Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hessen-Darmstadt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(omkr. 57 mill. kr.), men ingen ära genom
att under nordamerikanska frihetskriget
(1776—83) utarrendera sin armé till engelska
regeringen. Hans son och efterträdare Vilhelm IX
(1780—1821) antog 1803 titeln
kurfurste och kallade sig som sådan VilhelmI,
men förlorade sitt rike, hvilket 1807
införlifvades med konungariket Westfalen. Efter
slaget vid Leipzig 1813 återkommen till sitt
land, som då mot vissa afträdelser erhöll
bl. a. större delen af storhertigdömet
Fulda, upphäfde Vilhelm hänsynslöst allt,
hvad den föregående regeringen gjort. 1817
oktrojerade han en familj- och statslag
(haus- und staatsgesetz), enligt hvilken kurfursten
skulle styra landet med landsständernas hörande;
men ständerna sammankallades icke. Vilhelm
II (1821—47) nödgades under trycket af 1830
års revolutionära rörelser att 1831 godkänna
en ytterst liberal författning, men lämnade
s. å. sitt land och uppdrog regeringen åt sin
son Fredrik Vilhelm (1847—66; d. 1875) under
titeln medregent. Lika autokratiskt sinnad som
fadern, sökte denne med ministern Hassenpflugs
(se d. o.) biträde så mycket som möjligt kringgå
författningen och gjorde efter faderns död 1847
genast försök att få den ändrad, men tvangs
efter februarirevolutionen 1848 af rörelsen bland
folket att medgifva åtskilliga liberala reformer
(mars s. å.). Redan 1850 vågade han emellertid
åter upptaga sin reaktionära politik och ålade
t. o. m. folket att utgöra skatterna, ehuru
landtdagen ej beviljat dem. Landet råkade genast
i stark jäsning, och kurfursten måste fly. Han
sökte och erhöll bistånd af tyska Förbundsdagen,
och en bajersk-österrikisk armékår inryckte i H.,
där den 8 nov. vid Bronzell sammanstötte med en
preussisk härstyrka, som uppträdde till hessiska
folkets understöd. På konferensen i Olmütz
(s. å.) uppoffrade emellertid Preussen hessarnas
sak, och 27 dec. kunde kurfursten återvända
till sin hufvudstad. 1852 utfärdades en ny
författning, grundad på tvåkammarsystem, något
ändrad 1860, men 1862 måste den under Preussens
påtryckning återkallas och 1831 års konstitution
återinföras. I sin yttre politik visade Fredrik
Vilhelm en med åren tilltagande böjelse för
Österrike, och vid utbrottet af 1866 års krig
ställde han sig på denna makts sida. Till följd
däraf besatte preussarna hans land och togo
honom själf till fånga (juni s. å.). 17 aug. 1866
införlifvades H. med Preussen. Af den hessiska
s. k. "hus- och statsskatten" gafs ena hälften
(1867) åt landet, på den andra lade preussarna
beslag (1868), men ha sedermera af dess
räntor lämnat bidrag åt den siste kurfurstens
agnater. Den Hessen-Kasselska hufvudlinjens
nuv. hufvudman är landtgrefve Alexander Fredrik,
sedan 1888. — Jfr Rommel, "Geschichte von
H." (10 bd, 1820—58), Röth, "Geschichte von
H." (2:a uppl., fortsatt af Stamford, 1883—86),
Gräfe, "Der verfassungskampf in Kurhessen"
(1851), "Kurhessisches urkundenbuch" (1861, för
författningsstriden), "Hessisches urkundenbuch"
(7 bd, 1879—98, i "Publicationen aus den
königlich preussischen staatsarchiven").
V. K—r. (G. W—k.)
Hessen-Nassau, den näst minsta af konungariket
Preussens provinser, är bildadt af de fordom
suveräna staterna kurfurstendömet Hessen-Kassel
och hertigdömet Nassau, landtgrefskapet
Hessen-Homburg, den fria riksstaden Frankfurt
am Main samt några smärre gränsdistrikt af
Bajern och af storhertigdömet Hessen.
Dess gräns bildas i n. af
Rhenprovinsen, Westfalen, Hannover och
furstendömet Waldeck, i ö. af prov. Sachsen,
de türingska staterna och Bajern, i s. af
Bajern och storhertigdömet Hessen samt i v. af
Rhenprovinsen. Smärre afskilda delar ligga som
enklaver i Waldeck, vid Werra (Schmalkalden)
och Weser (Schaumburg). Själf innesluter
H. af främmande område storhertigliga hessiska
prov. Oberhessen samt den till Rhenprovinsen
hörande kretsen Wetzlar. Hela arealen utgör
15,701 kvkm. — H.-N. är öfvervägande bergigt,
ehuru det ingenstädes höjer sig öfver 1,000
m. I s. ö. intränga Spessart och Hohe Rhön
(det senare med toppen Grosse Wasserkuppe, 950
m.). Vid Kinzigs och Fuldas floddalar mötas
de af utlöpare från Vogelsberg, hvilka bilda
vattendelaren mellan nämnda floder. Den öfriga
delen af H.-N. tillhör dels Wesers bergland,
dels det nederrenska. Till det förstnämnda äro
att hänföra åtskilliga bergpartier på ömse
sidor om Fulda, såsom Knüllberg (632 m.),
Habichtswald (595 m.) och Reinhardswald (468
m.) i v., bergen i Ringgau (512 m.), Meissner
(749 m.) och Kaufungerwald (640 m.) i ö. Dessa
berg bruka sammanfattas under namnet Hessiska
berglandet. Det nederrenska berglandet, som
upptager sydvästra delen af prov., framtränger i
två stora sträckningar på båda sidor om floden
Lahn, nämligen i n. Westerwald, en vågformig
platå, med Salzburger kopf (657 m.), och i
s. det skogklädda Taunus med högsta toppen
Grosser Feldberg (880 m.). Grunden i hessiska
berglandet bildar triassandsten, ofta, såsom
i Rhön och Knüllberg, genombruten af basalt;
en tertiär bildning utbreder sig från Schwalm
till Kassel, äfven den genombruten af basalt,
såsom Habichtswald. De till renska skifferområdet
hörande bergen äro af silurisk eller devonisk
ålder. Låglandet är inskränkt till floddalarna
vid Main (mellan Hanau och Rüdesheim), Schwalm
(Wabernslätten) och Weser (längst i n.). —
Floderna tillhöra Rhens och Wesers system, mellan
hvilka prov. är tämligen jämnt fördelad. Rhen
och Main bilda i s. v. gränsen på en sträcka af
150 km. Till den förra rinner Lahn med Dill,
till den senare Kinzig och Nidda. Gränsfloderna
i n. ö., Weser och Werra, falla endast med en
obetydlig del af sitt lopp inom H.-N., Fulda
däremot nästan h. o. h. Af den senares många
tillflöden äro de förnämsta Haun och Eder med
Schwalm. Sjöar förekomma icke. På några ställen
finnas stora torfmossar. Utmed foten af Taunus
träffas en mängd mineralkällor. — Klimatet
är på de högre platåerna rått och kallt,
i dalarna och längst i s. mildt. Under det
Westerwald och Hohe Rhön sålunda nästan halfva
året äro betäckta med djup snö, växa på Werras
stränder frukter af många slag, och Rheingau,
västra delen af Taunus, bär på sina sluttningar Tysklands
yppersta vingårdar.
Antalet invånare utgjorde 1 dec. 1905 2,070,052
(132 på 1 kvkm.), däraf voro 68,6 proc. protestanter,
28,3 proc. katoliker och 2,4 proc. judar. Af
undervisningsanstalter finnas ett universitet (i Marburg),
20 gymnasier, 1 progymnasium, 4 realgymnasier och
4 realprogymnasier, 6 högre realskolor, 14 realskolor,
1 lärarinne- och 7 lärarseminarier, 3 döfstum- och
2 blindinstitut m. fl. Den egentliga folkbildningen
är den bästa inom monarkien. — De viktigaste
näringarna äro jordbruk och boskapsskötsel. Af
hela ytan utgjorde 1900 åker- och trädgårdsmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
