Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 895-896 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hoepli ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

böjer sig om och fortsätter på hofvens undre
sida i kötthörnstöden. Köttväggen är beklädd
med en mängd uppifrån och nedåt parallellt
löpande tunna blad, köttbladen, och från denna
del utväxer det inre lagret af hornhofven,
lamellagret, som likaledes består af en mängd
tunna blad, hornbladen, hvilka gripa in emellan
köttbladen, och på så sätt åstadkommes en fast,
men på samma gång elastisk förening mellan kött-
och hornhof. Köttsulan är den del af läderhuden,
som bekläder hofbenets undre yta, och köttstrålen
den del, som bekläder undre ytan af strålputan.

Fig. 2. Undersidan af hästens hof.

På hornhofven l. hornkapseln, som tjänar
till skydd för de inre, mjuka och känsliga
delarna, urskiljas hornväggen, hornsulan och
hornstrålen. Hornväggens öfre rand, kronranden,
har på insidan en grund fåra, kronfåran,
som upptager köttkronan; i dess nedre rand,
som hvilar mot marken, bärranden (fig. 2, a),
synes på gränsen mellan väggen och sulan en
ljus strimma, hvita linjen; baktill böjer sig
hornväggen om och fortsätter i hörnstöden (fig. 2 c),
omböjningsstället kallas traktvinkeln
l. trakten (fig. 2 b). Hornsulan (fig. 2 d, d¹)
är den del af hornhofven, som bekläder köttsulan;
den är liksom den senare halfmånformig och något
konkav med en trekantig inskärning baktill,
som uppfylles af hornstrålen. Hornstrålen —
på hvilken man kan urskilja själfva kroppen
l. spetsen (fig. 2 f) och de därifrån
utgående strålskänklarna (fig. 2, h), skilda
genom strålens midtelfåra (fig. 2, g), och på
sidorna begränsade af strålens sidofåror — utgör
underlaget för elastiska putan och fortsätter
uppåt i hornballarna. Hofvens byggnad bidrager i
hög grad att förminska den stöt eller skakning,
som eljest skulle uppstå vid rörelsen; hofven
har nämligen förmåga att utvidga sig eller i
viss mån förändra sin form, då hästen stiger
på foten. Denna formförändring vid belastningen,
hofmekanismen, består hufvudsakligen däri, att
sulan sänker sig, kronranden i tådelen drager sig
något tillsammans och elastiska putan och strålen
plattas ut och vidga sig åt sidorna, hvarigenom
hofven utvidgas i trakterna. När belastningen
upphör, återtar hofven genom elasticiteten sin
normala form. Denna utvidgning och sammandragning
upprepas för hvarje steg hästen tar och tjänar
hufvudsakligen till att göra rörelsen mjukare
och mera elastisk, att skydda de inre känsliga
delarna för tryck mot hornet och att underlätta
blodtilloppet till hofven, hvarigenom
horntillväxten främjas.

Fig. 3. Regelbunden hof. Fotaxeln rak. Fig. 6. Spetsvinklig hof. Fotaxeln bruten bakåt. Fig. 7. Trubbvinklig hof. Fotaxeln bruten framåt.

En regelbunden hof bör vara symmetrisk, så att
yttre och inre halfvan äro i det närmaste lika;
väggen bör i tån på en framhof bilda omkr. 45°
och på en bakhof 55° vinkel mot marken, och
dess höjd bör aftaga från tån mot trakten,
så att höjden i tån förhåller sig till sida och trakt på
en framhof ungefär som 2 1/2 : 2 : 1 och på
bakhofvarna som 2 : 1 1/2 : 1; väggen bör vara glatt och jämn
utan sprickor eller defekter i hornet (ringar,
jämnlöpande med kronranden, förekomma ofta som
följder af förändringar i utfodringen, under
dräktighetstiden etc., och ha i så fall intet
att betyda). Hörnstöden böra vara raka och
luta något utåt, sulan konkav och strålen väl
utvecklad med mjukt och elastiskt horn. För att
kunna beteckna de olika delarna af hofväggen
brukar man dela omkretsen vid bärranden i 5
lika stora delar. Den främre af dessa kallas
tådelen, de på ömse sidor därom liggande
sidodelarna, och de bakre traktdelarna.
Är hofven regelbunden och benställningen
normal, blir en linje, fotens "axel",
dragen från kotleden midt igenom kot-,
kron- och hof-ben, rak (fig. 3), i
motsatt fall bruten.

Fig. 4. Tåtrång ställning. Fig. 5. Tåvid l. fransysk ställning.

De vanligaste afvikelserna från den regelbundna
hofformen äro följande. Vid skefhof lutar
väggen på den ena sidan mera än på den andra,
hvarigenom trycket blir ojämnt fördeladt och
belastningen starkast på den sidan, där väggen
står mera rakt; skefhof förekommer normalt vid
en del felaktiga benställningar, t. ex. markvid
(tåvid) l. fransysk ställning (fig. 5), då den
inre väggen står rakare, och marktrång l.
tåtrång ställning (fig. 4), då
den yttre väggen är den mest belastade, och
den skefva hofven tjänar då till att i viss
mån utjämna felet i benställningen genom att
bibehålla fotens axel rak; förekommer däremot
skefhof vid normal benställning, blir fotens axel
bruten. Spetsvinklig hof uppstår, då väggen i tån
bildar en mindre vinkel mot marken än normalt,
trubbvinklig hof, då den bildar en större;
fotaxeln blir i förra fallet bruten bakåt (fig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>