Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hemfallsrätt - Hemfjället. Se Dalarna sp. 1140 - Hemfrid - Hemfridsbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka enligt arfsordning arfvet eljest skulle tillfallit.
Med stigande rättsutveckling inskränktes denna rätt
till allenast en viss afgift för arf, som af utländsk
arfvinge fördes ur landet (census emigrationis och
jus detractus), vare sig arflåtaren aflidit inom landet
eller han där eljest efterlämnat förmögenhet. Genom
särskilda traktater emellan staterna har dock i
allmänhet nämnda afgift, hvilken efter beloppet äfven
plägat benämnas sjätte eller tionde penningen,
numera blifvit upphäfd. — Ärfdabalken i 1734 års
lag innehåller i kap. 15 bestämmelser om utländes
boendes arfsrätt i Sverige. I 1 § heter det: "Nu
dör den man, som hafver arfvingar utrikes, å den
ort boende, där svensk man ej arf njuter; tagen då
de ej något arf i Sverige, utan de äro den dödas barn
eller bröstarfvingar och vilja sätta sig neder här i
landet att bygga och bo, så ock borgen derföre ställa
inom natt och år. Eljest tage den dödas inländske
arfvingar samma arf. Hafver han ej arfvingar
inrikes, tage då konungen allt gods hans, ehvad det
är jord eller lösören." — Det kallades fordom
"danaarf". För det fall åter att arfvingen bor å
ort, där svensk man njuter arf, stadgas i 2 §: "då
njute ock han samma rätt i Sverige; vill han det arf
utur riket föra, gifve då sjätte penningen däraf till
konungen, eller den han sin rätt förlänt hafver, der
ej annorlunda mellan begge riken slutet är." Sådana
öfverenskommelser ha numera, särskildt under åren
1819—27 samt på 1840-talet, blifvit ingångna emellan
Sverige och nästan alla öfriga europeiska riken,
1809 med Danmark. Se äfven Successionsstatut.
L. A. (Rld.)
Hemfjället. Se Dalarna, sp. 1140.
Hemfrid, jur., det rättsliga skydd, hvarunder en
persons hemvist befinner sig. Inom den äldre
germanska rätten spelade denna frid en betydande roll.
(Jfr Frid.) Olofligt inträngande i annans hemvist,
särskildt i afsikt att öfva personliga våldsamheter
(jfr Hemgång), samt därstädes föröfvadt öfvervåld
träffades af stränga straff. Den, hvars
hemfrid kränktes, egde ock att själf med våld häfda
densamma, och för den skada, som därvid
tillskyndades våldsverkaren, behöfde ej några böter
erläggas. I särskilda undantagsfall måste visserligen
lagen erkänna en rätt att påyrka inträde
i annans hus, men äfven i dessa fall gjorde sig
aktningen för hemfriden, såvidt möjligt var,
gällande. Den, som hos annan skulle anställa rannsakning
efter tjufgods, var skyldig att af denne utbedja
sig tillstånd därtill, ehuru sådant tillstånd ej fick
vägras, och han måste vid själfva utförandet noga
iakttaga vissa formaliteter. Äfven den, hvilken
begått en förbrytelse, var i viss mån skyddad af
hemfriden. Hade det lyckats honom att undkomma i sitt
eget hus, eller hade han erhållit en fristad i en
annans, var han, enligt regel, tryggad mot hvarje
förföljelse. I svårare fall tillgodonjöts ej denna säkerhet;
men man sökte dock äfven då att, såvidt sig
göra lät, upprätthålla hemmets helgd. Så egde,
enligt de fornsvenska lagarna, målseganden ej att
själf tränga in i det hus, dit förbrytaren tagit sin
tillflykt, utan måste hålla vakt öfver huset och
tillkalla häradets höfding och dess män. Enligt vissa
sydgermanska lagar skulle en formlig uppfordran
ställas till husets egare och viss betänketid lämnas
honom o. s. v. Att det skydd, som hemmet i denna
riktning skänkte, måste vika i den mån statsmakten
vann styrka, är naturligt. Men det stannade ej
därvid. Äfven i andra afseenden minskades alltmer
hemfridens rättsliga betydelse. Den enskildes
rätt att själf försvara sitt hem inskränktes
genom allehanda onaturliga förbehåll. De
garantier, som lag och rättssedvänja fastställt
mot intrång i hemfriden från det allmännas sida,
gingo ock efter hand förlorade; ofta fingo de
lägsta polismyndigheter rätt att utan vidare
skrida till husrannsakan. Till sist återstodo
mångenstädes af alla rättsbestämmelser till
hemfridens värn endast några, ofta ytterst
otillräckliga straffbud för olofligt inträde i
annans hus. Genom den nyare strafflagstiftningen
har hemmets frid i de flesta länder erhållit
nödigt straffskydd (jfr Hemfridsbrott). Rätten
att vid intrång i hemfriden med våld häfda
densamma har ock vunnit större erkännande. I de
nordiska länderna är denna rätt numera ganska
vidsträckt (se Nödvärn), och i allmänhet har
den friare uppfattning af nödvärnet, hvilken i
senare tider gjort sig gällande, också kommit
denna sida af detsamma till godo. Däremot lämna
stadgandena om husrannsakan mångenstädes ännu
mycket öfrigt att önska. Särskildt gäller detta
Sverige, hvarest enda lagbestämmelsen i ämnet
finnes i promulgationslagen till Straffl. 16: 6.
Något utförligare föreskrifter finnas i
promulgationslagen till finska strafflagen af
1889 samt än mera omfattande sådana i Norges
straffprocesslag af 1887 18 kap. samt i den
nya danska processlagen 16 juni 1908 kap. 67.
J. H—r.*
Hemfridsbrott, jur., straffbar kränkning
af hemfriden (se d. o.). Dit räknades i
äldre tider framför allt det brott, som i de
fornsvenska lagarna kallades hemgång
(se d. o.), men dessutom äfven annat slags
intrång i annans hemvist och därstädes föröfvadt
öfvervåld. Stundom förbehölls dock benämningen
hemfridsbrott åt de svårare formerna af dessa
förbrytelser. Enligt svensk strafflag föreligger
hemfridsbrott i följande fall: 1) då man mot
någons vilja intränger i dennes hemvist, vare
sig gård, hus eller fartyg; 2) då man vägrar
att på tillsägelse begifva sig därifrån; 3)
då man insmyger sig dit, utan att kunna visa
skälig anledning därtill; 4) då man gömmer
sig undan därstädes under samma förutsättning;
5) vid husrannsakan af obehörig person eller
i olaga ordning; 6) då man af ondska slår
in fönster i annans hus eller inkastar sten
eller annat i annans gård, hus eller fartyg;
7) då man kastar sten eller annat å annans
hus, bultar eller gör annat våld därå eller
kommer oljud eller oväsen åstad i annans gård
eller trädgård. Straffet för dessa brott äro
vanligen böter eller fängelse i högst 6 månader;
endast vid formen 7) och stundom vid 6) stannar
straffet vid böter, medan det vid formerna 1)—4)
kan skärpas till straffarbete, om brottet begåtts
i uppsåt att våldföra annan. Slutligen stadgas
det, att, om någon utan sådant hemfridsbrott,
som nu blifvit nämndt, gjort våld å annan i hus
eller gård, där han hade sitt hemvist eller
dit han i fara tagit sin tillflykt, eller å
fartyg, antingen han hörde till besättningen
eller eljest hade rätt att uppehålla sig där,
denna omständighet skall anses som försvårande
vid straffets bestämmande för våldet. Den
finska strafflagens bestämmelser i ämnet äro
i hufvudsak lika med den svenskas. Fallet 7)
återfinnes dock icke därstädes, och vid formerna
1)—4) inträder straffskärpning, äfven om uppsåt
att göra skada å egendom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
