Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hypnotism - Hypnum - Hypo - Hypochaeris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
9 Hypnum-Hypochaeris
10
tillslutas de med operatörens fingrar), och
sömn inträder efter 10-15 sekunder. Blinda
personer kunna äfven hypnotiseras endast genom
att föreställningen fixeras på ett bestämdt
föremål. Mycket mottagliga personer, vana att
hypnotiseras, falla i sömn, genom tro och vana,
redan då de se eller höra ett föremål, som förut
framkallat denna verkan, eller endast de inbilla
sig, att någon hypnotisering verkställes på
af stånd. Därigenom förklaras magnetisering på
afstånd och på bestämda klockslag samt många
af magnetisörernas hokuspokus. Dehypnotisering
framkallas lättast genom ett kraftigt luftdrag
mot ansiktet, vare sig det framkallas genom
blåsning med munnen eller en rörelse med
handen. Äfven handklappning, ett starkt slag
med handen på armen eller benet, en tryckning
på ögonlocken eller gnidning af dessa verka
dehypnotiserande. Braid urskilde två stadier hos
den hypnotiserade; i det första är känsligheten
hos sinnesorganen stegrad, i det senare är den
i hög grad nedsatt och åtföljd af kataleptisk
styfhet. Clairvoyanternas förmenta förmåga att
se med andra kroppsdelar än med ögonen förklaras
genom hudens utomordentliga känslighet i första
stadiet, hvilken sätter dem i stånd att genom
känseln eller afkylningen och uppvärmningen af
huden igenkänna formen på föremål, som hållas
på något afstånd från huden. Syn, hörsel,
lukt och smak blifva äfven i början skärpta,
sedan förslöade. Musklerna förfalla snart
i ett kataleptiskt tillstånd, d. v. s. att
lemmarna blifva böjliga som vax och långa stunder
bibehålla den ställning, hvari man försätter dem,
äfven den mest tröttande och under det vakande
tillståndet outhärdliga. Lätt inträder en allmän
krampartad styfhet, så att kroppen bibehålles
rak, äfven om den stödes blott med nacken och
hälarna. Håller den hypnotiserade ett föremål i
handen, omfattar han det starkt och släpper det
ej, såsom under vanlig sömn. - Oaktadt Braid hade
den stora förtjänsten att demaskera den animala
magnetismens mystiska charlataneri och gifva en
så mycket som möjligt vetenskaplig förklaring
öfver fenomen, som icke kunde förnekas, fann
han dock föga sympatier hos samtida läkare
och vetenskapsmän, helst ett oförsiktigt och
ovist upprepande af hans experiment i England
och Skottland en tid gjorde stor skada och
föranledde åtskilliga sjukdomsfall. Emellertid
blef under 1880-talet intresset för hypnotismen
mera lifligt, och dess studium främjades då af
en mängd mycket framstående neurologer. Bland
raden af forskare, som egnade sin uppmärksamhet
åt dessa fenomen, må nämnas Charcot, Liébeault,
Bernheim och Pierre Janet.
Hypnotismen har på ett högst väsentligt sätt
riktat psykologien med nya fakta och rön i af
seende på människosjälens invecklade byggnad
och funktionssätt, och den har äfven inom vissa
områden af neurologien fått stor användning
som medel att bota vissa sjukdomar. Likvisst
bör nämnas, att de förhoppningar, hvilka man på
1880-talet hyste om hypnotismens terapeutiska
framtid, icke blifvit infriade. I Sverige har
hypnotismens användning i medicinen haft en
synnerligen framstående främjare i den 1907
aflidne d:r Otto Wetterstrand, hvilken som
psykoterapeut åtnjöt europeisk ryktbarhet. Tre
teorier ha hittills sökt göra sig gällande vid
förklaringen af de hypnotiska företeelserna:
1. Den mesmerska, som antager tillvaron af ett
yttre, osyn-
ligt agens, ett fluidum, som strömmar öfver
från operatören på den opererade. Denna teori
är nu fullständigt öfvergifven. 2. Den i rak
motsats till den nyssnämnda stående, först
af Braid formulerade, sedermera af Liébeault
och Bernheim i Nancy (den s. k. Nancy-skolan)
i hela sin betydelse och alla sina praktiska
konsekvenser fattade teorien om suggestionen,
hvilken förklarar uppkomsten af alla hypnosens
företeelser därigenom, att man först uppväcker
mot den svarande föreställningar. Ändamålet
uppnås lättast och säkrast därigenom, att
hypnotisören medelst det talade ordet förklarar,
att det och det inträffar just nu, att det
redan är för handen eller att det genast skall
inställa sig. Genom en ständig upprepning af
samma förklaring och samma försäkran bibringar
man slutligen vederbörande en viss afsedd
föreställning. Detta kallas suggestion. Ingifver
en människa sig själf något, benämnes detta
autosuggestion. 3. En tredje teori, som skulle
kunna kallas den somatiska (af grek. soma,
kropp) till skillnad från den sist nämnda, den
psykologiska, intager en medelställning mellan de
båda föregående. Den har först blifvit framställd
af Charcot (och den s. k. Salpétrière-skolan),
som antog, att genom fysiska retningsmedel af
mångahanda slag de hypnotiska företeelserna kunna
framkallas. Charcot antog metallers inverkan
på kroppen, den s. k. transfert m. m., och
ansåg, att genom olika mekaniska retningsmedel
bestämda, typiska s. k. hypnotiska stadier
kunna framkallas. Hypnosen är vidare enligt
denna åsikt någonting patologiskt och räknas
till nervsjukdomarna, de s. k. neuroserna, samt
saknar egentlig betydelse för den praktiska
medicinen. Af dessa här omnämnda teorier
torde den af Nancy-skolan formulerade vara den
riktigaste, och numera anser man allmänt, att vid
den hypnotiska sömnens inträdande suggestionen
spelar den hufvudsakliga rollen. Emellertid
torde en viss sanning icke kunna frånkännas
den s. k. Salpétrière-skolans åskådning, som
i hypnosen såg ett tillstånd besläktadt med
neuroserna. Särskildt råder mellan hysteri och
hypnos en viss öfverensstämmelse. Förmågan
att kunna hypnotiseras förutsätter vissa
"hypnoida" egenskaper, men samma egenskaper
ingå otvifvelaktigt i det psykologiska anlag,
ur hvilket hysteri utvecklar sig. Jfr Hypnoid
och Hysteri.
F-B. Otto G. Wetterstrand. (G-s.)
Hypnum L., Grenmossa, bot., ett till
löfmossorna hörande släkte, bildande typen
för fam. Hypnaceæ. De hithörande många
arterna äro af olika växt och utseende
och växa på mycket olika lokaler, bladen
äro allsidigt eller ensidigt anordnade,
aldrig saftigt gröna. Allmänna arter äro
t. ex. H. cupressiforme, som på klippor bildar
vidsträckta täta mattor af växlande färg,
H. fluitans, brungrön, växande i vatten,
H. crista castrensis, gulaktig, plattadt
pargrenig, bildande täta mattor i skogar,
m. fl. G. L-m.
Hypo, grek., proposition med grundbetydelsen
"under".
Hypochæris Vaill., bot., ett till
fam. Compositæ, afd. Ligulifloræ, hörande
växtsläkte, med cylindrisk eller klocklik holk af
tegellagda fjäll, fjälligt blomfäste och frukt
med fjäderpensel. Dithörande arter, af hvilka
tre finnas i Sverige, äro större eller mindre
örter med de hela eller parflikiga bladen samlade
rosettlikt vid stjälkbasen. Därifrån uppskjuter
en bladlös "stängel", som uppbär en eller ett
par blom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
