Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hägrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liga, emedan de hugga efter motståndarens
ögon. De mindre arterna bli emellertid
i fångenskap ganska tama. Hägrarnas föda
utgöres hufvudsakligen af fisk, men de hålla
äfven till godo med kräldjur, grodor, maskar,
blötdjur, insekter m. m., några arter äro
äfven romätare. Då hägrarna söka föda, klifva
de vanligen tyst och försiktigt omkring på
grundt vatten, eller ock stå de stilla och lura
på de djur, som tillfälligtvis närma sig. De
inta härvid ofta en synnerligen karakteristisk
ställning med indragen hals, nacken hvilande
på skuldrorna och underkäken på den krökta
halsen. Kommer något byte inom räckhåll,
utsträckes halsen till sin fulla längd, och
offret gripes blixtsnabbt.
Familjen omfattar närmare 100 arter, hvilka
fördelats på ett stort antal släkten och
undersläkten. De finnas utbredda öfver nästan
hela jorden, med undantag af de arktiska och
antarktiska länderna; allmännast äro de inom
tropikerna. Till Sveriges fauna höra två hos oss
häckande arter, hvarförutom 4 mera tillfälligtvis
anträffats. - De egentliga hägrarna bilda släktet
Ardea, numera uppdeladt i flera undersläkten.
Grå hägern.
Vanliga hägern l. grå hägern, A. cinerea
(se fig.), är ofvan askgrå; skuldrorna äro
försedda med förlängda ljusgrå fjädrar,
vingpennorna gråsvarta, vingens framkant,
hufvudet och strupen hvita, hjässan och en
lång nacktofs svarta. Halsen är gråaktig, med i
rader ställda svarta fläckar längs framsidan,
bröstet har förlängda hvita fjädrar, buken är
hvit. Näbben äfvensom ögats iris äro gula. Längd
100-105 cm. Hägern är hos oss tämligen
sällsynt som häckfågel och inskränkt till södra
Sverige. Sålunda förekommer den på några ställen
i Skåne, Blekinge och Halland. På eftersommaren
anträffas den under sina ströftåg stundom längre
upp i landet. Den är flyttfågel, men återkommer
tidigt, redan i mars. I Norge häckar hägern
flerstädes efter kusten, och möjligen äro några
af de exemplar, som på eftersommaren och hösten
anträffats i västra delarna af mellersta Sverige,
flyttfåglar från Norge. - Hägern bygger bo i höga
träd, helst bokar eller almar, flera
par tillsammans, ofta i stora kolonier på
50-100 par, ja mera. Bona äro glest byggda af
grenar och kvistar, ofvan fodrade med gräs och
hår. Äggen äro 3-5, stundom 6, blåaktigt gröna
utan fläckar. Såsom hufvudsakligen lefvande af
fisk måste hägern räknas till våra skadliga
fåglar. Under medeltiden betraktades den
som ett ädelt villebråd, som räknades till
högvildt och mångenstädes skyddades genom
stränga lagbestämmelser. Detta berodde därpå,
att den utgjorde det förnämsta föremålet för
falkjakt. - Hvita hägern, silfverhägern l. ägrett
hägern, A. alba, och purpurhägern, A. purpurea,
tillhöra sydöstra Europa jämte angränsande
delar af Asien och Afrika. De ha några gånger
anträffats i södra och mellersta Sverige. Den
förra är hvit, den senare utmärkes genom
roströd färg å hals, vingens framkant, de undre
vingtäckarna, de förlängda skulderfjädrarna
samt underbenen. Ungefär samma utbredning som
dessa två arter har silkeshägern, A. garzetta,
hvilken mycket liknar hvita hägern, men är
mindre. Dessa bägge arter förföljas ifrigt i
sina hemland för de vackra fjädrarnas skull. -
Kohägern, A. (Bubulcus) ibis, en medelstor
art, till färgen hvit med roströda fjädrar på
nacken, bröstet och ryggen, förekommer i Afrika,
talrikast i Egypten och Sudan. Dess föda utgöres
till stor del af insekter, som lefva parasitiskt
på större däggdjur, såsom nötkreatur, bufflar
och elefanter. Man ser ofta kohägrar i stort
antal sitta på dessa djurs rygg, och det märkes
tydligt, att fåglarnas tjänster vederbörligen
uppskattas. - Rördrommen, Botaurus stellaris,
den andra hägerformen, som häckar i vårt land,
är spräcklig i gult, rostbrunt och svart; näbb
och fötter äro gröngula. Längd 66-80 cm., hannen
är större än honan. Ehuru rördrommen träffats
på flera ställen i södra och mellersta Sverige,
måste den betecknas som en af våra sällsyntare
fåglar. Förr tyckes den ha varit något
allmännare. Den har sitt tillhåll i täta vassar
och är mest i rörelse om natten. Vid hotande fara
står den, orörlig med indragen hals och näbben
riktad rakt upp. I denna ställning är fågeln
mycket svår att upptäcka, då den spräckliga
dräkten erbjuder en god skyddande likhet. Sitt
bo har rördrommen bland tät vass. Äggen äro
3-5, till färgen grågröna. - En annan art,
dvärgrördrommen l. dvärghägern, B. minutus
(Ardetta l. Ardcola minuta), är till färgen
brungul, med hos hannen svart, hos honan brun
öfversida. Den är betydligt mindre än rördrommen,
i det den når en längd af endast 30-35 cm. Denna
art, som tillhör södra och mellersta Europa,
har tillfälligtvis anträffats ett par gånger
hos oss. - Natthägrarna, släktet Nycticorax, ha
liksom rördrom marna kort hals, den likaledes
korta näbben är något krökt. Den mest bekanta
arten är natthägern, N. griseus, hvilken har
hufvudets öfversida och ryggen svarta, med grön
metallglans, hals och undre kroppssidan gråhvita,
vingar och öfvergump askgrå. Nacken är försedd
med en gles, hvit tofs, vanligen bestående af
3 fjädrar ("Bismarcks-fjädrar"). Längd 55-60
cm. Den häckar i södra och sydöstra Europa
och har f. ö. vidsträckt utbredning. Ett
förfluget exemplar är en gång anträffadt i
vårt land. Sitt namn har denna fågel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
