Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 809-810 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjort ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1816—27 och andre departementschef
vid k. teatrarna 1834—36. 1811 fick han
hofsekreterares titel, erhöll 1823 Svenska akad:s
stora guldmedalj och utnämndes 1836 till
hofintendent. Såväl Stora teatern som dåv. Nya
teatern firade 1843 minnesfester öfver H.,
och på hundrade årsdagen af hans födelse, 22
nov. 1872, upplifvade Stora teatern åter hans
minne genom en särskild festföreställning. Rikets
ständer tilldelade H:s änka en pension af 900 rdr
rgs årligen. — Inom alla skådespelets grenar,
med undantag af den egentliga tragedien, var
H. den ypperste skådespelare Sverige någonsin
egt. Fr. o. m. det allvarliga skådespelet och
alla komediens arter ända ned till vådevillen
och farsen "fanns ingen dramatisk konstart, i
hvilken han ej firade lysande triumfer". Bland
hans roller nämnas som framför andra mästerliga:
Schewa i "Juden", titelrollen i Jean Calas,
Hartley i "Eugenie", de Germany i "Trettio år
af en spelares lefnad", Fredrik II i "De bägge
kammarpagerna", Orgon i "Tartuffe", Winberg
i "Bildhuggaren", Belaccueil i "Fästningen
i Boston", Polycarpus i "Kronfogdarne",
Kapten Puff, Nadel i "Den förmente prinsen"
och Briquet i "Den nya garnisonen". Fastän
H. saknade egentlig sångröst, uppträdde han
dock med framgång äfven i lyriska partier och
vann stort rykte i synnerhet för sitt föredrag
af Bellmans sånger, hvarvid han följde den af
skalden själf gifna traditionen. Herre äfven
öfver åtbörden, liksom öfver hvarje särskild
kroppsdel, satte H. likväl skådespelarens högsta
konst i behärskandet af stämmans, blickens och
ansiktets uttryck. I detta afseende anföres efter
honom det betecknande yttrandet: "Bind händer
och fötter på eleven, och blir det ej då något af
honom, så är han ej skapad för scenen". Han hade
också själf uppdrifvit det mimiska ansiktsspelet
till den grad, att "det fanns i hans ansikte ej
en punkt, som han icke, oberoende af de andra,
kunde röra och gifva ett afsedt uttryck", och
det berättas om honom som bokstafligt sant,
att han kunde gråta med den ena halfvan af
sitt ansikte och skratta med den andra. Hans
förmåga att sätta sig in i och återgifva en
annan person i hållning, min, gest och röst
lär ha gränsat till det otroliga. Stundom
spelade han t. ex. gripande scener med så
stor natursanning, att ej blott publiken
fullständigt illuderades, utan äfven medspelarna
hart när bragtes ur fattningen. H. egde
mycken bildning och vidsträckt beläsenhet
samt sysselsatte sig på lediga stunder med
vitterhet. Han öfversatte en mängd teaterpjäser
(af Picard, Beaumarchais, Pixérécourt, Lebrun,
Andrieux, Destouches m. fl.). Som enskild person
förtjuste han alla genom karaktärens godhet och
sitt outtömliga förråd af kvicka infall, visor,
anekdoter och glada upptåg. H:s namnteckning
meddelas i art. Autograf, pl. IV. Jfr K. A.
Adlersparre, "Anteckningar om bortgångne samtida"
(1859) och J. Jolin, "Om Lars Hjortsberg" (i
"Sv. familj-journalen", 1870).

2. Hedvig Kristina H., den föregåendes
syster, dansös, f. 15 juni 1777, d. 3 okt. 1867
i Västerås, blef elev vid k. teatern 1786 och
var 1791—1806 premiärdansös där. Hon ansågs
på sin tid för svenska scenens utmärktaste
och behagfullaste dansös. 1804 trädde hon i
äktenskap med grossshandlaren E. S. Kôersner
(d. 1805) och 1811 med bergmästaren A. Hülphers.

3. Fanny H., sonhustru till H. 1,
skådespelerska. Se Westerdahl.
1. A. F.*

Hjortsberga. 1. Socken i Blekinge län, Medelsta
härad. 6,716 har. 1,198 inv. (1908). H. bildar
med Edestad ett regalt pastorat i Lunds
stift, Medelsta kontrakt. — 2. Socken i
Kronobergs län, Allbo härad. 10,334 har. 1,291
inv. (1908). H. bildar med Kvenneberga ett
konsist. pastorat i Växjö stift, Allbo kontrakt.

Hjortsläktet. Se Hjortdjuren.

Hjortsvamp, bot. Se Elaphomyces.

Hufvud af hjortsvinet.

Hjortsvinet, Porcus babirussa l. Babirussa
alfurus, zool., hör till fam. Egentliga svin,
Suidæ, och ordn. Svindjur inom däggdjursklassen
samt finnes på Celebes och några af de mindre
Molukkerna. Det har smärt kroppsform, höga
ben och ovanligt långa betar, af hvilka de
öfre växa ut genom öfverläppen samt böja
sig halfcirkelformigt bakåt och nedåt med
spetsen; underkäkens hörntänder äro kortare
samt mera upprätta. Hos honorna äro betarna
betydligt mindre. Hjortsvinets hud är tjock
och valkig samt endast helt sparsamt betäckt
af borst. Bottenfärgen är askgrå på rygg och
sidor, något stötande i rostbrunt
på benens inre sida samt obetydligt
ljusare undertill; öronen äro nästan
svarta. Kroppens längd stiger till något öfver 1
m. och höjden öfver bogarna till 75 cm. Djurets
älsklingstillhåll är sumpiga skogar och vassar;
där förekommer det i större eller mindre flockar,
sofver om dagen och går nattetid ut att söka
sin föda. I Europas zoologiska trädgårdar
hör hjortsvinet till sällsyntheterna.
C. R. S.*

Hjorttunga, bot., namn på ormbunken
Scolopendrium vulgare.

Hjortzberg, Gustaf Olof (Olle), konstnär,
f. 14 nov. 1872 i Stockholm, studerade
vid konstakademien 1892—96, då han vann
k. medaljen. Han hade förut biträdt som
väggmålare vid dekoreringen af Uppsala domkyrka
och af Katarina kyrka i Stockholm samt utställde
teckningar till Tomas à Kempis samtidigt med
prisämnet Adam och Eva (1896). 1898 anträdde
han en 7-årig studieresa, som sträckte sig äfven
till Grekland och Palestina. Han målade i olja
Riddare (utst. 1899), Atropos och De dödas dag
(Rom-motiv, båda utställda 1900), altartaflan
Kristus och Magdalena (1901, Karbennings kyrka
i Västmanland), Paulus, Drottning Ester och
Ahasverus (båda utst. 1902), Den gamla från
Terracina (1904, inköptes på utställningen i
Rom s. å. af konungen af Italien). I Italien
gjorde han bl. a. förträffliga kopior af
originalporträtt af Johan III och Sigismund
(båda på Gripsholm). Hans kompositioner i
färg till G. von Rosens novell Sista dagen
utställdes 1902. I Rom utförde han kartonger
till fönstermålningar för Katarina kyrka,
hvilka 1905 följdes af kompositionen Kristi
förklaring för Sofiakyrkän. Hans största verk
hittills utgöres af 28 målningar — de flesta
bibliska motiv — i den nydekorerade Klara kyrka
(färdiga 1907). Till hans senaste arbeten höra
ock Herdarnas tillbedjan (målad för V. Skreflinge
kyrka i Skåne) och Den gode herden (för Dala
i Västergötland),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>