Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjärnan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Storhjärnan med sitt gangliecellsområde barken
är den utvecklingshistoriskt yngsta delen af
hjärnan och utgör i denna egenskap det område
af denna senare, hvilken eger den ojämförligt
största plasticiteten, den egenskap framför
alla andra hjärndelar att kunna åstadkomma
nya associationer, nya förbindelser, mellan
gangliecellerna. Till storhjärnsbarken inströmma
ledningsbanor under förmedling af synhögarna från
primärmekanismens alla sensibla ändkärnor, till
storhjärnsbarken ledas således intryck både från
kroppsytans alla skilda områden (och därmed äfven
från sinnesorganen: ögon, öron, näsa, tunga)
och från kroppens alla inre delar (hjärta,
andningsorgan, matsmältningsapparat, ledgångar,
senor, muskler); och från storhjärnsbarken afgå
banor till alla primärmekanismens motoriska
kärnor, afgå impulser till kroppens alla
skelettmuskler, på visst sätt äfven till det
sympatiska nervsystemet, som sätter kroppens
alla inre organ i verksamhet. Till följd af
sin plasticitet kan storhjärnsbarken kombinera
olika sinnesintryck med hvarandra på det mest
växlande sätt och härmed äfven sätta kroppens
rörelseapparater i verksamhet i en oändlighet af
variationer. Ju starkare storhjärnan utvecklas,
desto större herravälde vinner den öfver alla
underliggande delar af nervsystemet. Därför har
också hos människan storhjärnan slagit under sig
alla underliggande centra, af hvilka många hos
däggdjur med mindre utvecklad storhjärna ännu
ega kvar en relativt stor själfständighet som
dirigenter för vissa lifsyttringar. Storhjärnan
är hos människan centralhärden för det
själsliga medvetna lifvet. — Det är ju gifvet,
att hjärnanatomerna och hjärnfysiologerna
koncentrerat hela sin analyserande förmåga för
att utröna den inre finaste sammansättningen
af hjärnbarkens olika områden och i samband
därmed leda sig till en mera ingående kunskap
om de olika hjärnbarksfältens fysiologiska
betydelse. Med afseende på hjärnbarkens
arkitektonik ha den senaste tidens erfarenheter,
tack vare snillrika metoder och ett intensivt
genialt forskningsarbete, lämnat en förut
oanad rikedom af faktiskt vetande. Man har
kunnat särskilja en stor mängd skilda fält af
hjärnbarken, hvart och ett med sina säregna
kännetecken, hvart och ett säkerligen äfven med
sin speciella dynamiska hierarki. Med afseende på
dessa fälts inbördes relationer och med afseende
på deras fysiologiska betydelse åter är man
ännu i flerfaldiga hänseenden oviss. Forskningen
står härvid ännu endast vid den yttersta randen
af de vida fält, som öppnats för densamma. Så
långt vår kunskap hittills sträcker sig, kan
man dock med tydlighet särskilja tre olika slag
af barkfält, hvilka med hänsyn till sin byggnad
och sina relationer till underliggande delar af
hjärnan äro från hvarandra väl afgränsade. I
omgifningen af de fåror, hvilka under den
individuella utvecklingens gång först framträda,
instråla ledningsbanorna från de kärnor inom
primärmekanismen, som mottaga intrycken från
sinnesorganen, från hudens yta samt från
kroppens skilda inre delar. Så ega synbanorna
sin afslutning i omgifningen af fissura
calcarina, på nacklobens inre och bakre yta
(fig. IX, b). Inom nackloben framträda således
synintrycken hos människan för medvetandet. I
omgifningen af centralfåran (fig. VII, b),
den s. k. sensibel-motoriska barkzonen, erhålla
de ledningsbanor sin afslutning, som ytterst
härstamma från hudens hela yta samt från kroppens alla
inre delar (således äfven från musklerna —
muskelsinnets ledningsbanor). I öfvergångsområdet
mellan barken i bottnen af fossa Sylvii och
barken i tinninglobens öfre vindning sluta
hörselbanorna (jfr fig. X). I närheten af
och framför fissura hippocampi på tinninglobens
insida (fig. X vid x) erhålla luktbanorna sin
afslutning. Då de olika slagen af sinnesintryck
inom hvar sitt af de nämnda barkområdena hos
människan framträda för medvetandet, kallar man
dessa barkområden perceptionscentra. Från dessa
barkzoner afgå motoriska ledningsbanor till vissa
bestämda underliggande motoriska kärnor. Dessas
ganglieceller afge nervtrådar, hvilka stå i
samband med de muskler, som genom sin verksamhet
kunna tjäna igenkännandet och skärpandet af
det resp. sinnesintrycket. Från synbarken afgå
t. ex. motoriska ledningsbanor till kärnorna
för ögats inre och yttre muskler. Den "retning",
som genom sinnesnerverna åstadkommits i de skilda
perceptionscentras ganglieceller och som utgör
en del af det materiella substratet för den
medvetna uppfattningen, afflyter emellertid ej
endast till de nämnda motoriska kärnorna, utan
genom en sidoledning öfvergår den samtidigt äfven
till en annan kategori af hjärnbarkens zoner. Här
träda gangliecellerna i en förbindelse med
hvarandra, som noga svarar mot den åstadkomna
"retningen". Inom barkzoner af detta slag
aflagras minnesbilder af de "retningar",
som genom sinnesnerverna framkallats i
perceptionscentra. Hvarje perceptionscentrum har
sitt bestämda egna minnescentrum l. kommemorativa
centrum. Så har synbarken sitt minnescentrum
inom nacklobens yttre vindningar samt inom
hjässloben i en vindning, som kallas gyrus
angularis (fig. VII, c). Hörselbarken har sitt
minnescentrum i tinninglobens öfre vindning
(närmast under fossa Sylvii, fig. VII),
barkområdet för hudens sensibilitet och den
djupa sensibiliteten framför och bakom detta
område. Ett särskildt fält af denna senare
minnesbark har man genom kliniskt-patologiska
studier kunnat närmare studera, nämligen
det område, som på fig. VII betecknats med
d. Här äro de minnesbilder af muskelsinnet
deponerade, som äro bestämmande för talets
artikulation. Området benämnes Brocas vindel. Hos
högerhändta personer är detta talcentrum förlagdt
till vänstra hemisfären. Luktbarken har sitt
minnescentrum i omedelbar anslutning till fissura
hippocampi (fig. X, z). — Träffas något visst
område af t. ex. synbarken af en viss synretning,
så fortledes denna retning, utom till motoriska
kärnor i fyrhögarna (ögats rörelser), äfven
till synens minnescentrum, och här väckes samma
synretnings minnesbild till lif och framträder
för medvetandet. Man känner igen den bild, som
träffat ögat. Samma är förhållandet mellan öfriga
perceptions- och motsvarande minnescentra. Den
parallellprocess eller den retning, som
åstadkommits inom ett minnescentrum, fortledes
emellertid genom motoriska ledningsbanor till
motoriska kärnor inom primärmekanismen, hvilka i
sin tur öfverflytta retningen till motsvarande
muskler. Dessa motoriska ledningsbanor utgöra
vägarna för de villkorliga och de emotionella
rörelserna. Det torde nog vara ställdt utom allt
tvifvel, att vissa områden af hjärnbarken utgöra
minnescentra af högre ordning, där ej allenast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
