Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hollar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ovidius och Horatius och anses som
slovakernas främste poet i den äldre episka
stilriktningen. Formellt påverkad af antikens
mästare och i sin slaviska uppfattning af
Kollár, skref han flera hjältedikter med ämnen
från slovakernas dunkla sagovärld: Swatopluk,
epos i 12 sånger (1833), Cirillo-Metodiada
(1835) och Sláw (1839). Mest lyckad är han i
de rent folkliga motiven. Dessutom utgaf han 2
bd religiösa dikter, Katolíckí Spewňík (1842—46).
Hans samlade verk utkommo 1842 i 4 dlr och
en vald upplaga med moderniserad ortografi 1863.
A—d J.
Holländare. 1. Tekn., en maskin för malning
af fibriga råmaterialier, särskildt använd
inom pappersfabrikationen, hvarifrån den
härstammar. Den består af ett stort kar,
i hvilket roterar en horisontell vals besatt
med knifvar, som söndermala det gods, som
skall bearbetas, lump, gammalt papper o. d. —
2. Sjöv., någon gång förekommande benämning
på nackstek l. nackslag (se Påslagning).
1. G. H—r.
Holländer. Se Hollaender.
Hollænderdybet, det östra och kortare samt
mest använda inloppet till Köpenhamn,
mellan Middelgrunden och grunden vid
Saltholmen, har ett djup af 13—17,7
m. och en bredd af 1,100—1,300 m.
E. Ebg.
Holländeri (ty. holländerei), besättning af
mjölkkor, af hvilkas mjölk man bereder smör eller
ost hemma vid gården. Namnet härleder sig däraf,
att denna handtering först i Holland nådde en
större utveckling. Jfr Stamholländeri.
H. F.
Holländska badet. Se Etsningsvätska.
Holländska bjälkar. Se Hollandstimmer.
Holländska blomsterlökar. Se Blomsterlökar.
Holländska hästen är närbesläktad med den
flamländska hästen (se d. o.) och känd som
en god trafvare. Till färgen är den svart.
H. F.
Holländska litteraturen. En holländsk
nationallitteratur uppkom först på
1100-talet. Dess första kända diktarnamn är
Heinrich von Veldeke, som emellertid
med lika stor eller större rätt kan räknas till
den tyska litteraturen. Han skref sin berömda
dikt Eneïde, en bearbetning af den fornfranska
"Roman d’Eneas", för tysk publik och på tyska,
och de litterära verkningarna af hans diktning
spåras egentligen i Tyskland. Den holländska
litteraturen upplefver sin tidigaste blomstring i
de sydligare delarna af Nederländerna, framför
allt i Flandern och Brabant, till hvilka
snart äfven Zeeland och Holland sluta sig,
och dess äldsta minnesmärken bestå i en rad
riddardikter, tillhörande hufvudsakligen den
karolingiska och den brittiska sagokretsen samt,
med få undantag, utgörande öfversättningar
af franska original. Till de mera betydande
bland dem höra "Roman van Lancelot", "Karel
ende Elegast", "Roman der Lorreinen", "Renout
van Montalbaen", "Walewein" och berättelsen om
"Floris ende Blancefloer", af Diederic van
Assenede, alla från 1200- eller
1300-talet. Vida öfver dessa riddardikter står
djureposet "Reinaert de vos", källan till den
lågtyska folkdikten om "Reinke de vos" och hvars
första del, författad omkr. 1250 efter fransk
förebild af en eljest okänd diktare Willem,
anses vara den holländska medeltidslitteraturens
estetiskt yppersta verk. Dessa
episka dikter fingo emellertid snart lämna
rum för lärodikter samt världsliga och
andliga rimkrönikor. Huvudrepresentanten
för dessa diktarter och tillika för det nu i
litteraturen framträdande tredje ståndets poesi
var J. van Maerlant (d. omkr. 1291),
den nederländska medeltidens på en gång
fruktbaraste, mångsidigaste och inflytelserikaste
skriftställare, mest berömd genom sitt
historisk-didaktiska verk "Spieghel historiael"
(närmast efter Vincent de Beauvais’ "Speculum
historiale"). De förnämste af hans lärjungar voro
J. van Boendale (omkr. 1280—1365), författare
till två rimkrönikor, "Brabantsche yeesten" och
"Van den derden Edewaerd", samt två lärodikter,
"Der leken spieghel" och "Teesteye", J. de Weert
(d. 1352), som skref en lärodikt, "Spieghel
der sonden", J. van Heelu, som författade
"Slag van Woeronc" (1288), samt Melis Stoke,
hvars "Rijmkronijk van Holland" (till 1305) är
en bland de bästa källorna för prov. Hollands
äldsta historia. Det gamla riddarväsendets korta
återuppblomstring under 1300-talet och reaktionen
mot den borgerlig-didaktiska skolan alstrade
åtskilliga romantiska riddardikter, såsom
"Seghelijn van Jerusalem" och den på inhemska
traditioner uppbyggda äfventyrsromanen "Heinric
en Margriete van Lemborch" af Hein van Aken
(omkr. 1255—omkr. 1330). Ett berömdt diktverk
från den senare medeltiden är "Der minnen loep"
af Dirc Potter (d. 1428), en lärodikt om
kärleken med inströdda "exempel", hämtade till
stor del från Ovidius, men ock ur bibeln och
medeltidslitteraturen. Den holländska prosan
utbildade sig i 14:e årh. förnämligast genom
J. van Ruisbroek (1294—1381). Vid denna tid
uppstodo äfven i st. f. de stora lärodikterna och
rimkrönikorna ett slags korta, sententiösa, ofta
improviserade dikter, författade och framsagda
af s. k. "sprooksprekers", kringvandrande
konstnärer, som merendels uppehöllo sig vid de
stores hof. Den berömdaste bland dessa är W. van
Hildegaersberch (d. efter 1408), som författade
ett hundratal smärre berättelser och moraliska
betraktelser. Liksom i Tyskland och Frankrike
framträdde äfven i Nederländerna i sammanhang
med gudstjänsten och de kyrkliga högtiderna
andliga skådespel; men jämte dessa andliga dramer
utvecklade sig äfven ett världsligt skådespel,
som behandlade gamla riddarsagor eller komiska
scener ur folklifvet. I de kretsar af andliga och
borgare, som vinnlade sig om dylika skådespel,
utbildades efter hand i städerna under loppet
af 15:e årh. de s. k. rederijkers-kamers
("Collèges de rhétorique"), ett slags litterära
gillen, hvilkas medlemmar, de s. k. "rederijkers"
(retoriker), samlade sig på bestämda tider för
poetiska öfningar och föredrag, men i synnerhet
för uppförande af skådespel. Dessa föreningar
voro af stor betydelse, i synnerhet som de i
sina skådespel behandlade äfven politiska och
religiösa frågor. För sistnämnda orsaks skull
blefvo de ock midt i sin blomstring undertryckta i
de södra provinserna af den spanska regeringen,
medan de i de norra egde bestånd in i 18:e
årh. Den första af dessa "kamrar" grundades i
Ypern i slutet af 1300-talet; den berömdaste och
inflytelserikaste var "De Eglantier" i Amsterdam
(stiftad 1496), med motto "In liefde bloeijende"
(se Nederländska språket). Genom inverkan af
det burgundiska hofvet, som tidtals residerade
i Bruxelles,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
