Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 521-522 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hermas - Hermelin. Se Foderverk - Hermelin - Hermelin, Olof

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sig; man kunde nämligen icke längre i
det stora Rom utesluta alla, som fallit i
synd. Förf. finner vägen ur denna svårighet
därigenom, att ängeln medgifver bot äfven för
kristna, som svårare syndat efter dopet. Alla
böra göra bot; för alla finnes återinträde. Detta
medgafs i "Herden" med hänsyn till den nära
förestående Kristi tillkommelse; men praktiskt
skedde genom H. den första af prutningen på
den urkristna kyrkotukten och begynnelsen
till det katolska botinstitutet. Härmed
sammanhänger, att i "Herden" redan skymtar
verkheligheten, betonandet af goda gärningar
(fastor, allmosor) som medförande ett
högre mått af gudomligt välbehag. — Det
muratoriska fragmentet (se d. o.) omkr. 180
hänförde "Herden" till Pius’ broder Hermas;
denna mening har vunnit stor anslutning
bland moderna forskare (så t. ex. Harnack,
omkr. 120—140). Origenes kom först med den
oriktiga, sedan traditionella kyrkliga satsen,
att förf. vore romarbrefvets Hermas. Måhända
gå dock delar af skriften tillbaka till
omkr. år 100 (så flera nyare förf.). De
bästa editionerna i Funk, "Patres apostolici"
(2:a uppl. 1901) och Gebhardt m. fl., "Patrum
apostolicorum opera" (6:e uppl. 1906). Litt.:
H. van Bakel, "De compositie van den Pastor
Hermas" (1900), R. Knopf, "Das nachapostolische
zeitalter" (1905) och där angifven litteratur.
Hj. H—t.

Hermelin, her. Se Foderverk.

Hermelin, svensk adlig ätt, härstammar från släkten
Skragge, hvilken vid 1500-talets midt inkom
från Norge till Värmland. En gren af ätten
adlades 1652, en annan 1704, båda under namnet
Skraggensköld, en gren adlades 1710 med namnet
Skraggenstierna, en annan introducerades 1720
under namnet Lagerborg. Olof Nilsson Skragge (se H. 1)
tog sig under studietiden namnet H. och adlades under detta
1703 (äfven barnen i hans hustrus första äktenskap, med
Elias Obrecht, adlades samtidigt med namnet H.;
denna gren utdog på svärdssidan 1721). Hans son,
Karl H., erhöll 1760 friherrlig värdighet. Den
adliga ätten H. utgick på svärdssidan 1797 med
svenske agenten i Braunschweig Johan Gustaf H.


1. Olof H., ämbetsman, lärd, politisk
författare, f. 1658 i Filipstad, var son till
borgmästaren där, Nils Månsson Skragge. Han
genomgick Karlstads läroverk och blef 1677
inskrifven vid Uppsala universitet under namnet
Skragge, hvilket han sedan utbytte mot H. Oaktadt
han icke aflade någon akademisk examen, vann
han snabb befordran på ämbetsmannabanan, dels på
grund af sitt snille och sina kunskaper, dels väl
ock på grund af mäktiga gynnares förord (han hade
sålunda varit guvernör för G. O. Stenbocks söner
och ledsagat dem på utländsk studieresa). Efter
att någon tid (sedan 1687) ha tjänstgjort i
Riksarkivet, utnämndes H. 1689 till professor
i latinsk vältalighet och poesi vid
universitetet i Dorpat, hvilken professur han 1695
utbytte mot professuren i romersk och svensk
rätt. 1699 kallades han till kungl. historiograf
med speciell uppgift att fortsätta texten till
Suecia antiqua et hodierna. Från dessa yngre
år härröra H:s otryckta arbeten Hecatompolis
suionum (en samling epigram öfver Sveriges
städer) och Heroës Sveciæ sive vitæ excellentium
virorum, quorum consiliis armisque res suecica
crevit, ett af H. endast påbörjadt arbete, i
hvilket han efter Cornelius Nepos’ mönster ämnade
skildra utmärkta svenska mäns lefnadslopp. H:s
vetenskapliga verksamhet afbröts i hufvudsak
1700, då han såväl för sin grundliga lärdoms
skull som på grund af sin eleganta latinska
stil fick uppdraget att utförligt vederlägga de
manifest och flygskrifter, med hvilka August
den starke och tsar Peter sökt försvara sitt
angrepp på Sverige. Så tillkom en rad politiska
stridsskrifter af H:s hand, såsom den mot August
riktade Veritas a calumniis vindicata seu ex
parte S. R. M. Sveciæ justissimum responsum
etc., intressant bl. a. genom den skarpa och
för Karl XII:s följande polska politik viktiga
distinktion, som uppdrages mellan republiken
Polen och den polske konungens privata åtgärder,
samt Discussio criminationum, quibus usus
est moscorum czarus, cum bello Svecis illato — —
prætextum quæreret, ett i tonen mycket
skarpt svar på ryska publikationer. Sedan
H. 1701 kallats till Karl XII:s högkvarter
och anställts som sekreterare vid kansliets
tyska expedition, användes han dels vid
åtskilliga diplomatiska förhandlingar, som i
underhandlingarna med Polen 1702, med Preussen
1703 och med de polske konfedererade s. å.,
dels alltjämt för publicistiska uppdrag. Adlad,
med bibehållandet af namnet H., 1703, blef
han 1705 kansliråd och statssekreterare, förde
tillsammans med Karl Piper de i Bischofswerda
öppnade underhandlingarna med August den starkes
sändebud, som ledde till freden i Altranstädt,
och åtföljde sedan Karl XII på tåget till Ukrajna
1708 samt bevistade slaget vid Poltava 1709,
där han blef fånge. Den gängse uppgiften,
att H., då han märkte, att segern lutade åt
ryssarnas sida, antändt fältkansliet, för att
detta ej skulle falla i fiendens händer, torde
bero på sammanblandning med, hvad några dagar
senare skedde vid Dnjepr. Om H:s sista öden
känner man ingenting med visshet, men ganska
sannolik är den från H:s svåger och kamrat inom
kansliet samt i fångenskapen Josias Cederhielm
stammande uppgiften, att tsar Peter omedelbart
efter segern låtit framföra den fångne H.,
skarpt förebrått honom hans polemiska skrifter
och i vredesmod låtit genast nedhugga honom. —
H. åtnjöt stort anseende för duglighet, insikter
och arbetsförmåga samt vann mycken berömmelse som
mästare i det latinska språkets behandling både i
bunden och obunden form. Under sin tjänstgöring i
kansliet sammanställde han ett utförligt diarium
öfver det viktigaste, som passerade; detta
diarium har varit en hufvudkälla för Nordbergs
stora "K. Carl XII:s historia" samt troligen
äfven nyttjats af G. Adlerfelt, men är numera
förkommet. — Litt.: C. Hallendorff, "O. H:s
öde vid Poltava" (i "Hist. tidskr.", 1898) samt
"Bidrag till frågan om publicerandet af Nordbergs
konung Carl XII:s historia" (1899). Jfr ock
Warmholtz, "Bibliotheca historica sueo-gothica".

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>