Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hårpinkning - Hårpiska - Hårrot - Hårrör - Hårrörsfenomen - Hårrörskärl - Hårsjukdomar - Hårskaft - Hårslöf - Hårsnäppa - Hårstjärnor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hårpinkning, med. Se Pilimiktion.
Hårpiska (ty. zopf), ett på 1700-talet
bland männen gängse mod att bära nackhåret,
hvilket man lät växa långt och, omviradt med
ett bredt svart band, hänga ned på ryggen
(se t. ex. porträtten af O. v. Dalin och Nils
Filip Gyldenstolpe i art. om dessa). Hårpiskan
infördes 1713 af preussiske konungen Fredrik
Vilhelm I. Han påbjöd den äfven i sin armé
(stångpiska); därifrån upptogs den af alla
europeiska härar (jfr Drabant, fig. 4, svensk
lifdrabant 1783). Stångpiskan började försvinna
på 1780-talet. – Bekant är kinesernas bruk att
bära en lång, hårdt snodd hårpiska.
Hårrot, anat. Se Hud.
Hårrör l. Kapillärrör, fys., rör af mycket liten
inre diameter, såsom exempelvis stigröret på en
vanlig termometer.
Hårrörsfenomen, fys. Se Kapillaritet.
Hårrörskärl l. Kapillarkärl, anat. Se Blodkärl
och Blodomlopp.
Hårsjukdomar, med. De sjukliga förändringarna
i hårväxten kunna vara för riklig hårväxt
(hypertrichosis), förminskad hårväxt (alopecia)
samt förändringar i hårens struktur och färg. En
vanlig form af hypertrichosis
är den hos kvinnor förekommande, då starka,
mörkfärgade hår växa å öfverläppen, hakan eller
kinderna. Ibland uppträder riklig hårväxt,
liknande en fullvuxen människas, hos 3–6-åriga
barn. Hos de s. k. hund- l. hårmänniskorna är
den ökade hårväxten utbredd öfver hela kroppen,
särskildt de delar af ansiktet, som annars
icke äro försedda med hår. En af de vanligaste
hårsjukdomarna är skalligheten, som utvecklar
sig under flera år och slutar med hårets
förtunnande eller fullständiga försvinnande
på hjässan och angränsande delar; härvid blir
hårbottnen å de kala ställena tunn (atrofisk),
och hårpapillerna försvinna, hvarför en återväxt
af håret är omöjlig. Orsaken till denna sjukdom
är icke känd. En annan form af håraffall är den,
där kala fläckar uppstå inom en kort tid, men
där hårbottnen icke är synbart förändrad; ofta
återväxer håret på dessa ställen efter månader
eller år. Andra orsaker, som kunna framkalla
håraffall, äro hårsvamp (favus, trichophytia),
akuta infektionssjukdomar, syfilis, rosfeber,
eksem m. m. Hårfärgens öfvergång från svart,
brunt etc. till hvitt är beroende på en absolut
eller relativ brist på färgämne (pigment)
samt på ökad lufthalt i hvarje hårstrå. Denna
öfvergång kan ske småningom från roten eller på
en gång i hela hårstrået; i sällsynta fall har
ett fullständigt grånande af alla hufvudhåren
försiggått på några timmar. Förutom ofvanstående
egentliga hårsjukdomar kunna de hårbevuxna
ställena angripas af de flesta hudsjukdomar,
t. ex. eksem, syfilis, tuberkulos o. s. v.; olika
former af löss trifvas också å dessa ställen.
F. S–n.
Hårskaft, anat. Se Hud.
Hårslöf, socken. Se Håslöf.
Hårsnäppa, zool. Se Beckasin.
Hårstjärnor, Crinoidea, zool.,
en klass bland tagghudingarna (se d. o.),
skilja sig från andra tagghudingar
därigenom, att de antingen som vuxna eller
åtminstone på larvstadiet äro fästa vid
hafsbottnen förmedelst en af ett större
eller mindre antal kalkstycken bestående
stjälk, hvilken utgår från djurets ryggsida.
Själfva kroppen är bägarlik,
flat på den uppåt vända munsidan, hvälfd
å ryggsidan; från kroppsranden utgå 5–10,
ofta delade armar, vid hvilka små sidogrenar
(pinnulae) äro fästa. Såväl å kropp som
armar är ryggsidan beklädd med kalkstycken. Å
munsidans midt ligger munöppningen, och från
denna utgå strålformigt fem cilieklädda fåror,
som fortsättas på armarna och sidogrenarna. I
dessa fåror finnas två rader ambulakralfötter
(se Tagghudingar) utan sugskifva,
hvilka tjänstgöra som tentakler. Alla lefva
i hafvet, somliga på mycket stora djup. De
lifnära sig af mikroskopiska organismer, hvilka
föras till munnen genom rörelserna af cilierna,
som finnas i de nyss omtalade fårorna. Denna
grupp var mycket talrikt företrädd under vår
jords äldre tidsskeden; endast ett fåtal lefver
kvar i vår tid, såsom Rhizocrinus lofotensis
(fig. 1), en liten (8 cm. hög) form med vanligen
fem enkla armar; stjälken är nedtill utrustad
med förgrenade, rotlika utskott, medelst
hvilka den är fäst vid hafsbottnen. Först anträffad
på ringare djup vid Lofoten, har den senare
funnits på flera andra ställen på större djup.
Vidare kvarlefva i Atlantiska och Stilla
oceanens djup arter tillhörande det redan under
triastiden uppträdande släktet Pentacrinus,
hvilka kunna uppnå en höjd af omkr. 50 cm.
Talrikare i nutiden är blott en
familj, Comatulidae, hvilka skilja sig från
de förutnämnda bl. a. därigenom, att de sakna
stjälk; de kunna krypa omkring och simma samt
uppehålla sig
Fig 1. Rhizocrinus lofotensis. (Nat. storl.)
Fig. 2. Comatula på larvstadiet, i stjälkadt tillstånd.
Fig. 3. Comatula i utbildadt tillstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
