Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Härordning - Härryda, socken i Göteborgs och Bohus län - Härskande träd - Härskri - Härsköld - Härsmakt - Härstamningslära - Här står jag, jag kan icke annat - Härtel, Hermann - Härtil är jag nödd och tvungen - Härån - Häser (Haeser), Heinrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krafter tillåta. Uttagningen sker efter
lottdragning utan rätt till byte; frivilliga
antagas dock. Det inkallade manskapet står
så länge i tjänst (vanligen 2–3 år), att
det erhåller fullständig krigsbildning. Det
utbildade, men icke längre i tjänstgöring
varande manskapet tillhör hären (reserven,
landtvärnet o. s. v.) en viss tid och inkallas i
händelse af krig. I fredstid undergår det blott
mönstringar och stundom kortare öfningar. I
några länder, såsom Holland och Belgien,
förekommer en blandning af flera olika system. I
Sverige har hvarje trupp ända till början
af 20:e årh. bestått af två olika element,
utan beröringspunkter sinsemellan, nämligen
af en stående trupp, värfvad eller indelt, och
en milis. Den förra, till hvilken allt befälet
hörde, förtjänade i fullaste mått namnet stående,
ty någon reserv fanns där i egentlig mening icke,
och den reserv, som fanns, beväringen, var en
verklig milis med ytterst ringa öfning och ännu
mindre organisation. Numera är svenska hären
en kaderhär (se om dess organisation Sverige,
Försvarsväsendet).
Hären måste numera i krig kunna uppbringas
till den största möjliga styrka, på samma
gång som den i fred bör vara så liten som
möjligt. Den måste med den största möjliga
hastighet kunna öfvergå från fredsfot till
krigsfot (mobiliseras); den måste genast vid
krigsutbrottet vara fullkomligt utbildad för
kriget, och den måste vara så inrättad, att
förluster hastigt kunna ersättas och att nya
trupper kunna bildas. Alla dessa fordringar
uppfylla endast väl organiserade kaderhärar till
följd af den mängd krigsbildadt reservmanskap,
öfver hvilken de förfoga. Huru mycket detta
manskap tages i anspråk inses däraf, att de tyska
härarna, hvilkas fredsstyrka var omkr. 400,000
man, under fransk-tyska kriget svällde ut till
en styrka af 1 1/2 mill. krigare och att ryssarna,
med en fredsstyrka af omkr. 800,000 man, under
kriget med Turkiet vid ett tillfälle (juli
1878), trots de ofantliga förluster de lidit,
hade under vapen mer än 1,800,000 man.
I afseende på truppernas sammansättning och
användbarhet skiljer man mellan den vanligen
s. k. aktiva hären, hvilken utgöres af de i
fredstid befintliga trupperna, medelst inkalladt
reservmanskap bragta till krigsstyrka, och som i
första hand skall uppträda på krigsskådeplatsen,
samt andra linjen (landtvärn, territorialarmén
i Frankrike, reservtrupperna i Ryssland),
hvilken, i fredstid endast obetydligt eller
alldeles icke organiserad, vanligen består af
äldre manskap, blir senare färdig än den aktiva
hären samt nyttjas till besättningstrupper och,
i händelse af behof, äfven till förstärkning
af aktiva hären. Därtill komma depåer för alla
dessa trupper och landstorm.
För att åstadkomma största möjliga kraftyttring
måste hvarje här indelas i vissa vapenslag:
infanteri l. fotfolk, som strider till fots,
kavalleri l. rytteri, som kämpar till häst,
och artilleri, som strider med tunga,
på fordon förda eldvapen, kanoner o. a. För
utförandet af de konstgjorda arbeten, som
förekomma i krig, äro dessutom ingenjörtrupper
(tekniska trupper, såsom järnvägs-, telegraf-,
ballong- m. fl.) behöfliga. Kavalleriet uppgår
i allmänhet till 1/6–1/10 af infanteriets styrka
(i Sverige är det alltför svagt), artilleriet bör
ha 3 1/2–4 kanoner på hvarje 1,000 man infanteri
och kavalleri; ingenjörtrupperna uppgå i
allmänhet till omkr. 1/40 af öfriga trupper
tillsammans. – Truppen måste i och för sin
ledning indelas i vissa taktiska enheter. Dessa
äro numera öfverallt: vid infanteriet kompaniet
(200–250 man på krigsfot), bataljonen
(4 kompanier), regementet (2–4 bataljoner,
denna enhet öfverhoppas någon gång), brigaden
(2–3 regementen), divisionen l. fördelningen
(2–3 brigader med 4–9 batterier och vanligen
2–4 skvadroner), armékåren (2–4 divisioner med
artilleri och stundom kavalleri; bortfaller
vid små härar) samt armén; vid kavalleriet
skvadronen (100–150 hästar), regementet
(4–6 skvadroner, i Sverige äfven kalladt
bataljon), brigaden (2–3 regementen; och
divisionen l. fördelningen (2–3 brigader): vid
artilleriet batteriet (4–8 kanoner), divisionen
(2–4 batterier), regementet och brigaden samt
vid ingenjörtrupperna kompaniet och bataljonen. –
För att leda trupperna erfordras befäl, för att
biträda dessa staber (se d. o. och Generalstab),
för underhåll och proviantering intendentur och
träng, för sjukbehandling sjukvård. Dessutom
erfordras präster, juridiskt bildade personer,
post-, telegraf- och järnvägstjänstemän m. fl.
C. O. N.
Härryda, socken i Göteborgs och Bohus län, Säfvedals härad.
8,741 har. 1,166 inv. (1908). Annex till Landvetter, Göteborgs
stift, Domprosteriets södra kontrakt.
Härskande träd, skogsv. Se Dominera.
Härskri (fr. cri de guerre), rop, som krigarna
på en gång upphäfde, då de gingo till strids;
en heraldisk devis (se Cry de guerre och Devis)
till uppmaning eller igenkänningstecken i strider. Jfr Fältrop.
Härsköld (langobard. arischild, isl. herskioldr,
fsv. hærskiolder), sköld, som bäres i fientlig afsikt
(röd sköld i motsats mot hvit, som var fredssymbol,
isl. friðskioldr); bildligt: krig, strid.
Ad. N–n.
Härsmakt, krigsv. Se Armé.
Härstamningslära, biol. Se Descendensteori.
Här står jag, jag kan icke annat (ty.
Hier stehe ich, ich kann nicht anders), ett yttrande,
hvarmed Luther säges ha slutat sitt tal inför de tyska
ständerna i Worms 1521, men som saknar stöd af samtida
skriftliga vittnesbörd.
Härtel, Hermann, musikförläggare. Se Breitkopf
(Breitkopf und Härtel) 2.
Härtill är jag nödd och tvungen, ett ordstäf, om hvars uppkomst
och betydelse (af tyst förbehåll) se Brask, Hans, sp. 25.
Härån. Se Hoksjön.
Häser (Haeser), Heinrich, tysk läkare,
f. 1811 i Rom, d. 1884 i Breslau, blef
1836 docent i Jena, 1839 e. o. och 1846
ord. professor vid polikliniken därstädes
samt kallades 1849 till professor i Greifswald
och 1862 till professor i Breslau. H. var en
synnerligen lärd man och inlade framför allt
stora förtjänster genom sina arbeten i medicinens
historia. Hans förstlingsarbete i denna riktning,
Historisch-pathologische untersuchungen als beiträge zur geschichte der volkskrankheiten (1839–41),
följdes 1843 af
Bibliotheca epidemiographica (2:a uppl. 1862)
samt 1845 af
Lehrbuch der geschichte der medicin und der volkskrankheiten (3:e, mycket utvidgade uppl. i 3 bd, 1875–82).
Därjämte utgaf han Geschichte der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
