Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hermes, Georg - Hermesianax - Hermesianism. Se Hermes, Georg - Hermes Trismegistos. Se Hermes - Hermetisk - Hermias - Hermidad, Emanuel S:t - Herminiera elaphroxylon. Se Æschynomene - Herminium monorchis - Hermione - Hermione - Hermioner. Se Germaner - Hermtage - Hermitaget - Hermite, Charles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
despotiska ledning blef allenarådande
vid fakulteten i Bonn och som äfven vid
andra katolska läroanstalter räknade många
anhängare. Äfven af de kyrkliga myndigheterna,
särskildt den i kyrkopolitiskt hänseende
liberale ärkebiskop Spiegel i Köln, rönte hans
riktning, hvars åskådning af dem betraktades
som fullt ortodox, uppmuntran och stöd. Efter
H:s död publicerades emellertid 1835 ett påfligt
"breve", i hvilket hans åskådning fördömdes
som kättersk. H:s anhängare, de s. k.
hermesianerna, sökte nu ställa sig på den
ståndpunkten, att de väl erkände den sakliga
riktigheten af alla den påfliga skrifvelsens
satser, men bestredo, att H:s lära häraf
drabbades; förkastelsedomen öfver denna måste
bero på, att påfven af H:s personliga fiender
förts bakom ljuset. H., hvars system finnes
framställdt i hans Philosophische einleitung
in die christkatholische theologie (1819,
2:a uppl. 1831—34), Positive einleitung in
die christkatholische theologie (1829; 2:a
uppl. 1831) och det postumt utgifna arbetet
Christkatholische dogmatik (3 bd, 1834—36), hade
ock själf uttryckligen betygat sin anslutning
till alla den katolska kyrkans dogmer. Men
det resonemang, hvarmed han sökt uppvisa
dessas sanning, bar alltigenom den Wolffska
rationalismens prägel — "man kan ej tro något
annat än hvad man af förnuftsgrunder insett
vara sant" — och härigenom hade utan tvifvel
också den verkliga innebörden i många af de
enskilda lärosatserna förskjutits. Vid tiden
för H:s framträdande hade flertalet katolska
teologer stått på en liknande ståndpunkt; häri
hade emellertid senare en vändning inträdt,
samtidigt med att på det kyrkopolitiska området
den reaktionära ultramontana riktningen
vunnit ökad makt. Häraf förklaras påfvens
uppträdande. Försöken från hermesianerna,
med Braun och Elvenich (se dessa) i spetsen,
att få förkastelsedomen upphäfd, strandade
fullständigt; flera af dem afsattes slutligen
från sina ämbeten. Försåvidt hermesianismen
ännu fortverkar, har den uppgått i andra
oppositionella riktningar. Jfr Perrone, "Zur
geschichte des hermesianismus" (1839), samt Braun
och Elvenich, "Meletemata theologica" (1838).
E. Bg.
Hermesianax (grek. Ἑϱμησιάναξ), grekisk skald på
Alexander den stores tid, bördig från Kolofon,
skref tre böcker elegier af erotiskt innehåll
med titeln Leontion (efter hans älskarinna),
af hvilka 98 verser genom Athenaios blifvit
bevarade åt eftervärlden. De äro utgifna i Bergks
"Anthologia lyrica" (4:e uppl. 1890).
Hermesianism. Se Hermes, Georg.
Hermes Trismegistos. Se Hermes, grek. myt.
Hermetisk, som har afseende på guden Hermes, i
synnerhet Hermes Trismegistos (se Hermes). Denne
tillskrefvos många hemliga kunskaper, och han
påstods bl. a. ega förmåga att genom magiska
insegel förvara skatter eller tillsluta kärl. —
Hermetiskt l. hermetiskt tillslutet
kallar man därför ännu ett kärl, som är så
fullkomligt tätt tillslutet, att icke någon luft
kan intränga i detsamma. — Om den hermetiska
konsten se Alkemi. — Om de s. k. hermetiska
skrifterna se Hermes, grek. myt.
Hermias, kristen apologet, författade den ännu
bibehållna skriften "Gäckeri öfver den hedniska
filosofien". I denna skrift har han på ett ytligt
sätt sökt ur de gamle tänkarnas arbeten leta ihop
paradoxer och förlöjliga dessa för att nedsätta
hedendomen och upphöja kristendomen. Skriften
är aldrig omnämnd under gamla kyrkans tid;
den kan tillhöra de store apologeternas tid
(omkr. 180—200, så Krüger och Bardenhewer)
eller vara ett hopkok från 4:e—6:e årh. (så
bl. a. Harnack och Bonwetsch). Bästa edition af
J. O. Otto, 1842.
(Hj. H—t.)
Hermidad, Emanuel S:t, pseudonym för danske
författaren V. A. Thisted.
Herminiera elaphroxylon, bot. Se Æschynomene.
Herminium monorchis R. Br., Honungsblomster,
bot., en till fam. Orchidaceæ hörande
liten ört med klotrunda rotknölar,
2—3 blad och små lutande, gröngula,
honungsluktande blommor; den växer mindre
allmänt på våt gräsmark i södra Sverige.
G. L—m.
Hermione, astron., en af småplaneterna.
Hermione (grek. Ἑϱμιόνη,
lat. Hermione). 1. Grek. myt., dotter af Menelaos
och Helena. Enligt Homeros hade Menelaos under
trojanska kriget lofvat henne till äkta åt
Neoptolemos, Akilles’ son, med hvilken hon äfven
efter krigets slut förmäldes. Enligt yngre sagor
var hon redan förut trolofvad eller förmäld
med Orestes, som dödade Neoptolemos, då denne
bortfört H. — 2. Forngrekisk (dryopisk-dorisk)
stad midt emot ön Hydra. Det var en blomstrande
handelsstad och hade en mängd tempel (däribland
ett åt Demeter), hvilka voro väl bibehållna ännu
på Pausanias’ tid. Ruiner af ett Poseidontempel
ligga på en udde vid den nuv. staden
H. (förr Kastri), som har omkr. 2,500 inv.
1. A. M. A. 2. (J. F. N.)
Hermioner. Se Germaner, sp. 1038.
Hermitage [ärmitaʃ] l. Ermitage, fr. 1. Se
Eremitage. — 2. Namn på ett ädelt franskt vin,
som odlas på vinberget l’Hermitage, i det forna
landskapet Dauphiné, vid stranden af Rhône.
Hermitaget [-tāʃet], roman af K. J. L. Almquist.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
