Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hofbeslag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidskrifter "Läsning för folket" och "Land och folk".
1877 kreerades han, på grund af afh.
Kurze übersicht von den alterthümern der åländischen inselgruppen,
till filos. doktor vid universitetet i Jena. H. blef
1872 korresp. led. af Vitt. hist. och ant. akad.
1864—82 undersökte H. i antikvariskt syfte Närke,
Västmanland, Halland, en del af Södermanland samt de
åländska öarna och afgaf öfver dessa orters fornlämningar
berättelser och beskrifningar till Vitt. hist. och
ant. akad. Bland H:s skrifter märkas
Södermanlands fanerogamer och filices (1852),
Allmogeord ur Vestra Nerikes bygdemål (1861),
Edsbergs socken i Nerike. Historisk och antiqvarisk beskrifning (1863),
Nerikes gamla minnen (1868),
Sverige. Geografisk-historisk läsebok för hemmet och skolan (tillsammans med Kn. Ljungstedt, 1870),
Förteckning öfver Nerikes fasta fornlemningar (1871),
Genom Sveriges bygder. Skildringar af vårt land och folk (1872; 3:e tillökta och illustrerade uppl. 1896),
Svenskt biografiskt handlexikon (1 bd, 1873—76; ny, af F. Heurlin, V. Millqvist och O. Rubenson reviderad uppl. i 2 bd, 1906),
Skildringar ur svenska folklifvet (1879),
Några drag ur det forna skogsbyggarlifvet i Halland (1881) och
Svenska folksägner (1882).
H. redigerade dessutom "Sverige. Fosterländska bilder"
(1876—78; bihang till "Förr och nu"), där flera uppsatser
af honom ingå, och utgaf 1880—83 "Läsning i hemmet
för hvar dag i året. Illustrerad familjebok".
(N. E. H.)
Hofbeslag [hω̄v-]. Se Hofbeslagskonst.
Hofbeslagsbeställningsmän [hω̄v-], krigsv.,
de af manskapet vid de beridna vapnen, som äro
afsedda att verkställa hofbeslag och i öfrigt
biträda vid vården af hästar. De utbildas i
särskilda hofbeslagsskolor (se Hofbeslagskonst)
och kunna nå korpralsgrad.
C. O. N.
Hofbeslagskonst [hω̄v-], Beslagslära, konsten
att, med kännedom om fotens byggnad och
lifsverksamhet hos hästar, åsnor, muldjur
och nötkreatur, tillreda lämpliga skor och
med dessa beslå dem, så att djuren kunna
användas för människans behof, utan att fotens
normala funktioner hindras. Behofvet af att
på något sätt skydda hästens hof mot för stark
afnötning gjorde sig tidigt gällande. Visserligen
finner man på minnesmärken från egypternas och
assyriernas tid hästen i regel afbildad utan
skor, greker och romare däremot använde i äldre
tider ett slags sandaler af läder eller bast
(soleæ spartæ) och sedermera af järn (soleæ
ferreæ), som med remmar fastbundos under hofven,
och sådana bastsandaler lära ännu var i bruk
i vissa trakter af Japan och Kamtschatka. När
och hvar det nu använda hofbeslaget med
söm först började användas, känner man ej med
säkerhet. Troligt är, att konsten att genom
en järnskolla, fastspikad vid hofven, hästskor,
förhindra hofhornets afnötning, ej går längre
tillbaka än till 300-talet e. Kr. De första
skriftliga uppgifterna om hofbeslaget lämnas
först i 6:e årh. De hästskor, som blifvit funna
från hofbeslagets första tid, voro helt små,
smala och tunna, med en vikt af 90—120 gr.,
med sex stora sömhål och vågformig yttre kant;
under en något senare period (600—800-talet)
voro de litet större och benämnas från den tiden
vanligen merovingiska eller karolingiska skor. I
Sverige synes beslagets uppgift från början ha
varit att vintertiden ge hästen ett
säkrare fäste på is och hal mark. Det äldsta,
nordiska beslaget är därför den s. k. isbrodden,
en halfcirkelformig järnplatta med en tagg på
undre ytan och i ändarna utsmidd till långa
spetsar, som slogos genom hornet i tåväggen och
omböjdes. Dylika isbroddar ha funnits på flera
ställen i vårt land och anses härstamma från 8:e
och 9:e årh., men äfven skor af den merovingiska
typen ha återfunnits i södra delarna af vårt land
från en något senare tid. De äldsta hästskorna
voro tämligen enkla, och beslaget utfördes utan
hänsyn till hästfotens byggnad och förrättningar;
först i slutet af 1700-talet, då hästens anatomi
vid de då inrättade veterinärläroverken började
mera ingående studeras och man lärt sig inse
betydelsen af hästfotens olika delar, erhöll
hofbeslagskonsten sin nuvarande utveckling.
Med hofbeslaget afses numera att skydda
hofhornet mot för stark afnötning samt hindra
krossning af innanför liggande delar, att gifva
foten säkrare fäste, särskildt på hal mark,
att göra hästar med oregelbunden benställning
och rörelse mera dugliga till arbete och att
bidraga till afhjälpande af fel och botande
af sjukdomar i hofven. Vid skoning tillgår
så, att man först aftager den gamla skon och
bortskär det öfverflödiga hornet, sedermera
förfärdigar eller utväljer skor, passande
efter hofven och för de ändamål, till hvilka
djuret användes, samt slutligen fäster den
nya skon vid hofven. Då den gamla skon skall
aftagas, upphuggas först nitarna eller de
på hofväggen befintliga omvikta ändarna af
sömmen, hvarefter skon med hoftången brytes
från hofven. Därefter afskäres med hofknif
eller verkjärn det öfverflödiga horn, som till
följd af skons närvaro ej blifvit afnött. Genom
hofvens utvidgning under djurets rörelser (se
Hof, hofmekanismen) kommer bärranden (hofväggens
nedre kant) att baktill gnida emot skon, hvarför
från dessa delar af bärranden vanligen är mindre
horn att afskära än å tådelen. Sedan man af
hofsulan afskurit det lösa och murkna hornet,
nedskäres bärranden så mycket, att den kommer i
jämnhöjd med yttre kanten af hofsulan. Därefter
borttages endast det lösa hornet å strålen. Att
bortskära det hela och friska hornet från strålen
är skadligt, emedan denna bör, då hästen står
på foten, vara i beröring med marken, ty då
blir rörelsen mera elastisk, än om strålen icke
når marken. Likaså närma sig de bakre delarna
af hofväggarna hvarandra småningom alltmer,
om man afskär det friska hornet från strålen
och från hörnstöden, eller de från hofväggen
baktill emot sulan omvikta delar, hvilka äro
att betrakta som sträfvor, som förhindra nämnda
sammandragning. Genom afskärning af det friska
hornet å strålen och hörnstöden vid skoning
af hästar uppstår småningom den form hos
framhofvarna, som kallas hoftrång, trånghof
(se Hof, sp. 897—898) och genom hvilken hästens
användbarhet i icke ringa grad minskas. Enär med
hästskon, som skall passas till och fästas vid
hofven, i främsta rummet afses att förhindra
bärrandens afnötning, bör den ha samma form
som bärranden eller vara, om vi så få säga,
en konstgjord bärrand. Bredden bör dock i det
närmaste vara dubbelt så stor som bärrandens
och tjockleken ungefär 1—1,5 cm. Å tådelen af
skons öfversta yta, hofytan, brukar man urskåla
hälften af skons bredd, på det att ej foten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
