Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1169-1170 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Houbraken ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

drottningar, 3), och en tredje, William H., blef
1554 upphöjd till baron H. of Effingham. Dennes
son, Charles H., "den stora armadans" besegrare
(se H. 7), erhöll 1597 earlvärdighet af
Nottingham, som emellertid utslocknade med
hans yngste son 1681. En ättling af Charles
H:s yngre broder William blef 1731 earl af
Effingham, hvilken titel sedan 1837 tillhör
en yngre linje af hans ättgren. Från den 1571
sin hertigvärdighet fråndömde 4:e hertigens
af Norfolk yngste son Thomas H. (se H. 8)
härstammar ättgrenen H. de Walden, som
1603 erhöll earlvärdighet af Suffolk och ännu
fortlefver, från hans tredje son, lord William
H. (f. 1563, d. 1640), besjungen af Walter Scott
som "Belted Will" i "Lay of the last minstrel",
härstammar en annan sidogren, som 1661 efter
restaurationen fick earlvärdighet af Carlisle
och äfvenledes fortlefver. Ättens hufvudmän
buro en tid bortåt endast earltitel af Surrey
och Arundel (den senare förvärfvad 1581 genom
giftermålsförbindelse med släkten Fitzalan, se
d. o.), men Thomas H., sonson till "marmorearlen"
af Arundel (se H. 9), återfick 1661 efter
restaurationen hertigtiteln af Norfolk, som
sedan bevarats inom hans linje. En yngre son
till den 13:e hertigen af Norfolk, den liberale
politikern Edward George H., f. 1818, d. 1883,
blef 1869 upphöjd till baron H. of Glossop. —
Titeln baron H. de Walden har genom giftermål
öfvergått till andra släkter, såsom Hervey och
senast Ellis (se Ellis 3).

1. John H., 1:e hertig af Norfolk,
f. omkr. 1430, d. 1485, deltog i "rosornas krig"
på Yorkpartiets sida från dess början 1455,
då han blef parlamentsledamot för Norfolk.
Han upphöjdes af Henrik VI 1470 till baron H.,
åtföljde 1475 Edvard IV på dennes expedition
till Frankrike och var en af underhandlarna
om stilleståndsfördraget i Picquigny s. å.
Efter Edvard IV:s död slöt han sig till den
ärelystne hertigen af Gloucester (Rikard III) och
belönades för sitt bistånd vid dennes upphöjelse
på tronen med titeln hertig af Norfolk,
ärftlig värdighet af riksmarskalk (earl marshal)
och utnämning till riksamiral (1483). H.
stupade i Rikards här vid Bosworth, 22
aug. 1485, och förklarades af parlamentet ha
som förrädare förverkat gods och titlar.

2. Thomas H., earl af Surrey, sedermera 2:e
hertig af Norfolk, den föregåendes
son, statsman, d. 1524, var som yngling
hofman hos Edvard IV, fick 1483 af Rikard III
titeln earl af Surrey, tillfångatogs 1485
vid Bosworth och hölls i mer än tre år af
Henrik VII fången i Tower, men återfick
1489 släktgodsen och earltiteln samt användes
att kufva upprorsförsök och vakta gränsen mot
skottarna. 1501—22 var han lordskattmästare,
ansågs under Henrik VIII:s första regeringsår
som dennes främste rådgifvare och vann 1513
den stora segern öfver skottarna vid Flodden,
för hvilken han 1514 upphöjdes till hertig
af Norfolk. H. undanträngdes sedan dock
småningom af Wolsey från allt inflytande på
konungens utrikespolitik.


3. Thomas H., earl af Surrey, sedermera 3:e
hertig af Norfolk, den föregåendes son,
statsman, f. 1473, d. 1554, blef genom sitt
giftermål (1495) med Edvard IV:s dotter Anna
besläktad med konungahuset, anförde förtruppen i slaget
vid Flodden 1513 och fick 1514 titeln earl af
Surrey. 1513 blef H. lordamiral, var 1520—21
lordlöjtnant på Irland, blef 1522 faderns
efterträdare som lordskattmästare och ärfde 1524
hans hertigvärdighet. Han ledde 1521—22 ett par
härnadståg mot de franska kusterna och företog
1523 under omfattande härjningar ett fälttåg inåt
Skottland. Till kardinal Wolseys fall bidrog
H. nitiskt, men bemödade sig förgäfves om
att vinna samma inflytande, som denne utöfvat
öfver konungen, och förblef Henriks lydiga
redskap, t. ex. vid undertryckandet 1536 af de
nordengelske katolikernas uppror (pilgrimage
of grace) och vid blodsdomen öfver hans
systerdotter, drottning Anna Boleyn, s. å. samt
belönades med rika förläningar utaf de till
kronan indragna klostergodsen. H. motarbetade
som god katolik Th. Cromwells protestantiska
politik och framlade 1539 i öfverhuset förslag
om antagande af de strängt katolska "sex
artiklarna". Efter Cromwells fall gynnade
han konungens passion för hans brorsdotter
Catherine H., men vann ej heller genom hennes
upphöjande till drottning sin maktlystnads
mål och upptog därför med likgiltighet, att
hon 1542 delade Anna Boleyns öde. Under Henrik
VIII:s sista lefnadsår uppblossade en häftig
strid om makten under den unge tronföljarens
minderårighet mellan H. och släkten Seymour,
hvars hufvudman, earlen af Hertford, lyckades
intala konungen, att H. och hans son Henry
(se H. 4) umgingos med högförrädiska planer
på att i katolskt syfte ändra tronföljden. De
insattes bägge i Tower, dec. 1546, och dömdes
till döden. Sonen afrättades, och H. skulle
28 jan. 1547 undergå samma öde, men räddades
genom underrättelsen, att konungen på natten
aflidit. Han kvarhölls emellertid i fängelset
till Marias tronbestigning 1553, då han återfick
sin hertigtitel och plats i rådet. H. främjade
nu planerna på drottningens förmälning med
Filip II och deltog trots sin höga ålder 1554
i undertryckandet af Wyatts protestantiska
upprorsförsök. — H:s yngre broder, sir Edward
H., f. omkr. 1477, vann vid unga år rykte som
sjöhjälte i striderna med fransmännen, blef 1513
storamiral och omkom s. å. vid ett äntringsförsök
mot ett franskt fartyg.

4. Henry H., earl af Surrey, den föregåendes
son, skald, f. omkr. 1517, erhöll en vårdad
uppfostran, tidvis tillsammans med Henrik
VIII:s naturlige son, hertigen af Richmond (se
Fitzroy), hvilken 1533 förmäldes med hans
syster. H. var hetsig och stolt samt råkade flera
gånger i fängelse till följd af obetänksamma
tilltag. Han deltog i det skotska fälttåget
1542 och stred de närmaste åren i Frankrike, där
han aug. 1545—mars 1546 var engelsk guvernör i
Bologne. I dec. 1546 häktades han som misstänkt
för högförräderi, i själfva verket ett offer
för den makttäflan mellan familjerna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>