Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Humoralpatologi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingen yttring, om än aldrig så hög, är utesluten
eller företrädesvis gynnad, utan allt, som är
till, också därigenom är till möjligheten
berättigadt att dragas inom skönhetens
sfär och blifva delaktigt af konstens och
poesiens förklaring. På en sådan ståndpunkt är
världsåsikten med nödvändighet idealistisk
och känslan af det egna jagets ringhet
förhärskande. Därför blir komiken från denna
ståndpunkt i sitt leende icke öfverlägset
själfbelåten eller satiriskt gisslande, utan mild
och sympatisk: äfven den fylles af den makt, som
är kristendomens grund och kärna, kärleken, af
kärlek till allt, högt och lågt, stort och ringa,
skönt och fult, framhållande det i förklaringens
ljus blott för dess egenskap att vara form af
lif och utveckling. Från denna synpunkt sedd,
är humorn intet annat än den verkligt kristne
konstnärens och skaldens grundåskådning. Humorn
är sålunda till världsåsikten idealistisk,
till sin uppfattning af fenomenet realistisk;
den är vidare universell, alltomfattande, dels
så, att den åsyftar ej ett enskildt folks eller
en utvald dels, utan hela släktets konstnärliga
förklaring, dels äfven så, att den icke ställer
den enskilda personen öfverlägsen gentemot den
komiska förvändheten, utan innefattar humoristen
själf under den jordiska inskränkningens öde,
hvarför det äfven säges om humorn, att den i sin
högsta och egentligaste form är medveten. Den
är slutligen sympatisk, kärleksfull, icke
egoistisk och begabbande, äfven när den såsom
uttryck för en pessimistisk blick på lifvet ser
allting i mörkt och blir bitter eller bruten. — Den
historiska betraktelsen visar slutligen,
att begreppet humor utvecklats och fattats
allt djupare. Från att vara uttryck för ett
förhållande mellan vätskorna i kroppen har ordet
småningom fått högre betydelse och tillämpats på
inre, andliga tillstånd. Likaledes visar det sig,
att de bägge element, allvar och löje, som böra
sammansmälta till den sanna humorns väsen, till
en början kunna finnas jämte hvarandra inom samma
konstform eller produkt, såsom i Spaniens poesi
och konst, särskildt i Cervantes’ "Don Quijote",
hvarefter de småningom sammangjutas. Men humorns
väsen har undergått ännu en förändring, som varit
ödesdiger för den moderna poesien. Den började
med objektiva bilder, visade sig i bestämda
karaktärer och situationer, skapade eller ur
lifvet uppfattade af den humoristiske skalden
(t. ex. Shaksperes Falstaff och hans narrar,
flera af Bellmans figurer). Men omärkligt
börjar det subjektiva elementet att framträda,
nämligen så att skalden målar sin egen subjektivt
humoristiska stämning i en objektiv karaktär — t. ex.
Shakspere i Hamlet, i Rikard II och i
Jaques (i "As you like it"). Denna subjektivism,
som vi först iakttaga i Englands litteratur, där
hela denna utveckling försiggick, befordrades
genom ensidiga skildringar af karaktärer i
subjektiv lynnestämning, såsom i Ben Jonsons
komedier, hos 1700-talets romanförfattare,
i Hogarths drastiskt satiriska teckningar och
i Swifts på gränsen mellan satir och humor
sväfvande bildvärld. Men med Sterne (d. 1768)
blef humorn afgjordt subjektiv, dels så,
att äfven i romanen det episka, berättande,
elementet underordnades, men känslostämning
och därpå beroende reflexion vardt hufvudsak,
dels så, att humoristen utan något slags episkt
underlag blott gaf uttryck
åt brytningarna i sin egen känsla, äfven med
anledning af de obetydligaste föremål. I
sammanhang med denna känslans stegring
uppkom och nyttjades uttrycket sentimental
(af Lessing återgifvet med "empfindsam",
på svenska känslosam), och därmed fick denna
subjektiva känslohumor ett namn, betecknande
för den ytterlighet, hvartill den kan drifvas
öfver. Denna subjektiva humor, som har sin
berättigade plats inom lyriken, slog i synnerhet
rot i Tyskland, fick där sitt förnämsta uttryck i
Jean Pauls skrifter, gynnades af den nyromantiska
skolans subjektiva lynne och gick sist till den
ytterlighet, som Vischer tecknat i den bisarra
humorn och som utvecklade sig till Heines bekanta
"weltschmerz". Mot denna ensidighet protesterade
i Tyskland Hegel på det kraftigaste, ehuru
med fullständig missuppfattning af humorns
väsen, hvilket af honom förblandades med den
nyromantiska ironien. Under 1800-talet har
den humoristiska diktningen i särskildt Norden,
England (med Nord-Amerika) och Tyskland flödat
rikare än någonsin. — Om humorns arter och väsen
se, utom Jean Pauls förut anförda verk, A.
Bain, "Manual of english composition and
rhetoric" (1887—88, 2bd), E. Elster, "Prinzipien der
literaturwissenschaft", I (1897), och T. Lipps,
"Komik und humor" (1898).
C. R. N.*
Humoralpatologi (se Humor), benämningen
på ett medicinskt lärosystem, som gick ut
från det antagandet, att alla sjukdomar hade
sin grund i en oriktig beskaffenhet eller
blandning ("krasis") af kroppens vätskor. Af
dessa förändringar i vätskorna, särskildt,
enligt hvad man antog, i blodet, härleddes de
för sjukdomarna betecknande kännemärkena, och
man sökte i de s. k. dyskrasierna (se Dyskrasi)
förklaringen på sjukdomssymtomen och
grunderna för behandlingen. Redan i den mest
aflägsna forntid finner man humoralpatologiska
åsikter uttalade; men Galenos (i
2:a årh. e. Kr.) var den förste,
som bragte humoralpatologiens läror i
ett samladt system, hvilket därefter länge
spelade en stor roll inom medicinen och satte
sin prägel på densamma. Det motsatta systemet,
solidarpatologien, som söker sjukdomsorsakerna
i förändringar i kroppens fasta beståndsdelar,
har i själfva verket lika gamla anor, ehuru det
genom Galenos’ under århundraden dominerande
auktoritet trängdes i bakgrunden. Ett mäktigt
uppsving fick solidarpatologien från midten af
1800-talet genom Virchows cellularpatologi (se
d. o.), men småningom ha såväl direkt från denna
utgående undersökningar som nya uppslag i den
medicinska forskningen visat, att ingen skarp
gräns kan dragas mellan humorala och solidara
förändringar. Cellerna bestämma på mångahanda
sätt vätskornas sammansättning och egenskaper,
men tillståndet i vätskorna bestämmer
också cellernas egenskaper och funktioner.
O. T. S. (G. F—r.)
Humor aqueus, anat. Se Vattenvätskan.
Humoresk, en humoristisk berättelse.
Humorist. Se Humor.
Humor vitreus l. Corpus vitreum, anat. Se
Glaskroppen.
Humpen (fr. hanap), ty., ett på 1500- och
1600-talen vanligt dryckeskärl af cylindrisk
form; "välkomma". Jfr Glasfabrikation, sp. 1286
och pl. III, fig. 7.
Humperdinck [ho’mp-], Engelbert, tysk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
