Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hercyniska bergssystemet. Se Hercyniska skogen - Hercyniska skogen - Herczeg - Herdabref - Herdaminne - Herdaspel. Se Herdedrama - Herdedikt. Se Idyll - Herdedrama - Herden - Herden från Ettrick. Se Hogg, J. - Herdepungar. Se Capsella - Herder, Johann Gottfried von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hercyniska bergssystemet. Se Hercyniska skogen.
Hercyniska skogen (lat. Hercynia silva,
Hercynius saltus), en hos flera klassiska
författare förekommande benämning på hela det
sammanhängande skogsområdet i mellersta Tyskland,
n. om Donau, från Rhen till Karpaterna. Senare
författare öfverflyttade namnet till än den ena,
än den andra af dess olika delar. Nyare tyska
geografer och geologer ha upptagit det och förstå
med det Hercyniska bergssystemet alla berg och
höjdsträckningar mellan Ibbenbühren i Westfalen
och österrikisk-märiska låglandet vid Donau.
Herczeg [hä’rtsäg], Ferencz (urspr. Franz
Herzog), ungersk författare, f. 22 sept. 1863
i Versecz, började sin författarbana med dikter
på tyska språket (1886), men öfvergick sedermera
till ungerska och är nu en af Ungerns populäraste
författare, känd som underhållande berättare
och rutinerad dramatiker. Bland hans många skrifter
må nämnas
A Gyurkovics leányok (1893, äfven dramatiserad; "Flickorna Gyurkovics", 1903),
A Gyurkovics fiuk (1895; "Gyurkovicsarna", 1901),
Szabolcs házassága (Szabolcs’ äktenskap, 1896),
skådespelen A dolovai nábob leánya (Dolova-nabobens dotter),
Ocskay brigadéros (Brigadchefen O.) m. fl.
K. B. W.
Herdabref, en biskops rundskrifvelse till hans
stifts präster. I vår kyrka utfärdar enligt
gammal sed hvarje nytillträdande biskop ett
dylikt bref samma dag han tager säte och stämma
i sitt stifts domkapitel. I detta bref utvecklar
han vanligen sin uppfattning i de viktigaste
kyrkliga tidsfrågorna samt meddelar stiftets
präster de råd och anvisningar, hvartill i
sammanhang därmed anledning gifves. Någon gång,
ehuru mera sällan, har förekommit, att en svensk
biskop äfven sedermera under sin tjänstetid
hänvändt sig till prästerna med ett herdabref. —
De katolske biskoparna ha ofta genom herdabrefven
råkat i strid med den världsliga makten. Om
de påfliga herdabrefven se Encyklika.
J. T. B.
Herdaminne, en samling personalhistoriska
uppgifter rörande prästerskap, domkapitel,
lärarstat o. s. v. från äldre till nyare
tid på ett visst kyrkligt område (t. ex. ett
stift). Några herdaminnen innehålla därjämte
topografiska och statistiska uppgifter om de
särskilda pastoraten samt beskrifningar öfver
kyrkor och dessas märkvärdigheter. Som en direkt
föregångare till herdaminnena kan
A. O. Rhyzelius’ "Episcoposcopia sviogothica" (1752)
anses. Herdaminnen äro utgifna
för Uppsala ärkestift af J. E. Fant och
A. T. Låstbom (1842—45),
med "ny följd" (2 dlr) af L. Nyström (1893),
för Linköpings stift af J. I. Håhl (1846—47),
för Skara stift af J. V. Warholm (1871—74),
med "ny följd" (1871—1903) af R. Hjorth (1904),
för Strängnäs stift af N. Aurelius (1785),
J. E. Follén (1817) och
K. A. Hagström (1897—1901),
för Västerås stift af J. F. Muncktell (1843—46) och
P. A. Ljungberg (1880—81),
för Lunds stift af C. Cavallin (1854—58),
för Göteborgs stift af S. P. och
J. G. Bexell (1835) samt af
S. Pettersson och
A. R. Litzén (1872), äfvensom af
C. V. Skarstedt (1878—85).
Kalmar stifts herdaminne är utgifvet af N. I. Löfgren och
A. Ahlqvist (1836—41),
med fortsättning af P. Sjöbring (1885),
Karlstads stifts af J. Hammarin (1846—49),
Härnösands stifts af J. F. Biberg (1876) samt
för sistnämnda stifts lappmarksförsamlingar af I. Grape (1853),
Visby stifts af O. V. Lemke (1868; med suppl. 1892).
För Åbo stift finnes herdaminne utgifvet af C. H. Strandberg (1832—34), för tiden 1554—1640, dessutom af K. G. Leinberg, samt
för forna Viborgs och nuv. Borgå stift af M. Akiander (1868—69).
"Det odelade finska biskopsstiftets herdaminne" utgafs 1894 af K. G. Leinberg.
Växjö stift saknar ännu särskildt herdaminne
(en kortfattad personalhistoria öfver detta stifts
prästerskap ingår i P. Wieselgrens
"Ny Smålands beskrifning", 1844—45, med bihang
1847; 1902 meddelades i "Smålandsposten"
af N. Sellergren "Anteckningar i alfabetisk ordning om Wexiö stifts präster från äldsta tid t. o. m. 1875", och
ett herdaminne lär sedan 1905 vara under utarbetning).
Till herdaminnena höra äfven
A. Westéns "Svenska kongl. hofclereciets historia" (1799—1814;
fortsatt af C. E. Wenström, 1850) och
A. J. Sjögrens "Anteckningar om församlingarna i Kemi lappmark" (1828).
Stockholms stads herdaminne är sedan flera år under utarbetande af A. Hildebrand. —
Herdaminnenas fortsättningar utgöras af de
s. k. stiftsmatriklarna (se d. o.).
R. G.
Herdaspel. Se Herdedrama.
Herdedikt. Se Idyll.
Herdedrama (Herdaspel), dramatiska
stycken af en enkel, landtlig karaktär, i hvilka
de uppträdande föreställa personer tillhörande
allmogen, vanligen herdar eller herdinnor. Antiken
kände icke herdedramat. Den franska medeltiden
eger ett dylikt drama af en verkligt landtlig
och naiv karaktär,
Le jeu de Robin et Marion af Adam de la Halle.
Herdedramat är emellertid en skapelse af renässansen
och har troligen utvecklat sig ur den antika eklogen.
Ett herdedrama är i viss mening redan
Polizianos Orfeo (1472).
De förnämsta herdedramerna äro
Tassos Aminta (1573) och
Guarinis Il pastor fido (tryckt 1590).
Det är icke verkliga herdar, som uppträda i dessa
dramer, utan förklädda hofmän, som tolka sin
raffinerade kärlekslåga, hvilken lånar sin form
från tidens sonettpoesi. Herdedramat idkades äfven
något i Frankrike, men hela genren utdog redan i
början af 1600-talet, sedan operan i viss mån
öfvertagit dess roll.
J. M.
Herden, en förr som kanonisk betraktad skrift. Se Hermas.
Herden från Ettrick. Se Hogg, J.
Herdepungar, bot. Se Capsella.
Herder, Johann Gottfried von, en af Tysklands
inflytelserikaste tänkare och författare,
f. 25 aug. 1744 i Mohrungen, Ostpreussen,
d. 18 dec. 1803 i Weimar, var son till en
skollärare och organist, erhöll god uppfostran
och bestämdes från början för prästkallet, men
togs om hand af en diakon i Mohrungen, hvilken
höll honom till hårdt och olämpligt arbete,
så att det för H. var en räddning ur svåra och
tryckande förhållanden, då en rysk kirurg 1762
förde honom med sig till Königsberg för att låta
honom studera kirurgi. Därtill visade han sig
likväl för nervsvag, inskref sig i stället vid
universitetet som teologie studerande och fick
samtidigt anställning som lärare vid Collegium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
