Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Hjärne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkoherden i Nyen Erlandus Jonæ Hiærne (d. 1654),
hvilkens son Urban (se H. 2) adlades 1689 under
namnet H. Urbans yngste son, Gustaf Adolf H. (se
H. 5), blef 1762 friherre och 1770 grefve, men
introducerades icke, och grefvevärdigheten
utgick med honom, 1805. En gren af ätten
immatrikulerades 1818 på finska riddarhuset,
en annan erhöll med landshöfdingen, senatorn
och geheimerådet Gustaf H. (f. 1768, d. 1845),
Urbans sonsons son, 1841 finsk friherrlig
värdighet. Båda äro numera utgångna, den
friherrliga på svärdssidan 1880 och fullständigt
1905.
1. Tomas H. (Hiärne), son af den
ofvannämnde Erlandus H., skald, historiker,
f. 1638 i Sqvoritz i Ingermanland, d.
1678 på gården Werden, blef efter slutade
skolstudier student i Dorpat. Om hans
lefnadsöden känner man föga. 1666 var han
landsfiskal i Ingermanland och skall sedan
ha blifvit ritterschafts-secretair på Ösel.
Som vitterlekare lär H. framträdt vid
åtskilliga tillfällen, men har dock mest blifvit
bekant som historiker. Han gjorde grundliga
forskningar rör. Östersjöprovinsernas historia,
men hann icke att själf utgifva något däraf.
Hans Ehst-, lyf- und lettlandische geschichte
i 7 böcker utgafs fullständigt först 1835
(i Napierskys "Monumenta Livoniæ antiquæ").
I riddarhusarkivet i Riga förvaras en af H.
gjord samling skrifter rör. Livlands historia
och i mecklenburgska riddarhusets bibliotek
en historia om Rigas ärkebiskopar.
 |
| |
2. Urban H. (Hiärne), den förres
broder, läkare, naturforskare, f. 20 dec. 1641
i Nyenskans, d. 10 mars 1724 i Stockholm,
blef 1655 student i Dorpat, men nödgades af
krigsoroligheterna att 1656
från sin hemort fly till Narva, hvarifrån han
1657 anlände till Stockholm. Nästan utblottad,
begaf han sig till Strängnäs, där han med
välvilja upptogs af skolrektorn Tranæus, och
inskrefs 1658 som student i Uppsala. Ekonomiska
svårigheter nödgade honom snart därefter
antaga en huslärarplats i Stockholm, där han
samtidigt på apoteken förvärfvade kunskaper
i farmakologien. Oemotståndligt drogs han dock
till medicinen och fortsatte sina studier i denna
vetenskap, då 1661 tillfälle åter yppades för
honom att besöka Uppsala. När den då nioårige
Karl XI 1665 besökte Uppsala och universitetets
professorer ville på bästa möjliga sätt förströ
honom, författade H. den ryktbara tragedien
Rosimunda (tr. 1856), som hade sin förebild i
holländaren Jac. van Zevecotes latinska drama
"Rosi munda" (1621) och som uppfördes å en
redan dessförinnan af H., med understöd af Olof
Rudbeck d. ä., å Uppsala slott inrättad teater,
hvars dekorationer H. själf utfört. Stycket,
som i visst afseende bildar epok i den svenska
dramatikens historia, emottogs med mycket
bifall. Under förberedelserna till spektaklet
hade H. blifvit bekant med grefve Klas Tott,
som erbjöd honom plats som sin läkare. I hans
sällskap begaf sig H. till
Riga och sattes 1667 och 1669 i tillfälle
att genom vidsträckta resor yttermera
utbilda sig. Under den senare af dessa blef
han 1670 med. doktor i Angers, sedan han
utgifvit en afh. De obstructione lacteorum
vasorum et glandularum mesenterii samt rönte
ungefär samtidigt den sällsynta utmärkelsen
att inväljas till led. af Royal society i
London. Efter en treårig vistelse i Paris,
där H. studerade bl. a. för Bourdelot, återkom
han till fäderneslandet 1674, egnade sig åt
enskild praktik, blef 1675 e. o. assessor i
Bergskollegium och utsågs 1676 till led. af
den kommission, som skulle undersöka och
döma i de då pågående häxeriprocesserna. Snart
uppdagade han, att där förelåg intet annat än
sinnesförvillelser, och framlade oförskräckt sina
åsikter med en så öfvertygande kraft, att från
den tiden trolldomsprocesserna nedlades. Kort
därefter vann H. en annan seger. Han hade länge
med stor ifver sökt upptäcka hälsokällor i
Sverige, ehuru förgäfves, då k. rådet G. Soop
1677 sände till honom två flaskor vatten från
Medevi, hvilket H. genast fann vara "icke
något gement eller ofullkomligt vatten, utan
en rätt martialisk surbrunn". En undersökning
på ort och ställe 25 juli 1678 bekräftade till
fyllest hans åsikt. Om Medevi utgaf han sedan
flera skrifter och var ända till 1682 läkare där
samt lyckades åt dess vatten förskaffa stort
anseende, ehuru han i början från många håll
rönte starkt motstånd. Hans rykte som läkare
steg alltmer. I Collegium medicum arbetade han
på medicinalväsendets ordnande och utrotande
af missbruk samt höll därjämte föreläsningar
i anatomi, anlade 1694 en botanisk trädgård
på Kungsholmen o. s. v. Han rönte också fullt
erkännande för sina förtjänster. 1684 kallades
han till tjänstgörande förste lifmedikus hos
Karl XI, erhöll 1689 adlig värdighet samt
utnämndes 1696 till arkiater och preses i
Collegium medicum. — Men icke endast som läkare
vann H. ära och ryktbarhet. Genom sina kemiska
arbeten icke blott grundlade han kemiens studium
i Sverige, utan förvärfvade sig äfven ett aktadt
vetenskapligt namn. På H:s förslag inrättades
1685 i Stockholm ett kemiskt laboratorium,
till hvars förste föreståndare han själf
utsågs. I detta laboratorium, ett af de allra
äldsta offentliga, utförde H. under årens lopp
flera betydande arbeten, och t. o. m. utländska
kemister, t. ex. den berömde Homberg i Paris,
reste till Stockholm enkom för att lära känna
detsamma och dess föreståndare. Sina kemiska
rön nedlade H. i Acta et tentamina chymica
in laboratorio Stockholmensi elaborata (I,
1712; del II jämte ny uppl. af d. I utgafs
1753 af Vallerius). Af H:s kemiska arbeten
och upptäckter må här framhållas en stor mängd
analyser af svenska mineralkällor, upptäckten af
myrsyran, den första kända syra från djurriket,
undersökningen öfver uppkomsten af det flyktiga
salt, som stundom erhålles vid torr destillation
af växter, och dettas förhållande till det
fixa alkali, som ingår i växternas aska,
upptäckten och beskrifningen af mineralet
kupfernickel (1694) o. s. v. H. var en stor
beundrare af Paracelsus och utgaf i anledning
af en skrift af doktor Bloch Defensionis
paracelsicæ prodromus eller kort föremäle af
then utförligare försvarsskrift för then stora
philosophus Paracelsus (1709). — I nära samband
med H:s kemiska undersökningar stå hans arbeten
i bergsvetenskapen. Sedan han 1683 utnämnts till
assessor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbk/0441.html
