Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Himmel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutligen, som äro osynliga och därför kallas
mörka eller ultraröda, diffunderas nästan icke
alls, men absorberas starkt, i synnerhet af
vattenångan, men äfven af kolsyran och ozonen i
atmosfären. Enligt lord Rayleighs matematiska
teori förorsakas denna diffusion af själfva
luftmolekylerna. Står solen nära horisonten,
blir diffusionen så stark, att icke blott
de violetta och blå, utan äfven de gröna och
gula strålarna reflekteras och kringspridas;
det genomgående solljuset blir då mer eller
mindre rödt. Men icke blott luftmolekylerna,
utan äfven de i luften sväfvande mikroskopiska
vatten- och stoftpartiklarna diffundera ljuset,
men dessa, som äro oerhördt stora i jämförelse
med luftmolekylerna, påverka alla färger ungefär
lika mycket, hvaraf följer, att en disig eller
stoftfylld luft ger himmelen en hvitaktig eller
ljusgrå färg, då solen står högt, men rödaktig,
då den står nära horisonten, alldenstund i
senare fallet de korta ljusböljorna alldeles
kringspridas på sin väg genom luften. Ännu
mera skiftande blir färgspelet genom molnen,
som reflektera, bryta och böja ljusstrålarna. I
följd af det diffusa dagsljuset lyser hela
himmelen så starkt, att stjärnorna bortskymmas
och äfven månen synes endast som ett svagt
hvitt moln. Men med en starkt förstorande
kikare kunna de större fixstjärnorna ses äfven
på dagen, emedan det diffusa himmelsljuset
genom förstoringen sprides och försvagas,
under det att en fixstjärna, som är att anse
som en lysande punkt utan mätbar synvinkel,
icke förstoras, utan får ökad ljusstyrka. —
2. Teol., Guds, änglarnas och de saliges
boning. Se Eskatologi. Jfr Himmelriket.
1. N. E—m.
Himmel, Friedrich Heinrich, tysk tonsättare,
f. 1765, d. 1814, hofkapellmästare i Berlin,
skref flera omtyckta operor, bl. a. Fanchon
(1804; "Fanchon eller lyrspelerskan",
1822), förutom kyrko- och kammarmusik m. m.
A. L.*
Himmelbjerget, höjdparti i Ry socken, i östra
Nörrejylland, midt emellan Skanderborg och
Silkeborg, är en af de naturskönaste trakter
af Danmark och bevuxet dels med skog, dels
med ljung. Det besökes mycket af resande,
och landskapsmålare hämta ofta sina motiv
därifrån. Dess skönaste punkt, Kollen, är 147
m., men icke, såsom man förr antog, den högsta
i Danmark. 1839—44 hölles under St. Blichers
ledning stora folkfester på H. 1874 restes där
ett 25 m. högt torn till minne af Fredrik VII;
där ha äfven rests bautastenar öfver St. Blicher
(1882) och Tscherning (1883). I närheten
inrättade L. Budde 1896 uppfostringsanstalten
Himmelbjerggaarden för vanartiga ynglingar.
E. Ebg.
Himmelbjerggaarden [-gåren]. Se Himmelbjerget.
Himmelens son. Se Himmelska riket.
Himmelriiki [rīki]. Se Finland, sp. 276.
Himmelriket l. Guds rike (grek. basileia
ton uranon l. tu theu) var enl. de 3 första
evangelierna ett betydelsefullt moment i Jesu
förkunnelse: han gick omkring och "predikade
evangelium om riket" (Matt. 4: 23, Mark. 1: 14
ff., Luk. 8: 1). Hos Matteus användes
företrädesvis beteckningen "himmelriket",
men med enahanda betydelse som "Guds rike" hos
Markus och Lukas. I likhet med sin hebreiska
eller arameiska ekvivalent (malekut schamajim,
malekuta dischemajja) betyder det grek.
basileia ("rike") i detta sammanhang icke ett
område, utan Guds (himmelens) herradöme,
herravälde. Bönen: "komme ditt rike" får därför
sin bästa förklaring af den följande: "ske din
vilja!" Som ett evangelium kunde förkunnelsen af
himmelrikets närhet betecknas, därför att judarna
på Jesu tid ifrigt väntade på "rikets" ankomst
(Luk. 17: 20, Mark. 11: 10 m. fl.). Jesus
afvisade dock flera af judarnas tankar om "riket"
och förvandlade detta till någonting nytt: de
väntade befrielse från Rom och upprättandet af
ett yttre judiskt världsrike, han ställde sig
aldrig i motsats till Rom (Matt. 22: 17—22),
hans fiende var satan och hans rike (Matt. 4: 15;
12: 28, Luk. 10: 17—20 m. fl.). Och om
han än inskränkte sin verksamhet till judarna,
visade han dock äfven hedningarna barmhärtighet
(Matt. 8: 5—12; 15: 21—28). I den mån "hans egna"
icke mottogo honom, förutsade han vidare, att
hedningar från öster och väster skulle taga plats
i riket framför rikets egna barn (Matt. 8: 11;
jfr Luk. 14: 16—24; 20: 9—19 m. fl.). På detta
sätt blef Jesu förkunnelse också ett allvarligt
bättringsrop till judarna (Mark. 1: 15: "gören
bättring"). Han kräfde försakelse af dem, som
ville vinna riket (Matt. 5: 29, Mark. 8: 34),
ropade sitt ve öfver de obotfärdige (Matt. 11: 20—24,
jfr Luk. 13: 3, 6—9) och förutsade till
sist själfva Jerusalems förstöring (Matt. 24: 1—36
med parallellst.). Jesus ville sålunda
framkalla ett afgörande hos folket för eller emot
honom (Luk. 12: 49—53, Matt. 10: 34—38). — Men
"riket" är dock icke frukten af mänsklig
sträfvan, utan en gåfva, som Jesus gifver;
därför gäller det att "mottaga det som barn"
(Mark. 10: 15) eller att "ingå i riket" (Joh.
3: 5 m. fl.). Gåfvan består i förlossning från
synden: Jesus är kommen för att "uppsöka och
frälsa det förlorade" (Luk. 19: 10, Matt.
18: 11), och för att kunna utdela gåfvan åt
verkligt behöfvande umgicks han med "publikaner
och syndare" och tillsade dem syndaförlåtelse
(Luk. 7: 47, Luk. 15, Joh. 3: 16 f. m. fl.) samt
förlossning från ondskans makt öfver hufvud:
därför gjorde han sina barmhärtighetsverk mot
alla slags sjuka och såg i deras botande ett
bevis på, att Guds rike var kommet (Matt.
12: 28 f., Luk. 13: 16, jfr Matt. 11: 6 m. fl.). De,
som mottogo gåfvan, förde han in i ett nytt
förhållande till Gud, så att de fingo lära känna
honom som sin fader och därigenom kraft till ett
nytt lif. Men att på detta sätt ha blifvit Guds
barn medför förpliktelser: att hata synden,
äfven i dess svagaste begynnelser (Matt.
5: 21—30), tåligt fördraga oförrätter och älska
sina ovänner (Matt. 5: 5, 7, 10, 24 m. fl.),
korteligen att älska sina medmänniskor så, som
Gud älskar dem (Matt. 5: 44—48, jfr 7: 12). Så
uppstår i Jesus själf och hans lärjungar ett
verkligt Guds herravälde på jorden, en skara
människor, för hvilka Gud är konung, och Jesus
har sett riket förverkligadt redan med dem
(Luk. 17: 21: "Guds rike är midt ibland eder",
m. fl.). — Men "riket" har en historia i världen,
och dess fulländning hör framtiden till. Det
grundlägges genom evangelium, lika stilla som
då en man sår säd i sin åker, och är såsom
säden beroende af jordmånens (människornas)
mottaglighet. (Liknelsen om såningsmannen
eller fyrahanda sädesåker, Matt. 13: 3—8;
18—23.) Man bör dock ej misströsta om dess
framgång. (Liknelsen om senapskornet och surdegen
och om den af sig själf växande säden, Matt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
