Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvalraf ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(T. rosmarus) lefver i norra polarhafvet från
Novaja-Zemlja, Spetsbergen och Grönland till
Hudsonbay. Den sistnämnda, som uppnår en
längd af omkr. 3—4 m., förirrar sig då och
då till Norges kuster. I allmänhet träffas
den närmare kusterna och förekommer ofta i
flock. Födan utgöres af musslor och andra djur,
som bruka hålla sig i leran på hafsbottnen
och till hvilkas utgräfvande de långa betarna
användas. Hvalrossens parningstid inträffar i
maj eller början af juni, troligen dock äfven
på andra tider; honan går dräktig omkr. ett
år och föder endast en unge. Denna är ungefär
90 cm. lång samt har till en början en mörkare
brunaktig, ull-lik hårbeklädnad och går då icke i
vattnet. Modern bär den späda ungen på sin rygg,
när hon vill förflytta sig från ett ställe till
ett annat, och slår sig icke tillsammans med
andra individer, medan ungen är liten; hon visar
mycken ömhet för ungen och vågar sitt lif för
den. Hvalrossens hud, som är synnerligen stark,
samt späck och betar, hvilka sistnämnda lämna
elfenben, ha gjort djuret till föremål för en
indräktig fångst, hvarigenom det försvunnit från
en del ställen, där det förr var talrikt. På
senare tider ha hvalrossar hållits i några af
Europas zoologiska trädgårdar, äfven på Skansen
vid Stockholm.
C. R. S. (L-e.)
Hvalryggsdäckade fartyg, skpsb., detsamma som
whalebackdäckade. Se Däck.
Hvalstad, socken i Skaraborgs län, Vartofta
härad. 2,172 har. 575 inv. (1908). H. bildar med
Kymbo, Vättak och Suntak ett konsist. pastorat
i Skara stift, Vartofta kontrakt.
Hvalöerne, ögrupp i Smaalenenes amt, i Norge, ej
långt från svenska gränsen, omkr. 20 km. s. om
Fredrikstad. De största öarna äro Kirkeöen
(29,1 kvkm.), Vesterö (15,1 kvkm.), Asmal (8,8
kvkm.) och Spjerö (7,8 kvkm.). Invånarna drifva
fiske, förnämligast efter makrill. Om sommaren
äro öarna, för hafsbadens skull, mycket besökta.
O. A. Ö.
Hvammur [kvammör], isl., eg. en liten,
djupt i berget inskuren och endast åt
en sida öppen dal, ett på Island vanligt
gårdsnamn. Namnkunnigast är H. i Dala-syssla,
som byggdes redan af den stolta landnamskvinnan
Aud den djupsinniga och sedermera flyttades litet
längre upp i dalen samt kom i den rike höfdingen
Sturla Thordssons (Snorres faders) ego, hvarför
denne kallades Hvamm-Sturla (d. 1182). På
stället ligga nu en kyrka och en prästgård.
C. R. (R. N—g.)
Hwang-cheow (Hoang-cheow), en svenska
missionsförbundets missionsstation i
Jang-tse-kiangs floddal i mellersta Kina. Se Mission.
Hwang-ho, Hoang-ho ("gula floden"), näst
Jang-tse-kiang Kinas största flod, upprinner
s. om Kven-lun under 35° n. br. och 96° 30′
ö. lgd, på omkr. 4,400 m. ö. h. i södra delen
af landskapet Kukunor, där dess källområde
skiljes genom Bajen-Karabergen från öfre
Jang-tse-kiang. Floden flyter genom sjöarna
Dsharing-nor och Oring-nor och kallas i denna
trakt af mongolerna Karamuren (Svarta floden)
och af tibetanerna Matschu. Den flyter först
åt s. ö., böjer sig därpå vid 101° 15′ ö. lgd
i en skarp krökning ö. om Sary-Dangerö-bergen
åt n. v., därpå åt n. och ö. (100° 40′ ö. lgd),
hvilken riktning den bibehåller till 104° ö. lgd,
25 km. ö. om prov. Kan-sus hufvudstad Lan-tschou
(1,554 m. ö. h.). Redan där har H. icke längre
karaktären af en vild bergsflod, såsom
i Tibet, ehuru dess dal ligger högt och har
bergiga stränder. Den flyter nu i hufvudsakligen
nordöstlig eller nordlig riktning till Aschan
(108° ö. lgd), där den böjer sig åt ö. till
Ho-kou (962 m. ö. h., 111° ö. lgd), hvarest
den af berg tvingas att vända sig mot s. under
en sträcka af 700 km., därunder bildande gräns
mellan prov. Schan-si och Schen-si. Detta är H:s
bekanta väldiga knä mot n., som i sin norra
del omflyter Ordos-öknen. Likt en vilsegången
främling, enligt Richthofens ord, går floden
därunder med grumligt vatten och låga stränder
in i öknen, där dess bädd flera gånger ändrat
läge (en äldre flodbädd, Ulan Chatun n. v. om
Ordos är ännu fullt markerad). Flodens bredd
är v. om Ordos vid Töng-kóu, 385 m., djupet
betydligt och dess dal 30—60 km. bred. På gränsen
mellan Schan-si och Ho-nan genomflyter den ett
äkta lösslandskap — liksom i trakten ofvanför
Lan-tschou —, där den flerestädes gräft sig
djupt ned mellan tvärbranta sandväggar. Från
Wei-hos inflöde (omkr. 350 m. ö. h.) har den
åter östlig riktning till Kai-fong. Därunder
flyter den ofvanför Hwai-king (129 m. ö. h.),
bildande många forsar, ned på ett lågland,
som bildats genom flodens egna aflagringar
och hvars yta därför ligger så lågt, att man
på vissa ställen måst omgifva flodfåran med
vallar. Svåra öfversvämningar, föranledda
af snösmältningen i flodens öfre område, äro
visserligen icke sällsynta äfven i dess mellersta
del, men ingenstädes så många och förhärjande
som på detta fruktbara lågland. Därtill kommer,
att floden liksom är tveksam, om den skall
rinna n. eller s. om Schan-tungs bergland och
därför flera gånger ändrat sitt lopp. Enligt
de äldsta berättelserna utmynnade den först
något nordligare än nu, under 39° 40′ n. br.,
men sedan 602 f. Kr. har den 10 gånger omlagt
sitt nedre lopp. Den sydligaste mynningen, under
34° n. br., nu kallad Wei-ho, hade floden från
13:e årh. till 1851—53, då den bröt sig ett
utlopp n. om Schan-tung. Någon egentlig bädd
skapade den sig då icke, utan bestod till 450
km. från mynningen af en serie träsk, uppkomna
genom öfversvämning, och var segelbar endast
närmast mynningen, hvilken likväl spärrades af
en sandbarr. 1887 ändrade den åter riktning
och öfversvämmade 22,000 kvkm. (mer än hela
Västergötland) af Kinas tätast befolkade och
bäst odlade land. Den begagnade nu ett par andra
floders bäddar, fyllde Hung-tsö-sjön och förenade
sig med Jang-tse-kiang i dennas mynning. Det
lyckades dock 1889 att genom dammbyggnader
återföra floden till dess norra lopp, men den
har dock 1891 och 1896 något ändrat läget af
sin mynning, ehuru den sedan 1889 utfaller i
Petschiliviken, numera under 37° 35′ n. br. Till
följd af sandbankarna framför mynningen
och flodens osäkra och i de högre delarna af
forsar fyllda lopp saknar H. all betydelse för
sjöfarten. Dess längd beräknas till omkr. 4,200
km., flodområdet till 980,000 kvkm. De
största bifloderna äro: fr. v. Ulan-muren
(Ta-tung-ho l. Huang-sjui) och Fönn-ho,
fr. h. Tau-ho, Tsin-sjui-ho, Lo-ho och Wei-ho.
J. F. N.
Hvarannandagsfebern, Hvarannandagsfrossan, med. Se Frossa, sp. 1488.
Hvarf. 1. Socken i Skaraborgs län, Vartofta
härad. 1,172 har. 771 inv. (1908). H. bildar med
Kungslena och Hömb ett regalt pastorat i Skara
stift, Vartofta kontrakt. Jfr Gestilren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
