Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundval än en idealistisk världsåskådning, torde
visserligen kunna ifrågasättas. — Utveckling
förutsätter också lagbundenhet. Utan lagar
skulle den bli ett regellöst aggregat af fakta
och därmed förvandlas till en godtycklig och
intresselös slump. Dessa lagar kunna sökas genom
abstraktion ur det empiriska materialet, således
på induktiv väg, liksom naturvetenskapens, eller
härledas ur spekulativa principer. Historien kan
dock aldrig förvandlas till en naturvetenskap,
ej heller till en filosofisk disciplin. Ty lika
visst som den mänskliga utvecklingen i stort sedt
är lagbunden och därmed innehåller ett moment af
nödvändighet, lika visst är den också beroende
af den mänskliga fria viljans afgöranden,
som ständigt ingripa i densamma. Förhållandet
mellan nödvändighet och frihet, mellan de
allmänna lagar, som behärska den enskilde, och
individens fria viljeinsatser i historien, är
ett af spekulationens svåraste problem. Historien
måste förutsätta båda dessa utvecklingsfaktorer,
ehuru det sedan beror af de historiske tänkarnas
olika individualitet att skarpare betona den
ena eller andra af dem.
I förhållande till ofvan angifna uppgifter
för historien framträda inom densamma olika
riktningar. Sålunda skiljes mellan den berättande
historien, som framför allt afser att skildra så
konkret eller liffullt som möjligt en förfluten
tids händelser och personligheter, och den
reflekterande historien, som städse fasthåller
utvecklingssynpunkten och framför allt vill
förklara fakta och påvisa deras betydelse;
man brukar också säga deskriptiv
och genetisk historia. Inom den senare arten,
som gifvetvis är den från vetenskaplig synpunkt
högre, liksom den också framträdt senare i tiden
(egentligen först med romantiken), framträda
olika riktningar, allteftersom en idealistisk
världsåskådning eller en materialistisk och
positivistisk behärskar uppfattningen, eller
allteftersom den mänskliga friheten erkännes
eller negeras. Inom den historiska vetenskapens
läger ha utkämpats och komma att utkämpas häftiga
strider om dessa principiella spörsmål, och
säkerligen göra alla de olika riktningarna sin
betydelsefulla insats i historiens utveckling
som vetenskap. Mer än den principiella
diskussionen betyder dock genomförandet i ett
stort historiskt verk af en viss ståndpunkt.
Den historiska utvecklingen representerar ett
oafbrutet skeende. För att kunna öfverskåda
den oafbrutna händelsekedjan måste emellertid
historikern uppdela densamma i afdelningar,
s. k. tidsskeden, tidehvarf, perioder,
epoker. Slutpunkten för en sålunda bestämd
afdelning, på samma gång utgångspunkten för
en ny, kallas en historisk epok. Dylika kunna
egentligen fixeras i oändligt antal. Hvarje
händelse har sin begynnelse, sitt kulmen och sitt
slut och ingår själf som moment i en större,
sammansatt händelse, som likaledes har sina
epoker. Genom att utsträcka betraktelsen ser
historikern, huru smärre epoker bilda naturliga
underafdelningar af större sådana, och når
slutligen till några få stora hufvudepoker för
det historiska materialets systematisering. All
epokindelning är mer eller mindre subjektiv
och provisorisk, då synpunkten, hvarifrån
den göres, städse ändras med den fortgående
utvecklingen. Den blir äfven i någon mån olika
för särskilda grenar af historien. På grund
af det intima sammanhanget mellan de olika
sidorna af mänsklig odling ha dock de större epokerna
allmän giltighet, och detta i högre grad,
ju mer omfattande de äro. Medan smärre epoker
kunna bestämmas till en viss händelse, kunna
de stora epokerna endast begränsas till vissa
genomgripande förändringar i folkens lif, hvilka
ofta falla inom en längre tidrymd; försöken att
fixera dylika hufvudepoker till ett visst årtal
eller datum äro naiva och godtyckliga.
Svårast att bestämma och på samma
gång de viktigaste äro den universella
historiens hufvudepoker. De senantike kristne
universalhistorikerna indelade världshistorien
efter världsåldrar. Under medeltiden uppkom
en därmed konkurrerande indelning i tiden
före och efter Kristi födelse, en åskådning,
som satt sitt märke i de europeiska folkens
tidräkning. Renässansens historiska åskådning
bestämdes af den uppfattningen, att tiden från
den klassiska kulturens undergång till dess
återuppståndelse var en mellantid mellan de
egentliga kulturåldrarna, utmärkt af barbari
och vidskepelse. Först under senare delen af
1700-talet drogs konsekvensen häraf genom
en indelning af historien i gamla tidens,
medeltidens och nya tidens historia, hvilken blef
allmänt accepterad och närmare preciserad därhän,
att gamla tiden ansågs sluta med Västromerska
kejsardömets fall 476 e. Kr. och nya tiden
börja med upptäckten af Amerika 1492. Ehuru
ytterst bristfällig och ovetenskaplig, har
denna indelning behärskat den världshistoriska
handbokslitteraturen (om ock med någon variation
beträffande epokårens val) intill våra dagar. Af
den moderna universalhistoriska vetenskapen
är den tämligen öfvergifven, utan att dock en
annan indelning allmänt trängt igenom. Så mycket
är dock klart, att medeltiden och nya tiden
äro att betrakta endast som underafdelningar
af en gemensam stor världshistorisk epok, som
kan kallas de kristna, moderna kulturfolkens
historia. Den ofantliga utsträckning bakåt
i tiden, som den gamla historien vunnit
genom upptäckten af rika källor för den äldre
orientaliska historien, gör äfven denna period
tämligen olämplig och motiverar en indelning af
densamma i de äldre orientaliska Medelhafsfolkens
kulturutveckling och de klassiska folkens. I
stället för den brukliga indelningen skulle
således lämpligen kunna sättas: de äldre
orientaliska folkens historia (från dess
källsprång i den gammalbabyloniska och egyptiska
kulturen till hela denna äldsta kulturvärlds
sammanfattning i det persiska världsriket),
de klassiska folkens (grekers och romares)
historia (från deras medvetna emancipation från
Orientens inflytande till deras sammanfattning
i det romerska världsväldet och dess slutliga
undergång eller omformande genom kristendomens
seger och folkvandringarna, omkr. 500 e. Kr.) och
de kristna, företrädesvis romansk-germanska
(och slaviska) folkens historia. Men det är
att märka, att denna epokindelning rör blott
den kulturvärld, som vi hittills uppfattat som
den egentliga världskulturens bärare. Utanför
hela denna utveckling står den östasiatiska
kulturvärlden, hvars historia förlöper parallellt
med Medelhafskulturens eller den europeiska
kulturens, utan att annat än tillfälligtvis
beröra densamma, och som naturligtvis har helt
andra hufvudepoker. Först i våra dagar tyckas
dessa båda stora kulturkretsar på allvar mötas
till konflikt eller samarbete; vi stå i eminent
mening inför en stor världshistorisk epok,
som otvifvelaktigt kommer att i betydande mån
förändra den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
