Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 471-472 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heræus, Karl Gustaf - Heraion. Se Heræon - Heraklea - Herakleion. Se Candia 2. - Herakleios - Herakleitos

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kejserlig tjänst samt blef föreståndare för
medaljkabinettet och kejserligt råd. Tessin
säger, att han var "skicklig därtill genom
sina kunskaper i antikviteterna och historien,
ehuru ganska distrait och oordentlig". H. utgaf
sedermera Inscriptiones et symbola varii
argumenti (1721) samt Gedichte und lateinische
inschriften (s. å.). Mot slutet skall han,
enligt Tessin, råkat i onåd "för någon otrohet
vid kabinettet".
—rn.*

Heraion. Se Heræon.

Heraklea (grek. Ἡϱάϰλεια, lat. Heraclea,
"Herkules-stad"), namn på flera (ett 40-tal)
grekiska städer och orter i forntiden. —
1. H. i Lukanien, i nedre Italien, mellan
floderna Aciris (Agri) och Siris (Sinni), nära
den nuv. byn Policoro (i prov. Potenza). Det
var en koloni från Tarent, anlagd 432 f. Kr. I
denna med tiden betydande sjö- och handelsstad
höllos de grekiska städernas i nedre Italien
kongresser. Där föddes den grekiske målaren
Zeuxis. I dess grannskap utkämpade Pyrrhos sin
första strid med romarna (280 f. Kr.). Ännu på
Ciceros tid var staden framstående, och den fanns
kvar i 6:e årh. e. Kr. — 2. H. Minoa, stad
på södra kusten af Sicilien, vid floden Halykos
(Platani), förut en kretensisk och fenicisk stad,
Ras Melkarth, innan den omkr. 500 f. Kr. besattes
af spartanerna och kallades H. Den var sedermera
en kartagisk besittning. Mynt därifrån med
den feniciska inskriften Ras Melkarth finnas
bevarade. När den förstördes, är obekant. Sedan
1907 ha företagits omfångsrika utgräfningar,
hvarvid bragts i dagen bl. a. ett rundt torn
och ett stycke af stadsmuren samt spår af en
stor teater och en grekisk begrafningsplats.
— 3. H. Pontica, stad i Bitynien,
vid Lykos’ (Kilidj-sus) utlopp i Pontos
(Svarta hafvet), anlagd af megarenser omkr.
550 f. Kr. Den kom snart till stor makt
och blomstring, tills Mithridates’ krig
tillintetgjorde dess välstånd. Den kallas nu
Erekli (se d. o. 2) l. Bender-Erekli.
— 4. H. Lynkestis, stad i Macedonien,
grundlades sannolikt 358 f. Kr. Där kämpade
Filip III mot konsul Galba 199. Det brändes
af Teoderik den store 479 e. Kr. Dess ruiner
ligga en half timmes väg från Monastir. — 5.
En ö bland Cykladerna, mellan Naxos och Ios,
hvilken bär spår af en grekisk stad med tempel åt
Tyche och Zeus. — 6. H. Perinthos. Se Erekli.
— 7. H. Trachinia. Se Trachis.
(J. F. N.)

Herakleion. Se Candia 2.

Herakleios (grek. Ἡϱάϰλειος, lat. Heraclius),
östromersk kejsare 610—641, var son till
ståthållaren i Afrika med samma namn. Efter att
ha störtat tyrannen Fokas hade han att kämpa mot
perserna, som under sin härskare Kosru (Chosroës)
eröfrade nästan alla östromerska besittningar
i Asiens samt Egypten, medan avarerna härjande
framträngde ända till Konstantinopel. Förgäfves
tiggde H. den persiske konungen om fred. "Jag
skall aldrig skänka Roms kejsare fred — svarade
Kosru — innan han afsvärjer sin korsfäste Gud
och tillbeder solen". Slutligen lät han dock
beveka sig af löftet om en årlig skatt. Men
småningom vaknade modet i H:s själ. Han beslöt
att i stället för att betala skatten utrusta
en krigshär, och 622 ryckte han i fält mot
perserna. De förlorade landskapen återtogos,
och Kosru blef mördad. H. återkom 628 i triumf
till sin hufvudstad och kunde 629 till Jerusalem
återställa den af perserna tagna, dyrbara reliken
Kristi kors. Äfven avarerna hade under
tiden blifvit tillbakadrifna. Genom de långa
och blodiga krigen hade emellertid rikets
krafter blifvit uttömda, och folket trycktes
af tunga skatter. Omkr. fyra år efter segern
öfver perserna anföllos östromerska rikets
provinser af araberna, som bemäktigade
sig Syrien och Egypten. H. sökte förgäfves
medlande ingripa i de dogmatiska striderna
(se Monoteleter). Jfr Kretschmann, "Die
kämpfe zwischen H. I und Chosroës II" (1876).
R. Tdh.*

Efesiskt mynt (från kejsartiden) med Herakleitos’ bild.

Herakleitos (grek. Ἡϱάκλειτος, lat. Heraclitus),
grekisk filosof, hvars lif sannolikt inföll
535—475 f. Kr. Han härstammade från Efesos och
var af en förnäm släkt. Hela hans personlighet
präglades ock af ett aristokratiskt lynne, som
också kom honom att draga sig tillbaka från det
offentliga lifvet, när folkpartiet kommit till
makten. I lifvet, liksom i tänkandet, gick han
som en stolt ensling, som också uttryckte sina
tankar i ett dunkelt, orakelmässigt språk,
hvilket förskaffade honom tillnamnet "den
dunkle". Han skall ha författat en skrift
Om naturen, hvaraf man har 137 fragment
kvar (11 dock oäkta). Grundtanken i hans
filosofi är den, att det är fruktlöst att
som de föregående filosoferna söka efter ett
oföränderligt urämne; det gifves i verkligheten
intet fast och beståndande, utan "allt flyter"
(panta rei’). "Vi kunna icke två gånger sätta
ned foten i samma ström", ty andra gången
har nytt vatten runnit fram. Verkligheten är
ett helt af motsatser. "Striden är all tings
fader". Men motsatserna föda ur sig enhet och
harmoni, hungern leder till mättande, arbetet
till hvila. Verkligheten "återvänder till sig
själf som strängen på bågen eller lyran". Denna
i sig föränderliga verklighet betecknade H. som
"en evigt lefvande eld", som efter mått tänder
sig och slocknar. Tändandet, "vägen uppåt",
förvandlar jorden till vatten och vattnet
till eld; vid slocknandet, "vägen nedåt", blir
elden vatten och detta sedan jord — i ett evigt
kretslopp. Elden fattas af H. som en gudom, som
den allsmäktiga rättvisan och det oblidkeliga
ödet, som ett evigt världsförnuft. Människans
själ är ock eldartad, en del af den gudomliga
urelden, "ögon och öron äro dåliga vittnen,
då de användas af obildade själar". Dygden
består i ett underordnande under världsalltets
lagbundenhet. "Öfvermodet måste man släcka som
en eldsvåda". "För lagen måste folket kämpa som
för en mur". — Hegel har med rätta betecknat
H. som den förste spekulative filosofen. Han var
en originell tänkare, hvars styrka tydligen låg
i den snillrika intuitionen, ej i vetenskaplig
specialforskning. På den följande filosofien
har han utöfvat stort inflytande. Platon
påverkades under sin ungdom af honom, och äfven
hos Aristoteles kan man spåra hans inflytande;
men mest har han tryckt sin prägel på stoikernas
naturfilosofi och religiösa uppfattning. Ännu
i nyare tider har "den dunkle" grubblaren från
Efesos påverkat så olika tänkare som Hegel
och Schleiermacher samt Lassalle, hvilka båda
sistnämnde utgifvit monografier öfver honom
(1807 o.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>