Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Hérault de Séchelles, Marie Jean
- Herba
- Herbarium
- Herbart, Johann Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1780-talet bemärkt som advokat och litteratör.
Han omfattade med värme revolutionens
grundsatser, inskref sig i nationalgardet
och deltog i anfallet på Bastiljen. Vid
domstolsväsendets reorganisation blef han
kommissarie i kassationsdomstolen. 1791 valdes
han till medlem af lagstiftande församlingen
och 1792 af konventet. I början hörde han
till girondistpartiet, men slöt sig sedan till
bergpartiet och understödde detta i striden mot
girondisterna. Han var konventets president
2 juni 1793, då girondisterna häktades, och
fick därefter säte i välfärdsutskottet. Den
nya författning, som antogs 25 juni s. å., var
förnämligast hans verk. H. slöt sig i början af
1794 till dantonisternas jämförelsevis hofsamma
parti. Några dagar före Danton häktades han,
öfverhopades med falska anklagelser och dömdes
af revolutionstribunalet till döden. Han
afrättades 5 april 1794. H. författade bl. a.
Visite à Buffon (1785;
ny uppl. 1802, under titel Voyage à Montbard) och
Théorie de l’ambition (1802).
Herba, lat. (plur. herbæ), ört, betecknar
inom farmakognosien den särskilda drogform,
som består af torkade örtstånd eller stjälkar,
blad och blommor, mer eller mindre blandade med
hvarandra. Några sådana "herbæ" äro upptagna
i Svenska farmakopén, nämligen
Herba Absinthii (malört),
Herba Hyssopi (isop),
Herba Lobeliæ (Lobeliaört) och
Herba Menthæ piperitæ (pepparmynta).
Dessa herbæ användas till beredning af
tinkturer, teer, kryddor o. s. v.
O. T. S. (C. G. S.)
Herbarium (af lat. herba, ört), en samling
pressade och torkade växter, vanligen uppfästa
på (eller liggande lösa mellan) papper och
systematiskt ordnade. Under Linnés tid kallades
en dylik växtsamling herbarium vivum; med
herbarium menades då en samling växtafbildningar.
O. T. S. (G. L—m.)
Herbart, Johann Friedrich, tysk filosof
och pedagog, f. 4 maj 1776 i Oldenburg,
d. 14 aug. 1841 i Göttingen, studerade i
Jena under Fichte, vistades två år i Bern som
informator och lärde därunder känna Pestalozzi,
blef docent i filosofi i Göttingen 1802,
e. o. professor vid samma universitet 1805,
professor i Königsberg 1809, hvarifrån han
1833 återvände till Göttingen, där han verkade
som professor i filosofi till sin död. 1876
restes i Oldenburg H:s kolossalbyst. H. var
en synnerligen produktiv skriftställare och
egde en klar stil. De för kännedomen om hans
allmänna världsåsikt viktigaste af hans arbeten äro
Lehrbuch zur einleitung in die philosophie (1815; 5:e uppl. 1883),
Lehrbuch zur psychologie (1816, 6:e uppl. 1900),
Psychologie als wissenschaft, neugegründet auf erfahrung, metaphysik und mathematik (2 bd, 1824—25),
Allgemeine metaphysik nebst den anfängen der philosophischen naturlehre (1828—29) och
Encyklopädie der philosophie aus praktischen gesichtspunkten (1831; 2:a uppl. 1841).
Hans "Sämmtliche werke" utgåfvos af Hartenstein
(12 bd, 1850—52; nytt aftryck 1883—93,
med 1 tilläggsband) och (i kronologisk
ordning) af Kehrbach och, efter dennes död,
af O. Flügel (12 bd, 1887—1907) samt hans
"Pädagogische schriften" af Willmann (1874—75,
2:a uppl. 1880). — H. är grundläggare af en
från den fichte-schelling-hegelska filosofien
afvikande och mot densamma i bestämd opposition
stående riktning inom den efter-kantiska
spekulationen. Under det att målsmännen för denna
förstnämnda riktning fattade det absoluta som en
sida hos den sinnliga verkligheten och ur denna
sida sökte förklara denna, hvarvid man fortgick
till ett alltmer idealistiskt resultat, gjorde
däremot H. till sin uppgift att, med anledning
af den sinnliga erfarenhetens motsägelser, gå
tillbaka till ett osinnligt som grund för denna
erfarenhet, hvarvid han stannade vid ett i viss
mån realistiskt resultat. Dessa den sinnliga
erfarenhetens motsägelser visa sig, så lärde H.,
först och främst däri, att hvarje sinnligt ting
har en mångfald af kvaliteter. Vidare, fortfar
han, innebär äfven förändringen en hänvisning
på en orsak, som i sin ordning hänvisar på en
ny o. s. v. i oändlighet. Det försök Fichte
d. ä. gjort att fatta "jaget" som väsendet i
allt, blir äfven otillfredsställande, ty det
verkliga "jaget" är, äfven det, en summa af
växlande bestämningar, och det "rena" eller
"abstrakta" jaget (d. ä. jaget såsom förnimmande
sig själft) förutsätter just sig själft, såsom
sin förnimmelses objekt. Det tillkommer nu
vetenskapen att lösa eller, som H. uttrycker sig,
"bortskaffa" dessa motsägelser. I det relativas
tillvaro ega vi en borgen för tillvaron af
något, som är väsen i egentlig bemärkelse. Vore
icke detta fallet, så vore själfva skenet
omöjligt. Hvad vi hos tingen fatta är dock
ett något, ett "das" (detta), och vetenskapens
uppgift är att söka ett "was" (hvad), som med
detta "das" sammanfaller, m. a. o. något, som
är väsentligt och nödvändigt bestämdt. Detta,
det sant varande, måste fattas som fritt från
alla negativa och relativa bestämningar. Det
kan till följd däraf ej heller betraktas som
en sida hos ett annat, utan måste vara fullt
individuellt (mot Hegel). Men vidare innebär ock
hvarje mångfald af bestämningar hos ett föremål
likasom hvarje dess kvantitativa bestämdhet
relativitet. Rent enkelt och kvalitativt bestämdt
måste följaktligen väsendet vara. Slutligen är
det, för att förklara den i erfarenheten faktiskt
förefintliga mångfalden, nödvändigt att antaga en
flerhet af sådana väsen eller, som H. kallar dem,
"realia". Dessa få dock ej tänkas inverka på
eller bestämma hvarandra. Mer än dessa allmänna
bestämningar kunna vi emellertid om den sanna
verkligheten ej veta. I öfrigt är vår synkrets
inskränkt till den fenomenella och relativa
verkligheten. Förklaringen af denna verklighet ur
nu angifna principer kan, anmärker H., omöjligen
tillgå så, att man fattar det fenomenella
och relativa som något, som skulle tillkomma
"realia" som sådana. Detta vore en uppenbar
motsägelse. Endast ur dessa "realias"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbk/0261.html
