Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holmby ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lärjungar och fränder rest minnesvård öfver
H. — H:s hustru, Ann’ Margret Tersmeden
(f. 17 febr. 1850 på Hessle, Uppland, gift
1869) har under namnet Märta Bolle skrifvit
Fru Stråhle. Tidsbilder ur tre släktled (1894)
och När riddar Ulf suckar. Ur familjekrönikan på
Höögsborg (1896), bägge arbetena 1897 öfv. till
tyska, och tagit verksam del i den svenska
kvinnorörelsen.
5. Emil Algot H., son till H. 3, anatom, f.
14 maj 1866 i Stockholm, blef student 1886,
med. kandidat 1893, med. licentiat 1898 och
med. doktor 1899 samt s. å. docent
och 1901 e. o. professor i histologi vid
Karolinska institutet. Redan som student
offentliggjorde H. flera afhandlingar
i zoologi och anatomi, såsom Bidrag
till kännedomen om de skandinaviska fåglarnes
osteologi (1891), Om körtelinnervationer och
körtelkapellarer hos lepidopterlarver (1893),
Studier öfver hudens och de körtelartade
hudorganens morfologi hos skandinaviska
lepidopterlarver (1895). Sedan
H. 1899 utgaf doktorsafh. Zur kenntnis der
spinalganglienzellen von Lophius piscatorius, har
han egnat sin stora arbetsförmåga åt histologien
och inom densamma utfört många och betydande
undersökningar, bland hvilka märkas Studien in
der feineren anatomie der nervenzellen (1900),
Beiträge zur morphologie der zelle (1901,
1904), Weiteres über das trophospongium der
nervenzellen (1902), Ueber die trophospongien
der quergestreiften muskelfasern (1907),
Ueber die sarkoplasmakörner quergestreifter
muskelfasern (1907).
6. Nils Fritiof H., son till H. 1,
f. 28 sept. 1877 i Stockholm, student 1895,
aflade filos. licentiatexamen i Uppsala 1903,
promoverades vid Stockholms högskola till
filos. doktor 1907 och blef docent
i zoologi där s. å. Han företog 1904—05
en zoologisk forskningsresa till Bolivia
och Peru. H:s vetenskapliga verksamhet har
varit egnad företrädesvis åt insekternas
anatomi och lefnadssätt; förutom speciella
frågor (spermatogenes, exkretionsföreteelser,
kitinbildning, muskelfästen m. m.) har han i
flera arbeten behandlat större morfologiska
frågor, såsom insekthufvudets uppkomst, och
härom hittills offentliggjort Zur morphologie
des insectenkopfes, I—III (1904—07). Bland
H:s öfriga arbeten må nämnas Über vivipare
insecten (1903), Ameisen als hügelbildner in
sümpfen (1904), Studien über südamerikanische
termiten (1906), Monographische bearbeitung
einer schalentragenden mycetophilidenlarve
(1907), Myrmecophile insecten aus Bolivia
und Peru (1908), alla införda i utländska
facktidskrifter. 1. (I. F.) 3. O. T. S.* 4—5. R. T—dt. 6. L—e.
Holmgren, Herman Teodor, arkitekt, f. 31
mars 1842 i Östad, Älfsborgs län, elev
1863—71 vid konstakademien, reste 1871—74 i
Tyskland, Frankrike och Italien samt blef 1887
led. af akademien. 1871 blef han arkitekt i
Öfverintendentsämbetet och 1897 intendent
för kronans byggnader i Stockholm. H:s
förnämsta arbeten äro Universitetshuset
i Uppsala (1878—87), Sundsvalls enskilda
banks byggnad i Sundsvall, landsstatshusen
i Falun och Luleå samt döfstumskolornas
byggnader i Härnösand, Gäfle och Växjö.
J. K—e.*
Holmgrens sefirgarnsmetod. Se Färgblindhet,
sp. 278, 281.
Holmgång kallades i den skandinaviska nordens
forntid en tvekamp, hvarigenom tvister äfven
rättsligen afgjordes. De gamla sagorna skilja stundom
mellan två slags tvekamp, nämligen holmgång
och envig, men bruka på andra ställen båda
benämningarna utan åtskillnad. Hufvudsakliga
olikheten mellan de båda arterna af tvekamp
bestod däruti, att holmgången, som oftare
brukades inför rätta som ett bevisningsmedel,
var förenad med flera formaliteter. Vid
enviget var rummet, där de kämpande rörde sig,
mindre begränsadt, och de fingo använda äfven
andra vapen än svärdet samt buro själfva sina
sköldar. Holmgången skulle däremot försiggå på
en utbredd fäll eller pälskappa; de stridande
brukade endast svärd af en viss längd och
växlade i ordning hugg med hvarandra, hvarjämte
de hade lof att begagna tre sköldar hvardera,
hvilka dock ej höllos af kämparna själfva,
utan af deras sköldsvenner. När holmgången
nyttjades som rättsmedel, skulle före stridens
början då gällande holmgångslag framsägas
af den utmanande; däremot hade den utmanade,
liksom i det egentliga enviget, rätt att
gifva första hugget och att ställa annan man i
sitt ställe. Tvekampen åtföljdes af offring:
en oxe, som kallades blotnöt, skulle offras af
segervinnaren, eller ock offrade före stridens
början hvarje kämpe sitt särskilda blotnöt. Den,
som blef först sårad, kunde friköpa sig från
vidare kamp genom erläggande af en summa,
holmlösen, som vanligen utgjorde 3 marker
silfver. När holmgången gällde besittningen af
egendom, plägade den utmanande ofta visa sin
oegennytta genom att sätta upp som segerlön
(sigrmál) en penningsumma lika stor med den
omtvistade egendomens värde. Bestämmelserna i
detta afseende voro för öfrigt olika på olika
tider. På Egil Skallagrimssons tid var det
holmgångslag att, om den utmanande segrade,
han skulle ha som segerlön det han hade fordrat;
men blef han sårad, skulle han lösa sig med så
mycket gods, som förut varit bestämdt, och om
han föll i holmgången, så hade han förbrutit
all sin egendom till segraren, som då blef
hans arfvinge. Den sistnämnda bestämmelsen
kunde lätt gifva anledning till missbruk,
och i sagorna klagas det ock flerstädes öfver
slagskämpar, som begagnade holmgången som
ett bekvämt sätt att förvärfva sig land och
lösören. — Som själfva namnet antyder, försiggick
holmgången ursprungligen på små holmar såsom de
lämpligaste platserna för sådana strider. Där
tillgång på dylika holmar saknades, omgaf man med
ett stängsel stridsplatserna, som dock behöllo
sin gamla benämning. Att utmana till holmgång
kallades på norrönaspråket at skora á hólm, at
skóra á til hólmgǫngu; och om den utmanade ej
mötte på utsatt tid och ort, förklarades han
af sin vedersakare som hvar mans niding. Af
de skildringar, som sagorna förvarat angående
holmgång, synes det, som om man i äldre tider
gått till väga ungefärligen på samma sätt som
vid det enklare enviget. De holmgångar, som
omtalas i Egilssagan och i hvilka Egil segrade,
tyckas åtminstone ha varit strider, där alla
sätt att skada sin fiende ansågos tillåtna. Så
omtalas det att, när en arfstvist mellan Egil och
norrmannen Atle den korte skulle afgöras genom
holmgång, Egil kastade efter en stunds fäktande
bort sina vapen, rusade på sin motståndare och
fällde honom till marken samt bet som ett rofdjur
af honom strupen. Till följd af denna gräsliga
seger tillegnade sig ock Egil den omtvistade
jordegendomen. Noggrannare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
