Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Himmel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hos den äldsta hindi-författaren, Chand
Bardai från Lahore (omkr. 1200), är sålunda
den gamla språkbyggnaden upprifven; men
de nya hjälpverb och postpositioner, med
hvilkas tillhjälp den nya språkbyggnaden
håller på att uppföras, ha ännu icke vunnit
utbildning eller stadga som formbildande
element. Språket kan sägas stå på ett mycket
löst agglutinerande bildningsstadium. Emellertid
finnes bland de genom juxtaposition af orden
åvägabragta grammatiska förhållandena som lån
från sanskrit-prakrit eller som arkaism en del
ursprungliga böjningsformer. Men därjämte funnos
redan då några genom nyare syntes uppkomna
former. Det moderna hindi har könsbeteckning
blott i fall af naturenlig motsättning. Nomina
ha förlorat nästan hvarje spår af böjning,
och kasusformerna ersättas af postpositioner
motsvarande våra prepositioner. Pronomina ega
visserligen flera äldre former i behåll. Verbet
eger blott ett urspr. böjdt tempus, presens,
men har utbildat flera nya tempora genom
sammansättning af particip med former af
ursprungliga verb, as-ti och bhav-ati "han
är". I lexikaliskt hänseende utmärkes hindi
framför de i betydenhet närmast kommande
bengali och marathi genom ett större antal af
äkta inhemska ord, d. v. s. genom ljudlagar
direkt ur sanskritmaterial utvecklade ord,
tadbhava’er och s. k. deçi- (dialekt-)ord,
gentemot de senares stora antal direkt lånade
sanskritord, tatsama’er, till största delen
upptagna ur sanskrit på litterär väg (af samma
art som våra från latinet lånade lärda ord). De
tatsama’er, som finnas, äro införda af de
äldre hindi-diktarna från 1500-talet. Från den
tiden börjar lånerörelsen utgå från persiska
och arabiska och skapa den afart af hindi, som
benämnes hindustani (se d. o.). I motsättning
till detta söker hindi i inskränkt mening
att hjälpa sig med det ursprungliga, ärfda
språkmaterialet, och där så behöfs, lånar
det hellre från sanskrit (tatsama) än från
persiska och arabiska. Ända till tiden för det
stora indiska upproret (1857) var hindustani i
bruk öfverlägset hindi, men sedan dess har en
strid pågått för att rensa det ursprungliga
hindi, khari boli ("det rena språket"),
från främmande beståndsdelar och ersätta de
persiska lånorden med sanskritiska. Denna
sträfvan har vunnit stöd i den engelska
administrationen (jfr Schlagintweit, "Die
geographische verbreitung der volkssprachen
Ostindiens, nach amtlichen quellen", 1876). Det
använder ock, till skillnad från hindustani,
devanagari- l. nagari-alfabetet (se Devanagari)
jämte en däraf uppkommen kursivform kallad
kaithi för det dagliga behofvet. En ännu
längre gången ombildning af devanagari är det i
handelskorrespondens brukliga sarrafi (af sarraf,
"växlare") l. mahajani (af mahajan, "bankir"). —
Hindi-litteraturen tager sin början med Chand
Bardai, hvars epos öfver Prthviraja (af
den rajputiska Chauhan-stammen), den siste
konungen öfver Delhi och Ajmer, hos hvilken
han var bhat (hofdiktare), är synnerligen
berömdt. "Prthviraja Rasau", som det heter,
är en samling ballader på många tusen verser,
som handla om Prthvirajas härkomst, födelse och
bedrifter, intill dess han (1193 e. Kr.) blef
slagen och dräpt af Muhammed af Ghor. Chand var
ögonvittne till händelserna, hvilka han utsmyckar
i den gamla episka stilen medelst införande af
himmelska väsen, blomsterregn, Çivas extatiska
dans bland de fallne,
hvilkas blod han dricker o. s. v. Dessa ballader
äro utgifna i tryck, men lefva äfven på folkets
läppar och föredragas ännu i dag af vandrande
barder i det nordvästra Indien och Rajputana. Det
arkaistiska språket benämnes med specialnamnet
hindui (Trumpp); men den dialekt, som
ligger till grund för Chands dikt och därmed för
hela det litterära hindi, är brajbhasa omkring
Mathura och Agra. Den klassiska litteraturen,
"det egentliga hindui", omfattar 1400—1600-talen
med poetisk form äfven för historiskt och
religionsfilosofiskt innehåll. Litteraturen,
mestadels religiös poesi utan litterärt värde,
är till stor del öfversättning af sanskritverk;
den har uppstått företrädesvis inom kretsen
af sekter som jaina’er, kabir-panthi’er,
sikh’er, vaisnava’er o. s. v. De viktigaste
författarnamnen äro Kabir (stiftare af
den nämnda sekten, från 1400-talet);
Nabhaji (1500-talet; helgonbiografier,
"Bhaktamal"); Bihari Lal från Amber
(omkr. 1600, "Satsai"); Lal-kavi ("Chatra
Prakas", en poetisk historia öfver Bundelkhand;
från 1600-talet). En stor religiös betydelse
har Tulasi-Dasas (d. 1623 l. 1624) öfv. till
hindi af Ramayana (utg. med kommentar af
C. F. Pincott, 1897) och Çri-Lalluji-Lals
"Prem Sagar" (Kärleksoceanen, en bearbetning
af Bhagavata-Puranas 10:e bok) och Sur-Dasas
(1500-talet) "Sur-Sagar". Tulasi-Dasa, Sur-Dasa
och Kesava-Dasa äro ännu det moderna Indiens
mest omtyckta skalder. Från 1700-talet kunna
nämnas Gangapati och Birbhan, stiftare af
sekten sadh ("de rena"). Efter boktryckarkonstens
införande, på 1500-talet, utgifvas en oerhörd
mängd skrifter på hindi, men utan litterärt
värde, mest öfversättningar från sanskrit,
persiska, arabiska och engelska. Största värde
har egentligen den mängd outgifna hjältesånger
och religiösa dikter, som lefva på folkets läppar
i synnerhet i Rajputana; så skall den af Dadu
(omkr. 1600; lärjunge af Kabir) stiftade sektens
religiösa diktning belöpa sig till milliontals
verser. — Bland moderna författare kunna
nämnas Bakhtavar, förf. af en framställning af
jaina-sektens religion, biografen Dulharam samt
ramsanehisektens chef Catradas. — Om hindi jfr
Cust, "The modern languages of the East Indies"
(1878), J. Beames, "A comparative grammar of
the modern aryan languages of India" (1873—79),
Hörnle, "A grammar of the Eastern hindi compared
with other gaudian languages" (1880), Hörnle
och Grierson, "Comparative dictionary of the
bihari language" (1885, ofullb.), Grierson,
"The modern vernacular literature of Hindostan"
(1890) samt öfriga i art. Grierson omnämnda
arbeten om bihari, Kellogg, "Grammar of the hindi
language" (2:a uppl. 1893). Mera praktiskt syfte
tjäna Etherington, "The students hindi grammar"
(1870) och "Hindi-english dictionary for the
use of schools" (1881), Bate, "Dictionary of
the hindi language" (1875), M. T. Adam, "A
dictionary of the hindee language" (på hindi;
1899), F. P. L. Josa, "Introductory manual of
the hindi language" (1907), och G. J. Dunn,
"Introduction to hindi prose composition" (1901).
K. F. J.
Hindley [hi’ndli], fabriksstad i engelska
grefsk. Lancaster, 3,2 km. s. ö. om Wigan. 23,504
inv. (1901). Latinskola, bomullsspinnerier,
stenkolsgrufvor.
Hindostan. Se Hindustan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
