Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 433-434 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik III - Henrik IV - Henrik V

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Henrik III, efter hans bild i brons å grafmonumentet i Westminster abbey.

"poiteviner" måste lämna England. Som
regent var H. svag och slösaktig samt lika
eftergifven för påfvemaktens öfverdrifna
anspråk som för gunstlingars inflytelser. Hans
giftermål 1236 med Eleonora af Provence (d. 1291)
åtföljdes af en ny invandring af för de engelske
stormännen misshagliga utlänningar, bland hvilka
drottningens onkel, biskop Vilhelm af Valence,
behärskade konungen till sin död, 1239. H:s
dynastiska utrikespolitik framkallade 1258
ett utbrott af det jäsande missnöjet,
och de följande tio åren upptogos af en oafbruten
strid med stormännen, hvilka under ledning af
Simon af Montfort (se d. o.) sökte starkt
inskränka konungamakten och tidvis alldeles
tillvällade sig styrelsens utöfvande (se härom
närmare England, sp. 612). Efter Simons och
baronernas seger vid Lewes (14 maj 1264),
då H. togs till fånga, upphörde han för en
tid att regera annat än till namnet, och när
konungamakten ånyo gjorde sig gällande genom
hans son Edvards seger öfver Simon vid Evesham
(4 aug. 1265), så hade H. däri föga andel samt
öfverlät sedermera det mesta af den faktiska
regeringsmakten åt Edvard. Under H:s långa
regering vunno de garantier rotfäste och styrka,
som man redan under faderns tid (genom Magna
charta) börjat skapa mot konungamaktens missbruk,
och den svage H:s regeringstid har däri sin
främsta betydelse för Englands konstitutionella
utveckling. Bäst skildras hans person och
regering hos Stubbs, ""Constitutional history
of England", vol. II.

Henrik IV, efter hans bild i alabaster å grafmonumentet i katedralen i Canterbury.

4. H. IV, son till Edvard III:s yngre son
Johan (John of Gaunt) och Blanche af Lancaster
(sonsons dotter till Henrik III:s andre son
Edmund, earl af Lancaster), f. 3 april 1367
på slottet Bolingbroke. Han kallades stundom
efter födelseorten H. af Bolingbroke,
men oftast H. af Lancaster, fick 1377 titeln
earl af Derby och blef 1397 hertig af
Hereford, H. deltog 1387 i en resning
mot Rikard II ("de fem appellerande lordernas
resning"), men försonade sig 1389 med konungen
och företog 1390—92 ett korståg till Preussen,
där han bistod ordensriddarna i deras strider
mot litauerna, samt 1393 en vallfärd till den
heliga grafven. Under de följande årens inre
strider i England stod han jämte fadern i det
hela på Rikards sida och biträdde 1397 verksamt
konungen mot sina forna partivänner Gloucester,
Arundel och Warwick. Rikard begagnade emellertid
1398 en tvist mellan H. och hertigen af Norfolk
till att "för fredens bevarande" landsförvisa
dem bägge, just då de skulle mötas i
tvekamp. H. begaf sig till Paris, men då han
där erhöll underrättelse om, att Rikard vid hans
faders död (febr. 1399) konfiskerat arfvegodsen,
vidtog han förberedelser för ett härnadståg
under konungens frånvaro på Irland och landsteg
(juli s. å.) vid Ravenspur. Rikard öfvergafs af
sin egen här, måste (aug.) gifva sig fången
och afsade sig kronan (29 sept.). Följande
dag erkändes H. af parlamentet som konung
(om hans arfsanspråk se England, sp. 614),
kröntes 13 okt. och kväfde i jan. 1400 ett
till Rikards förmån anstiftadt uppror. Ända till
1408 oroades sedan hans regering af upprepade
upprorsförsök, bl. a. af Henry Percy (Hotspur),
som besegrades och stupade vid Shrewsbury
(1403), och af ärkebiskop Scrope i York, hvilken
hängdes i full ornat (1405). Med den walesiske
fursten Owen Glendower fördes 1401—08 ständiga
strider (se närmare Glendower), hvilka mest
genom tronarfvingen Henriks tapperhet slutade
med fullständig seger för konungamakten. H. var
liksom hela den lancasterska släkten
strängt kyrkligt sinnad och sökte äfven af
politiska skäl stöd hos prästerskapet, som
förmådde honom till grymma förföljelser mot
lollardernas sekt. Parlamentets stöd vann han
genom att åt detsamma inrymma betydande nya
rättigheter. Åt skotska sidan erhölls trygghet
genom tronföljaren Jakobs (sedermera konung
Jakob I:s) tillfångatagande (under en resa
till Frankrike 1406). De många upproren och
krigstågen togo hårdt på H:s kroppskrafter,
och från 1408 var han tidvis nödsakad att
lägga en stor del af regeringsbördan på sin son
Henrik, med hvilken han för öfrigt icke lefde i
bästa förhållande. Sonen öfvertalade honom att
1411 ingå förbund med hertigen af Burgund mot
partiet Armagnac i Frankrike, men året därpå
aflägsnade H. sonen ur rådet och skiftade
parti i den franska inbördesstriden. Hans
sjukdom — enligt samtida krönikor spetälska,
men sannolikt valvelfel i hjärtat och herpes
labialis — förvärrades, i febr. 1413 fick han
i Westminster abbey ett slaganfall och afled,
utan att ha kunnat flyttas därifrån, 20 mars
1413. Han var klok och beslutsam, tapper och
uppriktigt from; af bitter erfarenhet blef han
misstänksam och visade sig stundom uppbrusande
och grym. — H. var två gånger gift, först (1380)
med Mary Bohun, därefter (1402) med. Johanna
af Bretagne, d. 1437. Hans dotter Filippa var
förmäld med den skandinaviske unionskonungen Erik
af Pommern. Shakspere har dramatiskt skildrat
H. i skådespelen "Rikard II" och "Konung Henrik
IV" (2 dlr). Jfr Wylie, "History of England
under Henry the fourth" (4 bd, 1884—98).

5. H. V, den föregåendes son med Mary
Bohun, f. 19 aug. 1387 på slottet Monmouth,
d. 31 aug. 1422 i Vincennes, kallades efter
födelseorten ofta H. af Monmouth och fick vid
faderns tronbestigning 1399 titeln prins af
Wales. Han deltog sedan 1401 kraftigt i de
walesiska upprorens kufvande och kämpade 1403
mot släkten Percys resning vid Shrewsbury. Under
sin faders senaste år var H. tidtals den
egentligen ledande i regeringen och hade därvid
stundom rätt starka slitningar med denne. Den
af Shakspere populariserade traditionen om H:s
utsväfvande lefverne är emellertid i allt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>