Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hugenotter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är starkt afsatt från halsen samt ofvan
täckt med fjäll och plåtar. Öfverkäksbenen
äro korta och mycket rörligt förbundna med
närliggande skelettdelar, så att de kunna resas
upp tillsammans med gifttänderna; endast en
gifttand med sina reservtänder finnes i hvarje
öfverkäksben. Mellan näsborrarna och ögonen
finnes icke någon grop, och stjärten är kort,
afsmalnande. Dessa ormar äro hemma i Gamla
världen och utgöras af omkr. fyrtio arter, af
hvilka tre förekomma i Europa. De allra flesta
uppehålla sig på marken, och alla utan undantag
äro nattliga djur, som lefva af smärre däggdjur,
fåglar och ödlor. Sitt rof bemäktiga de sig genom
att, väl dolda och liggande på lur, hastigt
utsträcka framkroppen och bita detsamma. — Deras
bett äro farliga. Alla föda de lefvande ungar,
föröka sig icke starkt och ha icke synnerligen
många fiender. — Arterna kunna fördelas på flera
släkten, t. ex. vanliga huggormsläktet,
Pelias, som har blott hufvudets öfre sida betäckt
med små plåtar, hvilka omgifva några större,
i midten belägna plåtar, viperasläktet,
Vipera, hos hvilket hela hufvudet ofvan är
betäckt med småplåtar, öken-huggormsläktet,
Echidna l. Bitis, som har mycket bredt hufvud med
särdeles stora bakre pannplåtar, hornormsläktet,
Cerastes, som igenkännes på ett par hornlika
utskott ofvanför ögonen, och släktet Echis, hvars
stjärtplåtar äro odelade. Till det första släktet
hör vanliga huggormen, Pelias berus, hvilken är
utomordentligt växlande till färgen, hvitaktig,
gråaktig eller gråbrun, men alltid försedd
med ett mörkare, sicksackformigt band längs
ryggen. Den yngre honan är rödbrun, med mörkare
ryggband. Stundom är denna orm alldeles svart
till färgen. Hannen har vanligen mörkare,
rent svart sicksackformigt band och ljusare
grundfärg än honan; den förre blir ända till 65
och den senare 75 cm. lång. Vanliga huggormen är
utbredd öfver största delen af Europa samt saknas
endast i dess nordligaste och sydligaste delar;
i Sverige är den mer eller mindre allmän långt
upp i Lappland. Den trifves på hvilka lokaler
som helst, blott där finnes tillräckligt med
gömställen, föda och solsken. Om dagen lämnar den
sitt gömställe vanligen blott för att sola sig,
men om natten är den i rörelse och visar ganska
stor liflighet. Den klättrar icke, men reder sig
rätt bra i vatten, hvarför den ofta förekommer
på mossar och i kärr. I allmänhet drager den sig
undan för människan; men blir den retad, bites
den ofta, hvarvid den plägar utstöta ett hväsande
läte. Om vintern ligger den i dvala. Den fortplantar
sig, först då den är nära fullvuxen och
föder 5—20 lefvande ungar, hvilka äro ungefär 17
cm. långa. Huggormens bett är i allmänhet icke
dödande, men kan framkalla långvarigt ondt,
lamhet o. s. v. Bästa sättet att förekomma
ormbetts skadliga verkningar torde vara att gifva
en riklig mängd brännvin, konjak o. d. åt den
bitne, hos hvilken rus framkallas först af långt
mera sprit än under vanliga förhållanden. För
öfrigt brukar man suga ut giftet ur såret, skära
upp detsamma för att framkalla ymnigare blödning,
bränna det med lapis, glödhett järn o. d. eller
tvätta det med ammoniak, hvilket medel äfven
kan brukas invärtes. Att skyndsamt hårdt
ombinda den bitna kroppsdelen ofvanför såret
(för att hindra giftets spridning i blodmassan)
torde äfven vara nyttigt. Huggormen är mycket
seglifvad. Den är icke uteslutande skadlig, utan
gör rätt mycken nytta genom att utrota råttor,
möss och andra små skadedjur. — Till det andra
släktet hör viperan, Vipera aspis, hvars färg
växlar från ljusbrunaktig till brunsvart. Ryggen
är försedd med fyra längsgående rader, svarta
eller svartbruna fläckar, hvilka i de båda
mellersta raderna äro fyrkantiga; nosspetsen
något uppåtriktad; längden stiger till 50—79
cm. Denna orm liknar till sitt lefnadssätt mycket
huggormen, tillhör södra Europa (från Frankrike
till Tyrolen och Italien) samt lefver af råttor,
möss, sorkar och mullvadar. Sandhuggormen, V. ammodytes,
har ett fjällbetäckt,
vårtlikt, kägelformigt bihang på nosen, är
gulbrunaktig, stundom mer eller mindre stötande
i rödt och har längs ryggen ett band af aflångt
fyrkantiga, mörka fläckar, hvilkas spetsar
äro vända mot hvarandra. Den blir någon gång
öfver 90 cm. lång samt finnes i södra Europa,
norra Afrika och i Mindre Asien, företrädesvis i
bergstrakter. Dess bett är farligare än viperans,
dess föda är af samma slag som dennas. — Bland
ökenhuggormarna är pufformen, Echidna (l. Bitis)
arietans, mest bekant. Den är utbredd från 17°
n. br. söder ut öfver hela Afrika. Den får
någon gång en längd af 1,5 m. eller ännu mera
och blir ovanligt tjock. Färgen är mörkare eller
ljusare brun, med på ryggens midt sammanlöpande,
hästskoformiga, mörka streck, som innesluta
ljusare fläckar; under är den ljusgul, med
spridda fläckar. Pufformen är farligast af
Afrikas giftiga ormar, oaktadt ganska trög, ty
den angriper, utan att vara retad och störtar
sig då blixtsnabbt mot sitt offer. Sitt namn
har den fått däraf, att den, oroad eller retad,
ofta plägar utstöta ett häftigt hväsande, hvarvid
den blåser upp kroppen. Dess föda utgöres af
råttor, möss, fåglar m. m. Dess gift nyttjas af
buschmännen till pilspetsars förgiftande. —
Till det fjärde släktet hör hornormen,
Cerastes ægyptiacus (se Cerastes). — Till det
sista släktet räknas efan, Echis arenicola,
som blir högst 60 cm. lång och är ofvan ljust
gulbrun med oregelbundna, mörkbruna eller svarta
band, streck och punkter; under är den enfärgadt
ljusgul. Den tillhör hela norra och mellersta
Afrika samt sydvästra Asien till och med Indien.
C. R. S. (L—e.)
 |
| Vanliga huggormen. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
