha under tidernas lopp tilltagit;
sålunda var Eohippus ej större än en räf, vissa
arter af den yngre Mesohippus uppnådde ett
fårs storlek, medan de yngsta af de omnämnda
utdöda hästarna (Protohippus) var så stor
som en åsna. Af särskildt intresse är ock det
för den rätta uppfattningen af de organiska
utvecklingslagarna lärorika faktum, att från
den moderna hästens stamträd vuxit ut flera
sidogrenar, hvilka under tertiär-periodens lopp
dött ut, utan att efterlämna afkomlingar. Sålunda
ha från den i vår moderna häst kulminerande
stammen utgått former, hvilkas kindtänder
äro ännu mera komplicerade än hos den förra,
hvaremot de, hvad lemmarnas byggnad beträffar,
äro betydligt efterblifna. Äfven en sådan form
som Anchitherium (se d. o.) torde ej ligga inom
hästens direkta ascendenslinje. Orsakerna till
de förändringar, som hästdjurens organisa-
tion undergått, äro kända. Vid tertiärtidens
början var klimatet i västra Nord-Amerika -
hästsläktets stamort - fuktigt och varmt;
sedermera blef det allt kallare och
torrare. Skogarnas plats intogs af öppna
grässlätter. Hästdjurens organisation anpassade
sig till de af dessa förändringar uppkomna nya
lefnadsvillkoren. Medan i sumpiga skogstrakter
den större trampytan, som flera tår bilda,
var af nytta för sin innehafvare, blef för
lifvet på stora grässlätter med fastare mark
snabbhet ett synnerligen viktigt vapen i kampen
för tillvaron; snabbheten uppnåddes genom
den omdaning i fotbygg-naden, som hästtypen
undergått. Tillväxten i storlek var likaledes
till gagn, då ett större djur i allmänhet
lättare förmår försvara sig och strida med
rivaler. Äfven tändernas förändringar ha
betingats af den förändrade miljön: de torra
slätternas gräs fordrar ett mycket grundligare
söndermalningsarbete, innan det blir ett lika
användbart näringsmedel som sumptrakternas och
skogarnas mjukare grönfoder.
Så hade vid kvartärperiodens begynnelse det
nuvarande hästsläktet (Equus) blifvit färdigt
och i flera arter utbredt sig öfver en stor
del af världen utom Australien. I hela Amerika
hade emellertid före kvartärperiodens slut
hästarna dött ut, så att, då de spanske
eröfrårna anlände, på sin höjd några få
individer af den fordom så blomstrande
djurstammen kvarlefde. Ty de hästskaror,
som i våra dagar befolka de sydamerikanska
pampas, äro förvildade afkomlingar af de genom
spanjorerna införda europeiska hästarna. Det
var nämligen i Gamla världen, som afkomlingar
från kvartärperiodens hästar kvarlefde och
blefvo tämda (se H ä-sten). Litt.: W. H. Flower,
"The horse in modern science" (1891), Tegetmayer
och Suther-land, "Horses, asses, zebras, mules
and mule breed-ing" (1895), W. D. Matthew,
"The evolution of the horse" (1906), och
R. Lydekker, "The speci-mens of the horse family
in British museum" (i "Natural history", 1907).
L-c.
Hästdressyr kallar man de åtgärder, som
vidtagas för att inöfva hästar att utföra sådana
förrättningar, till hvilka de sedermera skola
för människans nytta användas. Se D r e s s e
r a. B. C-m.
Hästefjordstyp, arkeol., ett slags stenyxtyp,
tillslagen af finkorniga eller täta bergarter;
den saknar skafthål, är långsträckt, lik
en hacka med tväregg, som stundom något
uppslipats. Genomskärningen är vanligen
triangulär eller trapetsoedrisk. Typen förekommer
särskildt i Bohuslän och Dalsland samt i södra
Norge på en nivå, som motsvarar Litorina-hafvets
maximum. Den synes alltså tillhöra
samma tid som de äldre danska skalhögarna
(kjökkenmöd-dingarna). Yxtypen har uppkallats
efter en rik fyndplats i sjön Hästefjorden
i Dalsland, n. v. om Vänersborg. Kallas äfven
Lihultstyp efter fyndorten Lihult 1. Lihållet vid
sjön Lången i Bohuslän samt i Norge Nöstvettyp
efter fyndplatsen Nöstvet i Akershus amt. Yngre
afläggare af Hästef j ordstypen förekomma
i flera andra mellansvenska landskap. Jfr
A. W. Brögger, "öxcr af Nöstvettypen" (i
"Norges geologiske undersögelse", n:r 42, 1905).
T. J. A.
Hästehemman, kam., kronohemman, som jämte
boställs- och löningshemman vid indelningsverkets
uppsättning 1680 tilldelades befälet vid
kavalleriet till vidmakthållande af hästar och
rustning. För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
